Att finna hopp i en ny tid

21/12 2017 av Niclas Blåder

Jag som är född under 60-talet har vuxit upp under en tid där mänskliga fri- och rättigheter har stått högt på agendan. Jag har fostrats i ett samhälle som lärt mig att jag ska ta vara på min medmänniska. Skolan har – förutom kunskap – gett mig redskap att handskas med olikhet, demokrati och alla människors lika värde. För mig har världen varit sådan. Den har haft stora fel och brister, men jag har tryggt levt i förvissningen att det finns en kollektiv vilja och längtan efter att låta de värden jag har vuxit upp med sprida sig. Jag har varit trygg med att grannar, vänner, partiledare – oavsett färg – ja, de allra, allra flesta har sett världen med de ögon jag ser den. Och så vaknar jag upp nu, 2017, och ser att den värld jag levt i och sett som ganska grundmurad tycks erodera snabbt. Så snabbt att jag faktiskt inte vet vad jag ska göra. Var den – i alla fall ganska – optimistiska värld jag har levt i bara en illusion? Fanns den inte ens tidigare, var det bara en tunn fernissa som täckte en otäck verklighet? Eller har något radikalt hänt som ändrat tillvaron? Och när hände det i så fall? Jag missade uppenbarligen språnget. Och nu står jag här och vet varken ut eller in. Var hittar jag stabilt fäste? Vilken är min uppgift i en ny tid?

Är vi fortfarande användbara?

Julen 1942 skrev Dietrich Bonhoeffer ett julbrev till några av sina närmsta vänner.1 Det finns publicerat i boken Motstånd och underkastelse och har rubriken ”Efter tio år”.2 De tio år titeln syftar på är de år som hade gått från det att Hitler blev rikskansler 1933 fram till brevets tillkomst. Några månader efter att brevet skrevs arresterades Bonhoeffer för att aldrig mer släppas. Han visste att det han skrev i brevet var farligt om det kom till regimens kännedom och han visste att allt han gjort under de senare åren bara adderade till den bedömningen. Ändå skrev han brevet och levde livet som han gjorde. Var hittade han sin uppgift och sitt hopp i en tid som under en tioårsperiod transformerats från ett, för många, fattigt men samtidigt kulturellt öppet samhälle till ett samhälle präglat in i sina minsta beståndsdelar av den nazistiska ideologin? Och kan hans svar ge oss några redskap att hantera vår egen situation? Visst är det så att historien aldrig upprepar sig, det är sant. Men samtidigt kan vi lära oss av den och få inspiration till hur vi kan tänka och agera idag. Jag tänker ibland på hur New Yorks borgmästare Rudy Giuliani berättade hur han läste en biografi om Churchill direkt efter attentaten den 11 september för att få tankar kring hur han skulle agera när hans stad attackerades.3 Kanske kan Bonhoeffer öppna våra tankar på ett liknande sätt så att vi ges möjlighet att finna hopp i en ny och skrämmande tid.

… är vi fortfarande användbara? Vad vi behöver är inte genier, inte cyniker, inte människoföraktare, inte raffinerade taktiker utan enkla, klara, renhåriga människor. Är vår inre motståndskraft mot oss själva fortfarande tillräckligt stark och vår uppriktighet mot oss själva tillräckligt skoningslös för att vi skall kunna återfinna vägen till det okonstlade och rättframma?4

