7/5 2017 av Annika Sjöqvist Platzer

I Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm uppmärksammas Ingmar Bergman och hans verk med ett symposium varje år en helg i november. Så har skett sedan 2009 och teman vid dessa sammankomster har bland annat varit Bergman och barnet, Bergman och kvinnligheten, Bergman och manligheten, Bergman och föräldraskapet. Ett år ägnades åt Bergman och skriften − tanke, ord, gestaltning.

Ingmar Bergmans far Erik Bergman var från 1934 och i 25 år Hedvig Eleonoras kyrkoherde, den 18:e i dess historia. Nuvarande kyrkoherden, Sven Milltoft, är församlingens 21:e. Som präst har han reflekterat mycket kring Ingmar Bergmans kamp och uppgörelse med en gammaldags straffande och upphöjd fadersgud färgad av en klassisk luthersk försoningsteologi med rötter i den objektiva försoningsläran. Då Sven Milltoft även är psykoanalytiker finner han att denna teologi till vissa delar emanerar ur den oidipala konflikten som får sin religiösa tolkning genom att sonen offras på ett ställföreträdande sätt för att blidka den vrede faderguden och därmed sona människans skuld.

− I sina filmer skildrar Bergman detta företrädesvis ur ett manligt perspektiv i kontrast mot en mer sårbar och inkarnatorisk gudsbild som ofta gestaltas i moders- och kvinnoporträtten. Försoningen är där en mer pågående och relationell process. Guds och människans roller går i varandra och i viss mån sammanblandas de. Perspektivet har dessutom sin bakgrund i en tidigare period än den oidipala, nämligen den narcissistiska fasen med barn−moderdyaden i centrum och där skammen är överordnad skulden, säger Sven Milltoft.

En kort långfilm

Vi väljer en av Bergmans filmer för att ta oss an ämnet − ”Nattvardsgästerna” från 1963. Det är en märklig film i många avseenden. För att vara en långfilm är den kort trots att den hade en lång inspelningstid, endast 81 minuter. Den är föga publikfriande och handlingen tilldrar sig under några timmar en söndag. Miljöerna är först ett kyrkorum och en sakristia, därefter skildras en bilresa som följs av en självmordsscen vid en brusande fors. En uppgörelse i en skolsal och en interiör från det hem där dödsbudet meddelas följer sedan och det hela avslutas med ytterligare ett kyrkorum och dess sakristia.

På Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida[1] rubriceras innehållet i ”Nattvardsgästerna” som att det kretsar kring en ”landsortspastor med krympande församling (som) plågas av tilltagande existentiella tvivel”. En adekvat beskrivning som samtidigt öppnar för så många fler tolkningar.

Bergman förhåller sig oförstående till den kritik som menar att hans religiösa grubblerier inte är relevanta i en tid, och dessutom ett land, som vill vara modern och sekulariserad. I ”Nattvardsgästerna” vill han skildra en präst som tvivlar, som står inför Guds tystnad.

− Ingmar Bergman är modern eftersom han i ”Nattvardsgästerna” först och främst beskriver människans narcissistiska sår. Han visar hur en viss ensidig och statisk religiös tolkning kan användas som ett otillräckligt plåster på detta narcissistiska sår och så fortgår den förljugna och stumma religiositeten, konstaterar Sven Milltoft och utvecklar sin syn:

− I luthersk teologi och ortodoxi står skulden och förlåtelsen i centrum. Men för människor med ett narcissistiskt sår är självkänslan och skammen ett större problem än skuldkänslan och gottgörelsen, om den ens existerar. I ”Nattvardsgästerna” görs detta nästan parodiskt tydligt genom ett medeltida altarskåp som emblematiskt sammanfattar problematiken genom en sträng fadersgud som låter sonen på ett kors dingla mellan benen och samtidigt har en svängande duva över sig. Den religiositet som skildras speglar ett krampaktigt och statuariskt sökande efter en nådig Gud och hur Jesu genom sin offerdöd öppnar vägen till Gud och befriar syndaren som var värd döden.

− Men det latenta eller parallella skiktet i filmen ser annorlunda ut. Där skildras den tvivlande prästen och en av hans församlingsbor, en fiskare med självmordstankar. De har både erfarenhet av en stum gudsrelation som mest präglas av Guds tystnad och en känsla av övergivenhet.

