Receptiv ekumenik – om hopp och tillit i ekumeniska relationer

21/12 2017 av Sara Gehlin

Mellan vinter och vår

Hoppet om en ”ekumenisk vår” har under de senaste decennierna burit den ekumeniska rörelsen genom vad som ofta kallas för ”den ekumeniska vin­ tern”. Årstidsmetaforiken ger en aning om de olika premisser som präglar samtidens ekumeniska samtal. Vintern ger ett tydligt bildspråk åt frusna ekumeniska relationer och dialoger som gått i stå. Vårens frambrytande illu­ strerar målet för det pågående arbetet för förnyad och fördjupad gemenskap mellan kristna från olika traditioner.

Den receptiva ekumeniken föddes mot bakgrund av den ekumeniska vintern. Som en relativt ny rörelse och teologisk fåra inom ekumeniken har den siktet inställt på att tina upp frusna dialoger och ge ny växtkraft åt eku­ meniska samarbeten. ”Vårvintern” är den receptiva ekumenikens arbetsfält. Den präglas av eftertanke och respekt för vad som skiljer åt och drivs av hoppet om att kunna ge livsgnista åt gemenskapen.1 Den receptiva ekume­ niken kan liknas vid en farkost, vars mål är att färdas mellan vinter och vår och vars drivkraft är den ömsesidiga tilliten människa till människa.

Upprinnelsen

Den receptiva ekumeniken växte fram inom den romersk­katolska kyrkan och har sedan kommit att slå rot inom era olika kyrkotraditioner. Utveck­ lingen av dess agenda är nu inne på sitt andra årtionde. I bakgrunden till den receptiva ekumenikens framväxt fanns en vilja att bemöta det stukade hopp, som den ”ekumeniska vintern” så tydligt formulerade.2 Den ekume­ niska entusiasm som varit påtaglig vid tiden för grundandet av Kyrkornas världsråd 1948 och Andra vatikankonciliet 1962–65, var inte längre lika tydlig. Istället grodde en besvikelse över frånvaron av den synliga kristna enhet som eftersträvats. Besvikelsen kom på ett särskilt sätt till uttryck i den ekumeniska rörelsen när förväntningar om kyrkornas delade nattvardsbord inte infriades, stora ansträngningar till trots.3 I bakgrunden till den recepti­ va ekumenikens framväxt fanns också en växande efterfrågan om ett forum för lärande, förnyelse och självkritisk re ektion inom den romersk­katolska kyrkan.4

Den spirituella ekumeniken blev en viktig inspirationskälla när en grupp teologer tog sig an uppgiften att möta den efterfrågan.5 Denna grupp kom att få ett centrum för sina studier vid Centre for Catholic Studies på den teologiska fakulteten vid universitetet i Durham i Storbritannien. Här hölls också de första två internationella konferenserna om receptiv ekumenik, år 2006 och 2009. Den första konferensen hade ett tydligt akademiskt fokus. Receptiv ekumenik etablerades som teologisk fåra med vägledande princi­ per och teoretiskt ramverk. När det var dags för den andra konferensen leddes fokus delvis bort från akademin. Den receptiva ekumenikens syfte var inte att enbart förbli en fåra för diskussion i den akademiska sfären. Primärt var syftet att blåsa liv i dialoger och gemenskapsbyggen i kyrkornas vardag. Vid de två följande konferenserna, där den senaste hölls i Fair eld, Connecticut, i USA år 2014, fanns därför en stark representation från både kyrka och akademi.6 I skrivande stund sker förberedelserna för den fjärde internationella konferensen om receptiv ekumenik i Canberra, Australien, hösten 2017. Platsen är vald med omsorg. Australien är platsen där receptiv ekumenik som tydligast har slagit rot på bred front i kyrkornas församlings­ liv.7

En tredje ekumenisk fas?

