12/4 2017 av Erik Lundgren
Vår vän humanisten frågade om vi brukade lyssna på radiogudstjänster. Ibland sa vi, radio- eller TV-gudstjänster, oftast av praktiska skäl. Jag anade den egentliga underliggande frågan: Hur kommer det sig att public service i ett sekulärt samhälle används för religionsutövning? Det var lätt att enas om att kyrkorna kunde ha egna radio- och TV-kanaler.
Några dagar senare satt vi i Katedralcaféet i Uppsala och såg genom fönstret domkyrkans massiva murar. Ingen ställer frågan hur man i ett sekulärt land kan tillåta att en byggnad med sin religiösa karaktär, som syns över hela Uppsalaslätten, får så dominera det offentliga rummet. Frågan blev obehaglig, jag tänkte på brinnande synagogor och sprängda moskéer eller buddhastatyer.
Israel har erfarenhet av konflikten mellan religiositet och sekularism. När de judiska församlingarna i en del arabstater, där makten hade gått i symbios med islam, kände ett förtryck, tog sig många till Israel. De s k orientaliska judarna fann till sin frustration att det slutna kommunitetsliv de var vana vid inte fanns i det sekulära Israel. Det ledde till att partiet Shas bildades, med nära band till bosättarrörelsen.
I det sekulära Frankrike har politiska röster velat förbjuda nikab som plagg på muslimska kvinnor.
Nåväl, i vårt land ses det nog som självklart att den politiska makten inte skall använda människors tro som ett maktmedel. Men vem har bestämt att rektorer och skolinspektion skall bestämma vad som skall ske i kyrkorna vid skolavslutningar? Bör inte demokratin vara öppen för alla individers vilja att uttrycka sin tro eller ideologi framför de krav som sekulär fundamentalism kräver?