12/3 2018 av Mohammad Fazlhashemi

Terrorsekten IS har gjort sig känd för sitt bottenlösa barbari. Sektens grymheter och skändligheter tycks inte känna några gränser. Här finns allt från halshuggning av oskyldiga civila, brännande av människor i burar, fördrivning av etniska och religiösa minoriteter, våldtäkter mot barn, sexslaveri, plundring och skövling av kulturarv, konstföremål, fornminnen och historiska monument. Dessa brott står i paritet med de illdåd som Stalin, Hitler och Pol Pot begick mot mänskligheten. Frågan är hur man ska se på IS:s illdåd. Är de resultaten av en grupp vettvilliga galningars bestialiska handlingar? Hur ska man förhålla sig till det faktum att IS legitimerar sina förbrytelser med religiösa argument? Ska man se deras brottsliga handlingar som en konsekvens av den specifika världsbild och den teologiska tolkningstradition som de omhuldar?

En trosorienterad bokstavstro

Att motivera och legitimera bestialiska dåd i religionens namn begränsas inte till IS och den islamiska kontexten. Mänsklighetens historia är full av övergrepp i religionens namn. Den religiösa världsbild som IS företräder går tillbaka till en specifik teologisk ådra i den islamiska teologins historia. Det handlar om en trosorienterad bokstavstro som avvisar varje form av rationalistisk teologisk tradition och alla diskussioner om huruvida det goda och det onda kan urskiljas av människans förnuft. IS företräder en fatalistisk lydnadstradition som utgår från att saker och ting i världen är värdeneutrala och att de får sin goda eller onda karaktär genom Guds vilja. Avgörande för vad som är gott och vad som är ont läggs i Guds händer eller rättare sagt hos dem som säger sig vara uttolkare av den gudomliga viljan. Människan förvandlas till en viljelös varelse utan personligt ansvar för sina handlingar vars enda alternativ är att underkasta sig vad som påstås vara den gudomliga viljan.

Sett ur ett idéhistoriskt perspektiv kan man spåra denna fatalistiska idétradition långt tillbaka i islams historia. Den bokstavstrogna trostraditionen grundlades redan på 800-talet av teologen Ahmad ibn Hanbal (780–855) som grundade den hanbalitiska rättsskolan inom den sunnitiska riktningen i islam. Knappt ett halvt millennium efter Ibn Hanbals död revitaliserades hans tankegods av 1300-talsteologen Ibn Taymiyya (1263–1328). Ännu ett namn i denna kedja är grundaren av den rigida och ultrakonservativa wahabbitiska sekten Muhammed ibn Abd al-Wahhab (1703–1792) vars läror ligger till grund för den tolkning av islam som är statsreligion i Saudiarabien. Kännetecknande för alla dessa tänkare är deras bokstavstro, fatalism och deras totala förkastande av förnuftets betydelse för tolkningen av islams urkunder.

Idén om återgång till urislam

Denna teologiska idétradition bar inom sig en vision av hur samhället ska utformas. Det mest grundläggande är viljan att återskapa det samhälle som ska ha funnits en gång i tiden under profeten Muhammeds tid. Denna idé övertogs av en rad muslimska tänkare som i början av 1900-talet sökte efter en ny modell för att bygga upp den muslimska världen efter det osmanska kalifatets sammanbrott. Istället för vänsterideologier, nationalism och liberalism eller dessas lokala varianter skulle man lösa de kriser och problem som fanns i muslimska länder med hjälp av en samhällsvision som hämtade sin förebild från 600-talets arabiska halvö. Ett nytt kalifat skulle inrättas på basis av vad man beskrev som den form av islam som existerade under islams begynnelse. Idén om en återgång till denna urislam låg till grund för den salafistiska tolkningstradition som ser utvecklingen i muslimska länder efter den inledande perioden som en avvikelse från den ursprungliga islam.