Bland den receptiva ekumenikens pionjärer talas ibland om en ”tredje fas” inom internationell ekumenik. Tanken att ekumeniken skulle kunna delas in i faser är inte självklar eftersom dess olika tillvägagångssätt ofta går hand i hand. Ändå har bilden av receptiv ekumenik som en tredje fasens ekume­ nik fått genomslag, då denna bild illustrerar vad som skiljer den från vissa andra ekumeniska strömningar. Receptiv ekumenik betraktas som ett tredje steg, som följer på de två former av ekumenik som utformats inom rörel­ serna Life and Work och Faith and Order. De två rörelserna, som båda grundades på 1920­talet, slogs samman när Kyrkornas världsråd bildades i Amsterdam efter det andra världskrigets slut.8 Life and Work anses represen­ tera den ”första fasens” ekumenik. Här står de socialetiska frågorna och det gemensamma praktiska arbetet i centrum. Denna slags ekumenik kallas också för ”livets ekumenik”. Den ses som grundläggande i byggandet av ekumeniska relationer, men anses trots det inte vara tillräcklig för att vända misstro och misstänksamhet till samarbete och gästfrihet. Faith and Order anses representera den ”andra fasens” ekumenik och är hemvist för sådana teologiska och ecklesiologiska diskussioner som kretsar kring kyrkornas en­ het och mångfald. Den kallas också för ”dialogens och sanningssökandets ekumenik”. Den receptiva ekumenikens förespråkare betonar vikten av detta arbete, men pekar samtidigt på det missade målet. Den ekumeniska visionen om en synlig kristen enhet står fortfarande ouppfylld och den eku­ meniska vinterns besvikelse består.9

En nygammal metod

I denna situation framträder den receptiva ekumeniken som en ny strategi med andra slags utgångspunkter. Den har växt fram ur en vilja att hitta en väg ut ur den ekumeniska vintern genom att gå till grunden med dess in­ vecklade frågeställningar. På denna väg är det inte i första hand det sociala arbetet eller den teologiska konversationen som ger ledljus. Istället drivs den receptiva ekumeniken av sökandet efter förhållningssätt och attityder som kan blåsa liv i det ekumeniska engagemanget. Detta sökande sker inte på okänd mark. Istället sker sökandet i det stora förråd av ekumeniska erfaren­ heter och modeller som redan nns. Härifrån dras de främsta lärdomarna. Genom att sätta fokus på konstruktiva faktorer som nns inneboende i eku­ meniska processer och ge dem ett namn, är förhoppningen att kunna ge ekumeniska dialoger en ny dynamik. På så vis är receptiv ekumenik inte något alldeles nytt. Snarare är det ett nytt namn på gamla, väl beprövade metoder.10

En enkel men utmanande princip

Den receptiva ekumeniken har gjort sig känd för sin enkla vägledande prin­ cip, som innebär att vända på den fråga som allt för ofta smyger sig in i de ekumeniska samtalen: Vad är det andra behöver lära sig mer om och ta emot av vår tradition? Den receptiva ekumeniken gör motstånd mot själva förhållningssättet bakom denna fråga. Därför är dess vägledande princip att istället att fråga sig själv: Vad är det vi i vår tradition behöver lära oss, med integritet, av andra?11

Sin enkelhet till trots innebär den receptiva ekumenikens princip en rejäl utmaning. Den förutsätter nämligen inte att min ekumeniske vän ställer sig samma fråga. Receptiv ekumenik är inåtskådande till sin karaktär. Den innebär ett förhållningssätt där lärandet går före undervisningen och mot­ tagandet går före givandet. Dessutom innebär den receptiva ekumeniken att lära och ta emot från den andre på ett självkritiskt sätt.12