Är vi fortfarande användbara? skriver Bonhoeffer i julbrevets sista rader. Jag tror att hans fråga är retorisk. Visst är vi det! Vi är användbara och är vi användbara kan vi behålla och odla vårt hopp om en bättre tid och värld. Men samtidigt som Bonhoeffer pekar på våra möjligheter använder han merparten av julbrevets sidor till att diskutera det som kan hindra oss från att vara det. För det är just det han ser omkring sig i det tyska samhället. En massa människor som skulle kunna vara användbara, som skulle kunna protestera mot det som sker och hjälpa till att bygga en bättre värld. Men som inte gör det. Och han frågar sig: varför är det så? Kloka, välutbildade vänner, kollegor och många, många andra i det tyska samhället vänder bort ansiktet, tystnar och resignerar. I Bonhoeffers analys handlar det inte om att människor är onda eller ens ointresserade av det som sker i samhället. Människor tystnar av helt andra orsaker. De flesta människor vill väl och för att göra det följer man vissa etiska riktlinjer. Det kan till exempel handla om förnuft, plikt, samvete eller dygd. Problemet är att de etiska principerna leder fel. Den förnuftige resignerar under det han ser som världens oförnuft. Samvetsmänniskan bryts av övermakten ned till att vara nöjd med att ha ett ursäktat samvete istället för ett gott samvete. Pliktmänniskan kan gömma sig bakom att det inte var han eller hon som gav ordern eller bestämde lagen.5 Men hur ska man då göra? Finns det inget att ”hålla sig i” när man ska fatta etiska beslut?

Vem håller stånd? Endast den som inte har sin högsta måttstock i sitt förnuft, sin princip, sitt samvete, sin frihet, sin dygd, utan är redo att offra allt detta, när han i tro och förtröstan på Gud allena kallas till lydig och ansvarig gärning – den ansvarige, vars liv intet annat vill vara än ett svar på Guds fråga och kallelse.6

Det Gud önskar

Det ansvariga handlandet är ett av Bonhoeffers bidrag till människors konstruktiva ställningstagande i en svår tid. I julbrevet blir det bara ett kort omnämnande, men samtidigt som julbrevet skrevs arbetade han med en mycket längre text, en etik för den situation Tyskland befann sig i. Där väver han samman Kristus ställföreträdande handlande med ett mänskligt handlande. Precis som Kristus handlade med mänskligheten för ögonen måste människan handla med medmänniskan för ögonen på ett sådant sätt att Guds vilja blir gjord. Inte det förnuftiga, det dygdiga eller det som samvetet säger. Det ansvariga handlandet är en handling som inte alltid kan motiveras i förväg men som söker utföra det Gud önskar och som gör det i full vetskap om att man kan ha missförstått någonting och som därför ständigt är beredd att ta Guds dom.7 Nu är det inte bara människors etiska principer som kan spela dem spratt. I ett avsnitt av julbrevet, som han ger den talande rubriken ”Om dumheten”, beskriver Bonhoeffer på ett sätt som nästan känns otäckt dagsaktuellt hur dumheten kan ta människor i besittning. Men att vara dum är för honom inget medfött tillstånd. Människor görs dumma eller låter sig fördummas. För Bonhoeffer är dumhet snarast en sociologisk fråga och inte en psykologisk. När de yttre omständigheterna tar sig vissa former tycks människor förlora sin egen självständighet och avstår från egen handling och tanke. Och den som har gjorts dum är, enligt Bonhoeffer, en mycket farligare fiende till det goda än den onde. Med den onde kan man prata och argument fungerar. Men det går inte med den dumme. Fakta rinner av och sanningar tas inte emot. Dumheten handlar ytterst om makt. Vad är samhällets ledning mest betjänt av, fria självständiga människor eller fördummade medborgare?8

Ärliga och fria människor

Bonhoeffer fortsätter med att i korta stycken fundera kring människors brister och tillkortakommanden. En sak som gör att människor tystnat inför orättfärdighet och ondska är vad han menar är människans svårighet med medlidandet. Det är oftast inte förrän lidandet känns på det egna skinnet som människan vaknar och reagerar. Och då är det inte sällan för sent.