IS hämtar således inte bara sin styrka genom sin råhet och brutalitet och framgångarna på slagfälten, utan också genom att påstå sig erbjuda en idé om ett idealsamhälle som har sina rötter i en religiös och teologisk idétradition. Gemensamt för företrädarna för denna idétradition – från 800-talet fram till modern tid – är visionen av ett idealsamhälle som ska skapas på basis av den i efterhand konstruerade bilden av ett föreställt idealsamhälle som ska ha funnits i islams begynnelse. Målet är att gå tillbaka till ursprunget. Denna strävan legitimeras med hjälp av en uppenbarelsebaserad urteologi som, enligt dess förespråkare, inte har besudlats av mänskligt förnuft och rationalistisk teologi.

Vill fördjupa konflikten mellan sunniter och shiiter

Allt sedan terrorgruppen IS grundades har den följt en noga kalkylerad plan där den gränslösa brutaliteten är en del av en större strategi för att uppnå de uppsatta målen. När IS grundades efter den amerikanska invasionen av Irak 2003 hade man ett mål. Det var att destabilisera det nya styret i Irak för att så småningom ta över makten i landet. Vid sidan av attacker mot centralregeringen i Bagdad och amerikanska trupper riktades större delen av terrordåden mot så kallade mjuka mål. Angreppen riktades främst mot civila shiitiska mål. Otaliga bombattentat riktades mot matmarknader, moskéer, idrottsanläggningar, religiösa ceremonier etc. Syftet med attackerna var att döda och lemlästa så många oskyldiga människor som möjligt för att därigenom underblåsa det sekteristiska våldet mellan sunniter och shiiter i Irak. De besinningslösa terrordåden mot shiiter skulle leda till hämndbegär och blind motterror från shiitisk sida, vilket i sin tur skulle fördjupa klyftan mellan shiiter och sunniter. Detta skulle i sin tur underlätta rekryteringen av sunniter i kampen mot den shialedda regimen i Bagdad. Detta var ett syfte som uppnåddes med råge. Trots varningar från högt uppsatta shiitiska religiösa ledare, däribland storayatollan Ali al-Sistani, gick den shialedda centralregeringen i Bagdad och shiitiska paramilitära grupper in i den fälla som IS hade gillrat. Shiamilisens motterror och den sekteristiska politik som den shialedda centralregeringen bedrev i Irak, den utbredda korruptionen och den otrygghet som dominerade vardagslivet i Irak efter den amerikanska invasionen spelade IS rakt i händerna.

IS försvagades dock efter massiva militära insatser från amerikanska trupper och efter att sunnitiska klanledare och religiösa ledare hade lockats i kampen mot IS med löften om större inflytande och en maktfördelningspolitik som skulle se till att sunniterna inte missgynnades. IS förde en tynande tillvaro fram till 2011 då inbördeskriget i Syrien startade och oljemiljarderna från Saudiska och andra finansiärer från Gulfregionen strömmade in i Syrien för att beväpna jihadistiska grupper i Syrien som bekämpade Assadregimen. IS gav sig in i denna väpnade konflikt och stärkte sin position både ekonomisk och militärt. De hade större stridsvana från tidigare strider i Irak och kunde snabbt avancera på marken i det kaotiska läget i inbördeskrigets Syrien. Bland IS rekryter fanns förutom drivna jihadister en stor grupp soldater och befäl från den störtade irakiske diktatorn Saddam Husseins armé, som efter att ha hemförlovats av den amerikanska ståthållaren i Irak Paul Bremer, hade anslutit sig till IS.

Förstärkta av sina nya segrar skulle man nu en gång för alla förverkliga de gamla drömmarna om att återta makten. I detta arbete hade de att bekämpa sina jihadistiska konkurrenter i Syrien, Assadregimen och den irakiska centralmakten. De vann stora segrar på alla fronter. Jihadistiska grupper utmanövrerades och Assadregimen drevs på defensiven inom en rad strategiska områden i Syrien. Nu kunde de gå till anfall mot centralmakten i Irak som till följd av de amerikanska truppernas uttåg, utbredd korruption, ineffektivitet och sekteristisk politik var mycket sårbar. Sommaren 2014 intog IS stora landområden i norra Irak, inklusive mångmiljonstaden Mosul. Till skillnad från systerorganisationen al-Qaida har IS en helt annan strategi. I motsats till al-Qaida som ser inrättandet av ett kalifat som ett avlägset mål som kan förverkligas först efter att de så kallade ogudaktiga regimerna i regionen och världen har störtats vill IS inrätta sitt kalifat och sitt statsbyggnadsprojekt redan nu. Efter att ha lagt under sig stora territorier i Syrien och Irak utropade IS grundandet av sitt kalifat som ett första steg i ett världsomspännande projekt.