Såret i barndomen

Det är detta skikt som gestaltar det narcissistiska såret som har med identitet och självkänsla att göra. Ett sår som uppstår hos det lilla barnet om inte den tidiga relationen med främst modern, eller den person som har hennes roll, utvecklas på ett tillräckligt bra sätt. Barnet upptäcker sig själv som en separat och unik varelse genom återspeglingen i moderns ögon. Har modern inte lyckats ge denna återspegling utan speglat sig själv, eller inte varit närvarande, måste barnet fortsätta att söka sig själv. I vuxen ålder medför det en oförmåga att träda i relation med en annan människa och en känsla av alienation. Den narcissistiska personligheten erfar en inre tomhet och ett behov av ständig påfyllning. Samtidigt kan personen ifråga inte tillstå att han behöver något av en annan eftersom han då skulle utsätta sig för känslor av skam som hjälplöshet och värdelöshet. Istället lånar han sin omnipotens och sin illusion om att vara självförsörjande från den idealiserade föräldern och förlorar därmed sin självständighet och möjligheten att utvecklas till en autonom individ.

− Anlägger man enbart den klassiska skuld- och försoningsproblematiken blir religionen i detta fall ett bristfälligt plåster på det narcissistiska sår som både prästen och hans församlingsbo fiskaren söker läkedom för, säger Sven Milltoft. Fiskaren blir därmed ett alter ego till prästen och han känner på ett rörande sätt igen sin egen hjälplöshet i honom även om deras yttre situation skiljer sig mycket åt. En hjälplöshet som för fiskarens del leder till narcissistisk mortifiering eller självmord.

− I prästens kontakter med den stigmatiserande älskarinnan och lärarinnan Märta blir hans självhat synligt genom att hon lånar sig till att bli hans narcissistiska förlängning till priset av oförblommerat hat och förakt. Och hon gör det samtidigt som hon längtar efter den ömsesidiga kärleken. Prästen överför med andra ord sina svaga sidor på henne samtidigt som han idealiserar sin döda och oskadliggjorda hustru.

Reducerat ljus

Handlingen i ”Nattvardsgästerna” förläggs till den gråaste av tider, november, och regissören kan med det reducerade ljus som då råder få fram en mycket speciell stämning. Allt är kallt och dystert, abstrakt och avskalat, stramt för att inte säga fult. Och som om detta inte vore nog är dessutom huvudpersonerna förkylda.

I en arbetsbok från inspelningen av ”Nattvardsgästerna”, tillgänglig på Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida[2], framgår att Ingmar Bergman, inspirerad av Stravinskijs ”Psalmsymfonin”, ville göra en film där handlingen utspelas i en kyrka på Uppsalaslätten. Den första anteckningen lyder:

Detta vet jag; Ett ”Jag” går in i ödekyrkan för att samtala med Gud för att äntligen falla på knä, be öppet, tala med gud. Få svar, slutgiltigt ge upp motståndet eller [oläsligt] eller denna [oläsligt] komplikation. Bindningen till den [oläsligt] till fadern till trygghetskravet eller den som inte existerar som är som gäckande möss ur förflutna sekler och generationer. Nå.

Ingmar Bergman skriver vidare: ”Framme vid detta primitiva altare i denna övergivna kyrka utspelar sig sen detta drama om ett mänskoliv. Mänskor materialiserar sig och försvinner. Jag går in i kyrkan låser dörren och stannar där i en feber. Väntar på undret som är att få dricka ur kvinnobröstet.”

− De moderliga aspekterna av Gud har dessvärre kommit i skymundan i vår lutherska tradition. Inom katolicismen har Maria en mycket mer central roll och det finns naturligtvis en hel del att säga om det och avigsidorna ska inte förtigas. Men jag tror att skuldkomplexet kontra skamkomplexet många gånger bättre balanseras där med hjälp av Maria. Modersrollen är och förblir central inte bara vad gäller barnets fysiska födelse utan även dess psykiska tillblivelse.

− För vår kyrkas del tror jag att det finns en stor möjlighet till en bättre balans genom öppnandet av prästämbetet för kvinnor och jag hoppas att denna förändring ska få större genomslag inom såväl gudstjänst som teologi än vad den hitintills har fått. Undret att få dricka ur modersbröstet behöver också få en luthersk teologisk språkdräkt och legitimitet, konstaterar Sven Milltoft och fortsätter:

− Lutherdomen och ortodoxin har indirekt förstärkt betydelsen av den oidipala konflikten som teologisk matris och den ska självfallet inte underskattas. Men det har många gånger skett till priset av det stadium som föregår den oidipala konflikten, nämligen det narcissistiska. I dag har vi kanske mer än någonsin behov av bilder för och gestaltning av en seendets Gud. En Gud som kan läka och skapa en realistisk självkänsla som ger människan förmåga att vara älskande och relaterande. Vi bär alla mer eller mindre på ett narcissistiskt sår eftersom det har med mänsklig individuation och tillblivelse att göra.

− En alltför ensidigt betonad skuld- och försoningsteologi leder till att Gud tystnar för många människor så som också sker i ”Nattvardsgästerna”. Är man oförmögen att känna skuld och behov av att reparera den, blir Gud som sonar genom Jesu offerdöd något förlegat. Finns inte relationsförmågan finns heller inget att sona eftersom det inte finns förmåga att känna skuld.

