Vad är populism?

22/4 2017 av Lars Söderholm

Ämnen: , , , , , ,

 

Salen på ABF i Stockholm var fullsatt. ABF hade arrangerat seminariet tillsammans med Arena och Katalys, två socialdemokratiska tankesmedjor. Bland åhörarna fanns kända socialdemokratiska profiler med Ingvar Carlsson i spetsen. Mötet leddes av Carl Tham. Föreläsaren, Jan-Werner Müller, är internationellt ledande forskare inom demokrati och populism och verksam vid Princeton University. Sverker Gustavsson, professor i statskunskap vid Uppsala universitet medverkade också.

Jo, det är sant att populister angriper eliten, säger Müller. Men det räcker inte som karakterisering. Det finns många angrepp mot eliten som inte är populistiska. Han varnade för risken att benämningen populism kan användas på ett ogenomtänkt sätt där den kanske inte egentligen är adekvat.

Vad är då populism? Hur kan den definieras på ett meningsfullt sätt? Müller framhåller att en populist talar för folket och gärna talar för ”det verkliga folket”. Det ligger då nära att förhållandet till opposition blir problematiskt. En populist tenderar att uppfatta opposition som vilseförd och manipulerad, kanske framdriven av en elit, och därmed som icke legitim. Den ses inte som representativ för det verkliga folket. En populist tenderar också att uppfatta granskning och undersökning som illegitim. Men även en juridisk granskning som går emot en populistisk ledares uppfattning kan av hen ses som illegitim. Vi har sett exempel på att en journalistkår som kritiskt granskar en ledares uttalanden kan kallas ”Folkets fiender” och en domare som underkänner en införd bestämmelse benämns som ”en så kallad domare”. Eller hur i Ungern drivs igenom en lag som ska stänga ner Central European University.

I förlängningen av populismen ligger en strävan att ifrågasätta och nedmontera de institutioner och funktioner som präglar en demokrati. Dit hör en oberoende dömande myndighet, dit hör en oberoende kår av media och journalister, men också oberoende institutioner som universitet där forskare på ett förutsättningslöst sätt kan granska vad som sker i samhället och granska maktens agerande.

Så övergick Müller till frågan hur demokratiska krafter i ett samhälle kan förhålla sig till populistiska partier och strömningar. Han var mycket tydlig med att en kontraproduktiv hållning är att låtsas att ett populistiskt parti inte finns, att undvika varje form av beröring. Det ger bara dessa grupperingar en bekräftelse av att eliten är emot dem och de representerar folket, de vanliga medborgarna. Det bekräftar deras världsbild och stärker deras position. Müller var lika tydlig med att det också är kontraproduktiva att anamma populistiska strömningars verklighetsbild. Hans

uppfattning var att enda möjligheten var att sakligt och outtröttligt bemöta deras argumentation.

Müller pekade också på att populister ofta kommer till makten genom andra, etablerade, partiers stöd. Det republikanska partiet har hjälpt Trump till makten. Inte minst viktig var där Newt Gingrich, som väletablerad republikan, enligt Müller.

Müller och Gustavsson samtalade kring vad som krävs för att en stat ska kunna kallas demokrati. En förutsättning är att ledaren/ledningen har folkflertalet bakom sig. Putins Ryssland är i den meningen en demokrati. Müller och Gustavsson enades om att det krävs något mer, att samhället är organiserat så att det är möjligt att på ett reguljärt sätt ersätta statsledningen. Det kräver att det finns en legal opposition, att det finns en oberoende journalistisk och medial granskning och ett oberoende rättsväsen.

En ledare eller rörelse som gör anspråk på att tala i folkets namn och som inte accepterar opposition, oberoende granskning och oberoende dömande som legitima utan tenderar att se dessa som fientliga mot folket eller folkets vilja. Detta är populism. I dess förlängning ligger en stat som är totalitär, och är totalitär i folkets namn.

Jag går därifrån och känner att den här distinktionen är väldigt viktig.

Müller har nyligen gett ut en bok om populism som just kommit ut på svenska och heter Vad är populism?