Som metod och förhållningssätt knyter den receptiva ekumeniken an till ett vidare arbete för religiös förståelse och dialog. Dess vägledande princip kan sättas i samband med de regler för religiös förståelse som teologen Krister Stendahl utformat. Han lägger fram dessa regler i tre punkter. För det första poängterar han att den som vill lära sig något om en annan tros­ tradition bör fråga de utövande medlemmarna om deras tro, inte trosupp­ fattningens ender. För det andra uppmanar han till att inte jämföra det bästa inom den egna tron med den granskade trosuppfattningens sämsta, utan istället jämföra lika med lika. För det tredje understryker Stendahl: Ge utrymme för helig avund! Var öppen för att visa uppskattning för något som nns inom en annan trosuppfattning.13

En spirituell väg

Receptiv ekumenik har utvecklats som en gren av den spirituella ekumeni­ ken. Teologen Antonia Pizzey har beskrivit den receptiva ekumenikens framväxt och pekar på dess likheter och skillnader med den spirituella ekumeniken. I både den spirituella och den receptiva ekumeniken spelar bönen en central roll. Ekumeniken betraktas som en omvändelseprocess. Flera motton och ord av påve Johannes Paulus II har blivit bevingade inom den receptiva ekumeniken, däribland hans uttalande att ekumeniskt enga­ gemang behöver baseras på hjärtats omvändelse.14 I samma anda har teo­ logen Paul D. Murray konstaterat att receptiv ekumenik i första rummet handlar om människans hjärta, sinne och vilja.15

Precis som i den spirituella ekumeniken läggs inom receptiv ekumenik en särskild tonvikt vid att arbeta fram en självkritisk hållning snarare än att granska andra traditioner. Först och främst synas de hinder för kristen enhet som nns inom den egna kyrkan. Arbetet med att utforma ett sådant själv­kritiskt förhållningssätt förenas med en vilja att förnya den egna traditio­ nen. Den receptiva ekumeniken, liksom den spirituella, står på detta sätt för en reformrörelse som riktar sig in mot den egna kyrkans liv.16 Denna re­ formrörelse och dess logik har beskrivits som en ”total etik” på två olika sätt. Dels syftar den till att påverka alla aspekter av det kyrkliga livet, allt ifrån sociala, etiska och praktiska frågor till teologiska, ecklesiologiska och litur­ giska. Dels syftar den till att omfatta kyrkan i dess helhet med alla inblan­ dade. Inte bara kyrkans ledare och of ciella representanter är kuggar i denna rörelse, utan alla som nns i kyrkans sammanhang. Den stannar inte vid de beslutsfattande bordens processer, utan har siktet inställt på vad som händer i det direkta mötet mellan människor. Detta har lett fram till den receptiva ekumenikens stora genomslag i lokala församlingars liv.17 Murray betonar:

…Receptive Ecumenism bespeaks a task, a responsibility – a Spirit­ driven movement of the heart, mind, and will – that is of immediate potential relevance for all in the churches and not simply those with speci c formal responsibilities, for it has implications, in analogous ways, at every possible level of ecclesial life, whether at the personal, the local, the explicitly theological, or the structural. In short, it is a total ethic that is as simple yet as pervasive as the gospel it repre­ sents… it holds the promise of life within it and is worth our making the greatest of efforts to walk in its way.18

Slutligen lägger den receptiva ekumeniken, i likhet med den spirituella, stark tonvikt vid integriteten. Dess vägledande princip handlar förvisso om att lära och ta emot av andra, men med integritet. Frågan om integritet är ett stundvis hett debattämne i den ekumeniska rörelsen. Går det att föra en ekumenisk dialog utan att kompromissa? Är det möjligt, eller ens önskvärt, att delta i ekumeniska dialoger utan att förändras? Här förmedlar både den spirituella och den receptiva ekumeniken tanken om att mötet med den andre inte ska behöva innebära en kompromiss med, och ännu mindre ett förminskande av, den egna konfessionella identiteten.19 Kardinal Walter Kasper skriver:

To be in dialogue, to listen to each other, and to learn from each other does not mean to become a new church but to become a spiritu­ ally renewed church. We do not want to meet at the lowest common denominator, we do not want to give up what was holy to our fore­ fathers or to make short­sighted compromises. Through dialogue we will not lose anything which is worthy, but we will be enriched by the gifts of the others.20