Sven Milltoft lyfter även fram hur verksynderna har betonats i vissa delar av traditionen liksom människans fria vilja som innebär att kunna säga ja eller nej till Gud:

− Men Luther själv talade hellre i termer av arvsynd. Människan är skadad i sin relation till Gud. Och det är ”Nattvardsgästernas” egentliga område – det skadade självet och oförmågan att älska och låta sig älskas. Där är regissören Ingmar Bergman mycket initierad i sin gestaltning.

Att vara ingen

Filmregissören Vilgot Sjöman blev indragen i ”Nattvardsgästerna” som regiassistent men också som bollplank till Ingmar Bergman. Trots att Sjöman inte är troende blir han intresserad av den tvivlande prästen när Bergman utvecklar sin syn på honom och anger att prästen är avundsjuk och svartsjuk på Kristus. ”Han känner något i stil med den hemmavarande sonens hat mot den förlorade sonen, den där som får allt intresse när han äntligen kommer hem: gödd kalv, o.s.v. Jag kom helt enkelt på att jag skulle bikta min egen avundsjuka och svartsjuka på Kristusgestalten.”[3]

Bergman berättar också för Sjöman hur han i filmen ”Nattvardsgästerna” slår sönder gudsbeviset, det vill säga att Gud är kärleken. Filmen är en uppgörelsefilm, Bergman gör upp med det han kallar ”Pappaguden, självsuggestionsguden, trygghetsguden”[4].

− Enligt min tolkning, fortsätter Sven Milltoft, vittnar de ovan anförda citaten om Bergmans oförmåga att orientera sig i den arkaiska och patriarkala religiositet som han vuxit upp med. Han söker något som riten gestaltar men som han själv är oförmögen att ta emot. Därför känner han avundsjuka och svartsjuka gentemot den fogliga och anpassningsbara Kristusgestalten och finner sig nödgad att slå sönder det gudsbevis som vittnar om att Gud är kärleken.

Som en kontrast mot allt detta skildras mycket ömsint i slutet av ”Nattvardsgästerna” en fysiskt handikappad kyrkvaktmästare. Han utstrålar älskvärdhet och hans religion är levande. Sin djupa insikt om Kristi lidande vill han samtala med prästen om, men denne är så gott som stum. Enligt Bergman är kyrkvaktmästaren en ängel: ”Verkligen, bokstavligen: en ängel. Det är femtio gånger mer religion i den mannen än i hela prästens figur.”[5]

− Kyrkvaktmästaren demaskerar på ett underdånigt men knivskarpt sätt prästens hjälplöshet och rädsla för att bli avslöjad som en bluff. Han framhåller att även Kristus har blivit avslöjad när han på korset inser att ingen förstod honom och att lärjungarna trott att allt han predikat var lögn och därmed själv är en lögn. Därför delar Kristus ödet med oss alla som bär på ett narcissistiskt sår – rädslan för att vara ingen – ett evangelium i sig, säger Sven Milltoft.

Det är också kyrkvaktmästaren som får påannonsera att det kommer att firas gudstjänst trots att det är mässfall och enbart en besökare vid söndagens andra gudstjänsttillfälle. Prästen gör detta val, det är kanske något som rör sig inom honom. Bergman beskriver det för Sjöman som ”sprittningen av en ny tro”[6]. Och skriver i sin självbiografi ”Laterna Magica”[7]: ”För egen del undfick jag slutet av Nattvardsgästerna och kodifieringen av en regel som jag alltid följt och skulle följa allt framgent: Oavsett allt, ska du hålla din gudstjänst.”

Klockorna ringer samman. I kyrkbänken faller lärarinnan, den enda gudstjänstdeltagaren, ned på knä och ber. Prästen träder för altaret och inleder gudstjänsten: ”Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig. Himlen och jorden är full av hans härlighet.”

−Kanske var konsten och filmskapandet ett plåster för Ingmar Bergmans eget narcissistiska sår. En besvärjelse av kärleken som det trots allt blev något kreativt av, sammanfattar Sven Milltoft.

 

 

 

[1] www.ingmarbergman.se

[2] www.ingmarbergman.se

[3] Sjöman, Vilgot (1963) L 136 Dagbok med Ingmar Bergman. Stockholm: Norstedts

[4] Sjöman, Vilgot (1963) L 136 Dagbok med Ingmar Bergman. Stockholm: Norstedts

[5] Sjöman, Vilgot (1963) L 136 Dagbok med Ingmar Bergman. Stockholm: Norstedts

[6] Sjöman, Vilgot (1963) L 136 Dagbok med Ingmar Bergman. Stockholm: Norstedts

[7] Bergman, Ingmar (1987) Laterna Magica. Stockholm: Norstedts