Ett religiöst och kulturellt enhetssamhälle

Utmärkande för IS:s idealsamhälle är det religiösa och kulturella enhetsidealet. IS vill skapa ett enhetssamhälle som är rensat från andra trosläror. Detta ligger bakom den inhumana behandlingen av religiösa minoriteter. Den religiösa rensningen begränsas inte enbart till yazidier, och olika kristna grupper i regionen. I enlighet med den salafistiska idétraditionen betraktar IS shiaislam som en kättersk lära och stämplar shiamuslimer som avfällingar. Genom att brännmärka shiiter som kätterska legitimerar IS massakrer av civila shiamuslimer. Ett annat och mycket mer cyniskt skäl bakom IS:s folkfördrivningspolitik är att man på det sättet skapar stora sociala, politiska och ekonomiska problem för sina grannländer. Ett arbete som slukar stora ekonomiska och logistiska resurser medan IS kan fortsätta sina planer.

IS:s enhetsideal begränsas inte bara till trosläror och idéer. Man nöjer sig följaktligen inte med att undanröja och förfölja människor som bekänner sig till andra trosläror. Alla former av kulturella och konstnärliga uttryck som på något sätt uppfattas som avvikande drabbas av samma öde. För IS räcker det dock inte med att förbjuda idéer och trosläror eller att eliminera och fördriva deras utövare. Ett annat steg i förverkligandet av dess enhetssamhälle är rensningen av detta välde från alla föremål, byggnader, artefakter och fysiska landmärken som påminner om andra trosriktningar eller forna högkulturer. Detta är förklaringen bakom bombningen av shiitiska moskéer och martyrgravar, byggnader tillhörande muslimska sufier, kyrkor eller helgedomar tillhörande andra religiösa grupper. Det är samma enhetsideal som ligger bakom plundringen och förstörelsen av kulturarv från forna högkulturer och civilisationer.

Flagrant brott mot islams normer

IS:s ideal och dessa härjningar bryter på ett flagrant sätt mot gängse normer i islam. Detta gäller inte minst de föreskrifter som reglerar skyddande av religiösa minoriteters liv, egendom och deras helgedomar. Med tanke på att IS ser hela islams historia som en avvikelse från islams begynnelse är det inte så konstigt att man inte följer den gängse traditionen i detta avseende. Faktum är att IS bryter mot normerna för behandlingen av religiösa minoriteter även under den tid som man vill rekonstruera. Av detta skäl har övergreppen fördömts av såväl sunnitiska som shiitiska högsta företrädare. Sunniislams främsta lärosäte, al-Azhar i Kairo och dess motsvarighet inom shiaislam, med säte i den för shiiter heliga staden Najaf i Irak, har inte bara fördömt utan också underkänt de teologiska argument som IS framfört för att legitimera sina illdåd.

IS:s fientlighet mot shiiter, sufier, muslimska filosofer och teologer samt dess aggression mot kristna och andra religiösa grupper har sin grund i terrorsektens fanatism och dess strävan efter att inrätta sitt påstådda ideal/enhetssamhälle.

IS:s kraftfulla motstånd mot kulturella uttryck och teologiska tolkningstraditioner som avviker från sektens föreställningar bottnar i insikten om att denna form av motstånd inte bara är svårare att bekämpa, utan också att den bär på en betydande sprängkraft. Detta beror framför allt på att kulturella och religiösa resonemang som tar sin utgångspunkt i det mänskliga förnuftet, det kritiska tänkandet och rationella argument riktar sin udd mot IS:s självaste fundament. Med deras hjälp kan man ifrågasätta och avvisa de teologiska argument som sekten använder för att legitimera sina härjningar med hjälp av religionen.

 

Detta är en artikel ur Årets Bok 2018, Var inte rädd – en bok om hopp