Det ekumeniska mötet betraktas som en källa till fördjupning och till be­ rikande av den egna traditionen. Mötet ses som en väg till att upptäcka den egna traditionens rikedom, potential och komplexitet.21

Ett exklusivt fokus

På en punkt skiljer sig receptiv ekumenik markant från spirituell ekumenik. Medan den spirituella ekumeniken betonar utbytet av gåvor mellan tradi­ tioner, har den receptiva ekumeniken ett exklusivt fokus på den ena sidan av utbytet: att lära och ta emot av den andre. Inom spirituell ekumenik beto­ nas att givandet är en lika stor utmaning som mottagandet. Att kunna ge i en dialogisk process är en konst som kräver känslighet och inkännande. Den ortodoxe metropoliten Kallistos Ware har pekat på det faktum att givande och tagande, lärande och undervisning ofta är delar av samma process när man strävar mot gemensamma mål och en gemensam fördjupad förståelse. Detta väcker frågan varför den receptiva ekumenikens företrädare insisterar på att ensidigt koncentrera sig på mottagandet och lärandet. I bakgrunden ligger bittra erfarenheter av överlägsenhet och arrogans som följt på möten där undervisning och givande stått i centrum. Genom att fokusera på mot­ tagandet och lärandet nns en förhoppning om att komma bort från attity­ der som föder frågor om vad kristna från andra kyrkor bör göra. Istället sätts strålkastarljuset på frågan om vad som bör göras inom den egna kyrkan.22

De sårade händernas ekumenik

Receptiv ekumenik kallas ibland för ”de sårade händernas ekumenik”. Bak­ om det uttrycket ryms en vidare metaforik. Den receptiva ekumeniken rymmer tanken om att ekumeniska möten alldeles för ofta innebär att prak­ tisera ”den naste kaffeservisens ekumenik” − att ”plocka fram nporslinet” och visa sig i sitt bästa formella ljus när ”de avlägsna släktingarna” kommer på besök. I motsats till detta innebär den receptiva ekumeniken att våga ”sträcka fram sina sårade händer” till sina systrar och bröder – att öppna dörren också till de stängda utrymmena, visa fram de brister som nns i den egna kyrkan och erkänna behovet av att lära och bli hjälpt. Mot bakgrund av detta kallas receptiv ekumenik för en reparerande form av ekumenik.23

Antonia Pizzey pekar på utmaningarna i arbetet med att skapa ett sådant ekumeniskt förhållningssätt. Att först visa fram sin egen kyrkas svagheter istället för styrkorna och sedan dessutom be sin ekumeniske vän om hjälp är något som onekligen kräver ödmjukhet, men också tillit. Ytterst sett, skriver Pizzey, inbegriper ett sådant förhållningssätt en förståelse av kristen enhet som ett Andens verk.24

Attitydbyggande på förståelsens grund

Paul D. Murray menar att receptiv ekumenik kan vara en metod med potential för att bistå i världens kriser och kon ikter. Potentialen ligger i arbetet med att forma attityder som bygger på ett självkritiskt och re exivt lärande. Receptiv ekumenik innebär att lära av den andre på ett sätt som vidgar vyerna kring hennes konfession och tradition. Det är ett lärande som söker förståelse för vidden, djupet och komplexiteten i den egna och i andras traditioner. Samtidigt som den receptiva ekumeniken syftar till att vars och ens tradition tas på allvar, kännetecknas den av ett motstånd mot avgräns­ ningar och klantänkande. Den drivs av en strävan efter att erkänna mång­ falden men söker också efter vägar att medla och samarbeta i mångfalden. Murray pekar på den försonande kraft som ligger i den receptiva ekumeni­ kens förhållningssätt, och betonar att i en värld som präglas av kriser och kon ikter kan ett aktivt lärande mellan människor från olika traditioner vittna om att det är möjligt att leva i ömsesidighet och försonad mångfald.25

