16/4 2017 av Helene Egnell

Ämnen: Humanism, terrordådet Drottninggatan

Så onödigt att ta med sig blommor till Drottninggatan, som ändå snart ska vissna. Vore det inte bättre att sätta in pengarna till något välgörande ändamål, funderade en inringare till ett radioprogram efter terrordådet på Drottninggatan.

Det var lätt att associera till evangelieberättelsen som vi nyligen läst i kyrkorna: om kvinnan med balsamflaskan. Det förnumstiga moraliserandet över slöseriet gentemot den icke-beräknande kärlekens vishet.

Blommorna som bredde ut sig över hela Stockholms city under palmsöndagshelgen skulle vi också kunna associera till den söndagens texter: blommorna, flaggorna, nallarna, ljusen och de skriftliga budskapen var på något sätt en hyllning – till vad?

Det var flera som ifrågasatte den. Dels, förstås, de högerextrema, som i sin frustration ville upplösa det ”kärlekstörstande” folket som inte hade vett att hata, och välja ett nytt. Men också röster som tyckte att reaktionen var lite oproportionerlig. Terrordåd på andra ställen har ju krävt så många fler liv, jämförelsevis få var ju berörda här. Hade vi verkligen inte trott att detta skulle drabba oss? Och det finns platser där sådana här terrordåd inträffar en gång i månaden – skulle vi orka gå ut och manifestera varenda gång? Vad stod egentligen detta för?

Jag tror att det handlar om att så många av oss har gått och burit på en sorg över världens tillstånd – över terrordåd, populistiska ledare och nazismens återkomst. Sorg över att så många förnekar sin egen och andras mänsklighet. Terrordådet på Drottninggatan gav oss anledning att uttrycka denna sorg och samtidigt visa vår vilja att stå emot de destruktiva krafterna och stå upp för humanismen. Varje blomma ett nej till hatet, varje ljuslåga ett nytänt hopp, varje nalle en vilja att ge, att offra något för att återställa harmonin. Varje flagga – svensk, brittisk eller finsk med inskriptionen ”Sveriges sak är vår” en vilja till enighet inom och mellan länder mot det som hotar de värden vi vill värna.

Innerst inne har vi nog vetat att en dag skulle det vara vår tur att klicka på ”markerad i säkerhet” på Facebook. Vår beredskap har varit god. Vi har ju haft tillfällen att öva, det här var inte första gången våldet drabbade Stockholm. Vi vet hur man gör, det finns en tradition. Bergen av blommor växte sig höga där Olof Palme och Anna Lindh hade mördats. När Taimour Abdulwahab sprängt sig till döds på Bryggargatan var vi en skara som samlades på Sergels Torg för att manifestera att vi inte tänkte låta den händelsen leda till hat och polarisering. När högerextremister hade attackerat en antirasistdemonstration i Kärrtorp samlades 16 000 på Kärrtorps IP. Efter attacken mot synagogan i Köpenhamn slog vi en ring runt synagogan i Stockholm. Och varje gång är det enskilda, unga människor som tar initiativet till dessa manifestationer. Liksom till Refugees Welcome hösten 2015. Liksom till Kärleksmanifestationen som denna gång fyllde inte bara Sergels torg utan gatorna däromkring.

I DN den 9 april skrev Maciej Zaremba (länk https://www.dn.se/kultur-noje/maciej-zaremba-det-ar-upp-till-oss-att-bevara-tilliten/) om en rapport som visar att fransmännen är mindre rädda för muslimer i dag än de var före massakrerna i Paris och Nice. Kan det vara så att alltfler genomskådar terroristernas strategi att försöka skapa hat och rädsla, att attentaten kanske får motsatt effekt? Att vi trotsigt vägrar hata? Det är så jag vill tolka vår gemensamma reaktion då terrorn slog till i Stockholm.

Vi strör blommor och brer ut flaggor för att bereda väg för humanism och tillsammansskap, och röja undan hat och polarisering. Det finns de som kommer att försöka få oss att överge den vägen och hylla andra värden – men idag vill jag hoppas att vi inte ska falla in i den kören.