20/1 2018 av Anders Wesslund

Ämnen: hembygd, nostalgi, Po Tidholm

På Facebook har det skapats grupper som knyter an till orten och hur det var förr. Själv har jag bjudits in till gruppen om min barndoms samhälle. Igenkänningens glädje är många gånger fin att känna när bilder och namn dyker upp i en ny status med efterföljande kommentarstråd. Tonen och andan är öppen och respektfull i inläggen. Någon frågar efter ett namn på kortet, någon svarar, någon annan nämner något anekdotiskt. Jag själv rycks med. Med allt större energi lägger medlemmar ut bilder och snart har samhället börjat täckas in; från historiska bilder på och historier om fabriker, Konsum, idrottsklubben, brandstationen, kommunala protokoll, skolkorten med ”bästa läraren”, på kyrkoherden och Missionskyrkans ungdomsgård.

Egna minnen återkommer till bilderna, till de korta berättelserna. Ska jag stämma in i den lågmälda hyllningen, lägga till ännu ett positiv minne eller ska jag ge en kontrasterande bild? Jag tvekar som Karl-Bertil Jonsson; ”ljuga på självaste julafton?”, I det här fallet handlar det inte om att ljuga utan om att förstöra stämningen. Ska jag bidra med upplysningen om att den fromme mackägaren gjorde skillnad på folk? Att han och hans personal lämnade kunder att vänta när direktörer och höjdare kom för att få betjäning? Det var på ”Ni-andets” tid (vi är på väg tillbaka dit genom butikernas managementkurser; jag nias numera på Åhléns), innan vi var du med varann, och då man inte tankade bilen själv. Ska jag berätta om hur det framgångsrika företagets ägare tvingade en anställd att ta upp en skiftnyckel ur en tunna med frätande tri? I tråden lägger sonsonen, jämnårig med mig, ut korten på den stora företagarsläkten, och det tycks ske med någon självklarhet om den goda betydelse de haft.

Det är främst en Facebook-sida för oss som växte upp där på 50-60-70-tal, märker jag. I ett mer enhetligt Sverige. De första industriarbetarna kom från Finland och Jugoslavien. Några hade lämnat Polen och Tjeckoslovakien av politiska skäl. Några judar som överlevt lägren fanns, men de liksom nämndes och syntes aldrig då. Jag förstår först i efterhand att två av butiksägarna bar på mörka historier om förintelsen. Det var spännande då som liten grabb att få killar med utländskt klingande namn som klasskamrater. Här i gruppen på Facebook är man dock tillbaka i det homogent svenska. När de första familjerna kom från Iran-Irakkriget runt 1980 förstärktes juniorlaget i fotboll, eller blev det mer konkurrens? Ska jag nämna i tråden hur de två killarna kallades ”Medelhavsaporna” när de inte var närvarande i omklädningsrummet? Ska jag det?

Jag märker hur jag blir mer avvaktande, tvekande. När fotot på ungdomar runt pingisbordet i Missionskyrkan kommer med idel positiva kommentarer från dåtidens ungdomar som inte tillhörde församlingen, tar det stopp. Ur den gemenskapen blev jag utfryst av s k andliga ledare och lämnade illa stukad som 23-åring ungdomsledartjänsten. I den gemenskapen fanns många fina människor, där har jag många goda erfarenheter och minnen, men där rådde en tystnadens och lydnadens kultur under bönen.  Många såg mig gå, borde förstått men mycket få sade nåt. Ska jag skriva om detta i tråden?

Hur många har inte lämnat sina hembygder med traumatiska minnen. För många har räddningen blivit att flytta. I mitt arbete som psykoterapeut är en av hörnstenarna i läkandet att personers alla minnen behöver få plats, bli sanna och att smärtan i vissa minnen möts med stor varsamhet. Andra som flyttat eller stannat kvar har bara konserverat de goda minnena, valt nostalgin. Som på den här hemsidan. Men då väljer vi också att vissa minnen och människor ur historien inte erkänns eller har plats, att vi skriver bort friktionen, spänningen i relationerna och enas om ett ”vi” kring ett gemensamt kollektivt minne.

Journalisten och författaren Po Tidholm har skrivit om stad och land-frågan i två decennier. Han beskriver en hur ”långsam glidning, ett förflyttat fokus till staden, har lämnat de svenska landsbygderna politiskt övergivna”. (Läget i landet, Teg publishing). Det slår mig när jag följer min hemorts Facebooksida och de som skriver där. När jag går vidare till flera av de enskilda personernas egna hemsidor kommer markörer upp om hur de ogillar ”de liberala”, ”PK-eliten”, alltså de i städerna och medierna som säger till oss vad som är rätt att tycka. Tidholm fortsätter: ”Valet av Trump, Storbritanniens Brexit-omröstning och Le Pens framgångar synliggjorde en kulturell konfliktlinje mellan stad och land. Liknande mönster finns här; en växande misstro och oron över ett land som faller itu.”

Det slår mig, att det är något av detta som jag ser på Facebooksidan. Här förenas några generationers människor kring ett försvunnet fiktivt gemensamt liv. Det finns mycket gott att hämta i nostalgin, men det sker undermedvetet på botten av en känsla om något förlorat, en känsla som Sverigedemokraterna skickligt exploaterat. Det är när man i nostalgin väljer bort smärtan, friktionerna, då man stöter ut det som inte kan pratas om som det får en farlig effekt i nutiden. De sociala medierna är fenomen i tiden som både sammanbinder och ger falska föreställningar om sammanhållning.

 

Ps. När jag slutför denna text några veckor senare är jag fortfarande med i denna Fb-grupp, trivs och möter många goda intentioner men jag känner hur min ambivalens finns kvar. I ett inlägg säger en person rakt ut, i en kommentar till kortet på en idrottslektion, hur idrottshallen knäckte hans självkänsla, att där fanns både informell och institutionaliserad mobbning.