Medan vi uppdaterar oss

16/12 2017 av Anders Wesslund

Ämnen: , , ,

”Gud kommer inte. Men vi trycker på våra knappar, skickar, uppdaterar, höga på hashtaggar och dopamin, genomforskade av de digitala megakorporationerna för vilka vi inte är konsumenter utan produkter att sälja vidare till annonsörerna, lystna på död och skådespel och alltmer ensamma för varje ny följare.”

 

Texten kommer från Jonas Thentes DN-krönika på luciadagen (171213), och den berörde mig. Mot en mycket allvarlig bakgrund – att världen vid lunchtid den 2 november möjligen stod närmare ett kärnvapenkrig än den varit sedan Kubakrisen 1962 – beskrev Thente min, vår vardag där vi håller oss uppdaterade på de sociala medierna. Mer lust till död och skvaller än att som ansvariga vuxna i denna värld försöka ta oss an våra ödesfrågor; så beskriver han oss.

 

Kärnvapenhotet rörde konflikten mellan Nordkorea och USA och presidenterna Trumps och Kim Jong-Uns twittrande. Av misstag var Trumps konto nedsläckt under 11 minuter. Sedan 20 år tillbaka bedrivs politik på Twitter, där narcissistiska ledare utan mognad eller respekt för demokratins behov av tröghet, eftertanke och respektfull dialog även med fienden, motparten, agerar gudar. En av de första var Carl Bildt. Våra civilisationer tar steg tillbaka och med de sociala medierna beter vi oss som ledarna, vi söker bekräftelse genom klick och kommentarer på våra konton. Det är inte svårt att fångas av Thentes dystopiska stämning och tvivel på människan.

 

Mot en för sin tid lika mörk bakgrund skrevs adventshelgens texter. Tredje advent handlar om vägröjarens; Johannes döparens kärva budskap. Istället för klick talas om omvändelse, från en egoistisk konsumtionslivsstil till att bry sig om den fattige för att på så sätt ”Bereda en väg för Herran”. En utjämning av inkomstklyftor och klimatorättvisor mellan rika och fattiga länder; ”Berg sjunken djup stån opp”. Det är mycket jobbigare än bekräftelseklick på mitt Facebook-konto men också en aning av hopp; om en Gud som faktiskt kommer och en mänsklig gemenskap bortom ensamheten?