Samtidigt medveten om våldets och terrorns närvaro

8/4 2017 av Anders Wesslund

Ämnen: , ,

Igår hörde jag Stina Oscarson på Berättarfestivalen i Skellefteå. Det skedde under en vecka som sjuder av berättande i dessa bygder. Det är inte värdigt en människa att ge upp var Stinas tema. Hon talade personligt om motstånd och gav samtidigt skarpa iakttagelser om tillståndet i nationen. Det handlade om Stinas eget tvivel på att ägna sig åt konsten och kulturen när världen brinner. Att tro på samtalet, de mänskliga mötena och att det alltid finns möjlighet till samtal när människor möts. Hon hade talat om denna tro inför runt 500 personer i på en stämma i skogarna i Dalarna just klockan fem den 22 juli 2011 då Anders Behring Breivik började skjutandet på Utöya. Efter det bestämde sig Stina för att sluta tala. Hon kom till insikten att det inte alltid är tid för samtal.

 

Med några timmars förskjutning till Stinas framförande igår skedde det som sannolikt var ett terrordåd mitt inne i Stockholm. Nu lördag morgon läser jag att nio allvarligt skadade vårdas och att sjukhusen kämpar för att rädda deras liv. Fyra personer har bekräftats döda. Många är de längs Drottninggatan som bevittnat och känt skräcken. Många är de anhöriga och närstående som idag är i chock och sorg. Som nation är vi också drabbade, alla vi med olika kulturella och etniska tillhörigheter som tillsammans tillhör och utgör Sverige.

 

Stina nämnde i sitt anförande om Anita Goldmans roman Om jag så måste resa till Los Alamos. Där, i romanen reflekterade Anita över Harry Martinson, som samtidigt som den första atombomben tillverkades och fälldes i världskrigets slutskede, skrev om natur, om insekter och larver. Visste han inte vad som pågick? Jo, han visste mycket väl vad som hände där ute i världen.

 

I veckan har de första tranorna kommit hit upp! Tillsammans med tofsvipor, sångsvanar och sädgäss gick de över snöfläckiga åkerfält utanför Sikeå och Lövånger. Det sjöd av liv på lägdorna längs E4. Ormvråken satt lågt på en stolpe nära vägen och spanade, rådjuren sågs längre bort mot skogsbrynen. Kråkor och skator ville vara med i vårdansen, skuttande i sina aviga och klumpiga stilar. Jag ville brista ut, dela det med någon när jag såg det från bilen. Den ljusa tiden är tillbaka.

 

Nu lördag morgon med både Stinas inspirerande föredrag om personlig sårbarhet och kamp, hennes analys och skarpsinne, med vetskapen om gasattacken i Syrien och tragedin i Stockholm med mig, låter jag mig ändå hålla kvar att jag gläds över det som sker i naturen. Jag märker hur jag själv återlivas. Att som Harry Martinson förundras och känna vördnad och respekt för livet omkring samtidigt medveten om våldets och terrorns närvaro. När det inte är tid för samtal men då vi behöver varandra för stöd och att finna kraft i förtvivlans stund, bortom orden, då behöver vi också veta om vad och var livet är. För att sen finna samtalet och motståndet på nytt.

Jag är glad att Stina inte tystnade. Tystnaden har sin tid, förtvivlan, hatet och sorgen sin. Likaså livet och glädjen. Oftast vandrar sorgen och glädjen tillsammans.