Filmen Korparna av Jens Assur hade premiär i höst. Filmen bygger på Tomas Bannerheds bok från 2011. Småbrukaren arrendebonden Agne med fru och son kämpar för att försörja sej. Marken är stenig och maskinparken ålderdomlig. Trots arbete nästan dygnet runt går gården knappt runt. Det skall vara Småland på 1970-talet. Agne blir allt dystrare för att i slutet djupt depressiv ta sitt liv.

Sonen Klas förväntas ta över gården och utsätts för tvångsarbete. Hustrun är uttråkad och drömmer om havet och är otrogen efter gammaldans i bygdegården. Sonen vill bort och går in i ornitologins värld med kikare och kamera. Han skådar korparna och den skygga rördromen och blir stilla förälskad i en Stockholmsflicka som är sommargäst.

På 1970 – talet blev det inte längre möjligt att försörja sej på ett litet familjejordbruk, speciellt inte om man inte ägde gården utan var utlämnad åt en storbonde som insett stordriftens och specialseringens ekonomiska fördelar. Reine Brynolfsson spelar bonden Agne med en intensitet och trovärdighet som imponerar. Trots filmens gråtoner finns ett bakomliggande hopp om en annan värld. Kanske kommer sonen att i en framtid utbilda sej och gå vidare med foto och naturintresse. Hustrun gör en utflykt till havet och drömmer också om en ljusare värld bortom slit och släp.

Jag är själv uppväxt på ett lantbruk på 1950-60 tal i Lindome i Norra Halland. Vår situation var bättre än den i filmen, redan på 1960 – talet förstod vi att gården skulle avvecklas. Vi var också självägande bönder. Jag kunde studera med stöd av lärare och en släkting som var bibliotikarie och med föräldrar som inte motarbetade. Visst hjälpte jag till med höskörd och en del andra sysslor på gården men det var inom rimliga gränser och inte tvångsartat som det var på många andra gårdar även i vår trakt.