Samtidigt menar Murray att den receptiva ekumeniken, för kyrkornas del, innebär att sträcka sin gemenskap ännu längre än till en försonad mång­ fald. Den ekumeniska visionen om kristen enhet förstås, ur den receptiva ekumenikens perspektiv, som en enhet som är synlig och strukturell. Den gemenskap som eftersträvas beskrivs som ”organisk”. Murray understryker att en kristen gemenskap av det här djupgående slaget är ett mål som alltför ofta överges i den ekumeniska rörelsen eftersom det innebär att ge sig ut på en lång och arbetsam resa. Mot denna bakgrund uppmanar han kyrkorna att inte ge upp eller nöja sig med att leva parallella liv, utan att istället ge sig in i närkampen med de egna attityderna för att bygga gemenskap och upp­ täcka rikedomen i den egna och den andres tradition. Att ge sig in i denna närkamp, skriver Murray, kräver både ett personligt och ett gemensamt engagemang med konsekvenser för det kristna livet i dess helhet.26

Med hopp om en försonad värld

Medan den receptiva ekumeniken innebär en strävan efter fördjupad ge­ menskap och förändringar av attityder på kyrkornas område, bär den också på ett hopp om att ge effekt i det vidare samhället. Den receptiva ekumeni­ kens principer har formulerats i ljuset av nöd och kriser i en orolig värld. Den syftar till att ge verktyg för kyrkorna att skapa och vittna om ett liv där mångfald och försoning hänger samman. Murray skriver:

…receptive ecumenical learning within and between the separated Christian traditions goes to the very heart of the evangelical call to witness to the possibility of living reconciled difference for mutual ourishing in a world of blood­soaked con ict. This is the key issue of our living and dying together – the key question of our age – and it is clearly beyond the realm of ecumenically inclined theologians.27

Med sin enkla och samtidigt utmanande metod bidrar den receptiva eku­ meniken med redskap i arbetet för att forma och upprätthålla attityder och förhållningssätt som har kapacitet att avväpna, försona och bygga gemen­ skap. Den hyser ett hopp om att kunna bidra till en försonad värld genom att främja tillit och motverka rädslor. Den receptiva ekumenikens syfte sträcker sig bortom de teologiska diskussionernas och de mellankyrkliga relationernas sfär. Medan religiöst motiverat våld och misstro mot den främ­ mande skapar rubriker och hårdnade attityder, formulerar den en angelägen uppgift: att motverka rädsla genom att skapa kunskap om och tillit till den andre. Den receptiva ekumeniken pekar på det teologiska och interkonfes­ sionella arbetets möjlighet och kapacitet att bidra till tillitsfulla relationer genom att lära och lära känna.

Den receptiva ekumenikens bidrag till arbetet för en försonad värld star­ tar med andra ord hos den enskilde individen, i närkampen med de egna attityderna och i sökandet efter kunskap och förståelse. Samtidigt är den receptiva ekumenikens utgångspunkt relationell. Den grundar sig i en över­ tygelse om det mänskliga mötets försonande potential. Dess dynamik byg­ ger därför på närvaron i det direkta mötet människa till människa.

 

Noter

1  Paul D. Murray, ”Receptive Ecumenism and Catholic Learning – Establishing the Agenda” i P. D. Murray (red.) Receptive Ecumenism and the Call to Catholic Learning. Exploring a Way for Contemporary Ecumenism (Oxford University Press, 2008), s. 9−12.

2  Walter Kasper, ”Foreword” i ibid, s. vii−viii. Paul D. Murray, ”Preface” i ibid, s. ix−xi. Murray, ”Receptive Ecumenism and Catholic Learning”, s. 9−12. Anto­ nia Pizzey, ”On the Maturation of Receptive Ecumenism. The Connection be­ tween Receptive Ecumenism and Spiritual Ecumenism”, Paci ca. Australasian Theological Studies Vol. 28, Nr. 2 2016, s. 125.