Man måste räkna med att de flesta människor blir klokare bara genom hårdhänta upplevelser. Då förklaras för det första de flesta människors förvånande oförmåga till preventiv handling – man tror att man själv nog skall klara sig undan faran, ända tills det plötsligt är för sent: för det andra okänsligheten för andras lidande; medlidandet växer fram i proportion till den växande ångesten inför egen annalkande olycka.9

En annan sak han nämner är bristen på civilkurage. Det handlar inte om bristen på mod, för modet kan vara mycket stort. Däremot handlar det om en i grunden sund skepsis till att låta den egna tanken och känslan vara styrande. Det handlar om en vilja att lyssna och lyda andra mer än sig själv. För jag kan ju ha fel. Problemet uppstår, enligt Bonhoeffer, när människors mod och vilja att lyssna på och lyda andra blir missbrukat och utnyttjat av de onda. Var finns då civilkuraget att säga nej, att protestera? Ingenstans, enligt Bonhoeffer, civilkuraget kräver eget tänkande fria individer.10   Icke fungerande etiska principer, människor fördummas, man har svårt att känna medlidande och civilkuraget är svårt att plocka fram eftersom det kräver i grunden fria människor. Bonhoeffer tecknar en dyster bild. Men här måste man nog lägga på minnet att texten skrivs mitt under kriget, inga protester tycks ha hjälpt under de senaste tio åren och ingen ljusning syns i mörkret. Det är helt enkelt en mycket svår tid.

I Kristi efterföljd

Efter denna dystra beskrivning, var landar Bonhoeffer? Är det i att vara uppgiven och resignera under övermakten? Nej, absolut inte! Han slutar som berättelsen om honom börjar i denna artikel. Vi behöver enkla, okomplicerade och ärliga människor. Vi behöver människor som lyckas stå fria och som tar eget ansvar. Inte för att göra det de själva finner för gott, utan för att göra det Gud vill att de ska göra. Nu är det kanske inte så enkelt. Och vi vet nog alla att också den fria ansvarigheten kan misstolkas och missbrukas med katastrofala följdverkningar. Men jag tycker att han sätter fingret på många ömma punkter också i dagens samhälle och i mitt eget liv. Vad jag vill bära med mig från min läsning av Bonhoeffers text ”Efter tio år” är att ständigt söka göra mitt bästa för att stå fri från bindningar till vad helst det månde vara som får mig att inte längre tänka självständigt. Att inse att jag har ansvar för samhällets utveckling och att axla uppgiften att ta ansvar för följderna av mitt handlande, såväl positivt som negativt. Hur klarar jag då det? Vilka förutsättningar finns det och var finner jag dem? Det svarar inte Bonhoeffer riktigt på i julbrevet, men i praktiskt taget allt han skrivit tidigare i sitt liv har han en punkt där allt verkar gå samman – gemenskapen.11 Det är i den mångfaldiga gemenskapen med människor i samhället och – inte minst – det är i den likaledes mångfaldiga och öppna kyrkliga gemenskapen där du tillsammans med andra möter Guds Ord och delar bröd och vin som du får kraft att leva ett liv i Kristi efterföljd. Kanske är det den lärdom Bonhoeffer fick göra och som han kan förmedla till oss: hopp i en ny tid ges när människor strävar efter att skapa öppna, inbjudande gemenskaper, när de ber och gemensamt arbetar för sina medmänniskors bästa.

 

Noter

1 Eberhard Bethge, Hans von Dohnanyi och Hans Oster.

2 Bonhoeffer, Dietrich (1994). Motstånd och underkastelse. Brev och anteckningar från fängelset, Stockholm: Verbum, s. 15–29.

3 ”Remembering 9/11: The Rudy Giuliani Interview”. 9/9 2011.

4 Bonhoeffer, Dietrich (1994). Motstånd och underkastelse. Brev och anteckningar från fängelset, Stockholm: Verbum, s. 29.

5 Ibid, s. 16−17.

6 Ibid, s. 17.

7 Bonhoeffer, Dietrich (2005). Ethics. (Dietrich Bonhoeffer Works, Volume 6. Ed Clifford J. Green), Minneapolis: Fortress Press, s. 289–387.

8 Bonhoeffer, Dietrich (1994). Motstånd och underkastelse. Brev och anteckningar från fängelset. Stockholm: Verbum, s. 20–21.

9 Ibid, s. 25.

10 Ibid, s. 18.

11 Se till exempel: Green, Clifford J. (1999) Bonhoeffer. A Theology of Sociality, Grand Rapids, Michigan: William B. Eerdmans Publishing Company.