10/2 2018 av Helene Egnell
-Neej, jag klarar inte av att läsa den här artikeln när det är en hoppande reklamruta bredvid texten, utbrast min kollega irriterat.
Kollegan är hälften så gammal som jag, så hennes kommentar fick mig att repa mod och skriva ned några tankar om varför jag finner det så hopplöst att läsa tidningen på nätet. Det handlar alltså inte om att jag är en teknikfientlig geront som inte klarar att lära mig nya saker.
En sak är annonserna, som poppar upp mitt inne i textflödet, i värsta fall i form av rörliga bilder med ljud. De är påträngande och förser mig med ovidkommande information och stimuli som gör att jag inte kan koncentrera mig på texten.
Men det är inte det värsta. Det värsta är att en nättidningssida inte ger mig någon som helst hjälp att orientera mig i nyhetsflödet – vad redaktören bedömer vara viktiga respektive oviktiga nyheter, vad som är huvudartikeln i ett reportage och vad som är illustrerande/kommenterande texter.
Det som fick upp mina ögon för detta var Hallands Nyheters reportage om Nordiska Motståndsrörelsen hösten 2016. Tidningen fick kritik för att ha gjort en intervju med en ung nazist utan att ställa några kritiska motfrågor när han lade ut sin syn på världen. Redaktionen försvarade sig med att intervjun ingick i ett reportage där kritiska synpunkter framfördes i de andra artiklarna.
Problemet är bara att den som läser intervjun på nätet bara ser dessa andra artiklar som länkar ”Läs också: xxx” insprängda mellan styckena i texten. Den som sympatiserar med den unge nazistens åsikter får inte någon stimulans att läsa något som motsäger honom, utan läser och delar glatt vidare denna enda artikel utan att bry sig om dessa länkar. Det framgår inte om dessa är kommentarer till intervjun eller tvärtom, om de hör till samma reportage eller är artiklar som gjorts i ett annat sammanhang men anknyter till den aktuella artikeln. (Inom parentes sagt bidrar också dessa insprängda länkar, ibland i själva texten, också till att det är svårt att koncentrera sig på läsningen, eftersom en hela tiden lockas att klicka fram nya texter utan att ha slutfört läsningen.)
En papperstidningssida är ju suveränt designad för att hjälpa läsaren att få sammanhang och värdera det som står där. Genom artiklarnas placering, rubrikens storlek mm förstår vi vad redigeraren vill förmedla som viktiga och mindre viktiga nyheter, vilka artiklar som hör ihop och vilken av artiklarna i ett reportage som är huvudartikeln. Ögat scannar sidan, och därefter avgör läsaren vilka artiklar som hen finner viktiga att läsa och kan beta av dem i tur och ordning. Annonserna ligger där, ofta vill de med färg och placering dra till sig vår uppmärksamhet, men de ligger still och kastar sig inte över oss.
I min värld ska en tidning inte bara förmedla nyheter huller om buller, utan också hjälpa läsaren att få överblick och sammanhang. Man kan invända att någon då har gjort urvalet och nyhetsbedömningen åt mig – men den vane nyhetsläsaren vet ju ungefär vad tidningen brukar stå för, och därför göra sin egen, eventuellt kritiska, läsning utifrån detta. I nättidningen förväntas läsaren själv göra redaktörens jobb med att sovra i nyhetsfloden enligt den gör-det-själv-filosofi som smugit sig in i samhället de senaste decennierna (jag säger bara ”självscanning” i livsmedelsbutiken!).
I en tid av växande hot mot demokratin, ”fake news” och oseriösa nättidningar är det allvarligt att inte heller de seriösa tidningarna i sin nätgestalt förmår ge oss sammanhang och överblick.