3  Christopher Asprey,” The Universal Church and the Ecumenical Movement” i F. Aran Murphy, C. Asprey (red.) Ecumenism Today. The Universal Church in the 21st Century (Hampshire: Ashgate, 2008), s. 3−13.

4  Murray, ”Preface”, s. x. Murray, ”Receptive Ecumenism and Catholic Learn­ ing”, s. 7, 16−18.

5  Pizzey,” On the Maturation of Receptive Ecumenism, s. 108−09.

6  Information om centrets verksamhet och de tre konferenserna nns på hem­ sidan för Centre for Catholic Studies i Durham: https://www.dur.ac.uk/ theology.religion/ccs/projects/receptiveecumenism/projects/. En antologi pub­ licerades efter den första konferensen: Paul D. Murray (red.) Receptive Ecumen- ism and the Call to Catholic Learning. Exploring a Way for Contemporary Ecumenism (Oxford University Press, 2008).

7  Se den arbetshandledning som utarbetats av South Australian Council of Churches (2012): Healing Gifts for Wounded Hands. The Promise and Potential of Receptive Ecumenism, tillgänglig på: http://www.sacc.asn.au/_data/Brochure_ for_sharing_1.pdf.

8  Kyrkornas världsråd bildades år 1948. Dess medlemmar består av olika protes­ tantiska och ortodoxa kyrkor, samfund och sammanslutningar.

9  Paul D. Murray, ”Introducing Receptive Ecumenism”, The Ecumenist. A Jour- nal of Theology, Culture, and Society Vol. 5, Nr. 2 2014, s. 2−4.

10  Murray, ”Receptive Ecumenism and Catholic Learning”, s. 9−13. Murray, ”In­ troducing Receptive Ecumenism”, s. 1−4, 7.

11  Murray, ”Preface”, s. ix–x. Murray, ”Introducing Receptive Ecumenism”, s. 1.

12  Pizzey, ”On the Maturation of Receptive Ecumenism”, s. 118. Murray, ”Recep­tive Ecumenism and Catholic Learning”, s. 12, 15.

13  Krister Stendahl, som var biskop i Stockholms stift 1984–88, formulerade sina tre regler för religiös förståelse år 1985 i samband med en presskonferens där han bemötte oppositionen mot byggandet av mormonernas tempel i Väster­ haninge.

14  Pizzey, ”On the Maturation of Receptive Ecumenism”, s. 108−19, 124. Detta uttalande av Johannes Paulus åter nns i encyklikan Ut Unum Sint, § 2.

15  Murray, ”Receptive Ecumenism and Catholic Learning”, s. 1−16.

16  Pizzey, ”On the Maturation of Receptive Ecumenism”, s. 117−18, 123.

17  Murray, ”Receptive Ecumenism and Catholic Learning”, s. 16. Murray, ”Intro­ducing Receptive Ecumenism”, s. 4−7.

18  Murray, ”Receptive Ecumenism and Catholic Learning”, s. 16.

19  Pizzey, ”On the Maturation of Receptive Ecumenism”, s. 116−18. Murray, ”Receptive Ecumenism and Catholic Learning”, s. 12−13, 16−18.

20  Kasper, ”Foreword”, s. viii.

21  Murray, ”Receptive Ecumenism and Catholic Learning”, s. 15−18.

22  Pizzey, ”On the Maturation of Receptive Ecumenism”, s. 119–22. Se även: Kallistos Ware, ”Receptive Ecumenism – An Orthodox Perspective” Louvain Studies Vol. 33 Nr. 1−2 2008, s. 48−53.

23  Murray, ”Introducing Receptive Ecumenism”, s. 5−7.

24  Pizzey, ”On the Maturation of Receptive Ecumenism”, s. 112, 123.

25  Murray, ”Receptive Ecumenism and Catholic Learning”, s. 6−8, 12−13, 17−19.

26  Ibid, s. 7, 10–12, 16.

27  Ibid, s. 19.