4/4 2018 av Erik Lundgren
Vallöftet från (s) att undanta religiösa friskolor från statligt stöd väcker förundran. Redan gällande skollag under skolinspektionens kontroll förhindrar obligatoriska konfessionella inslag i skolan. Och rektorerna har mandat att styra. Skälet för förslaget anges vara att religiösa friskolor leder till ökande segregation. Jag uppfattar att friskolor i sig ökar segregationen. Idén att barn och föräldrar skall fritt välja skola bygger på tanken att vissa friskolor är ett bättre val än de övriga, d v s att andra är sämre. Som jag förstår det innebär det att grunden för friskolorna är att de är olika och att just mina barn skall säras ut från andra barn. Problemet med religiösa friskolor segregerande inflytande är att de är friskolor, inte att de är religiösa.
Vad är det som gör att religion är problematisk? Jag har vänner, som inte vill döpa sina barn med motiveringen att barnen skall ha rätt att själva välja religiös tillhörighet vid myndig ålder. Det förefaller mig som om man menar att det är något magiskt med dopet och andra religiösa handlingar, som placerar barnet i en tvångströja som det inte går att ta sig ur. Men alla kan lämna det samfund som man döpts in i eller välja att fördjupa den gåva som dopet kan uppfattas vara uttryck för (vuxenkonfirmation). Det är sant att det finns personer som har erfarenhet av att de som barn utsattes för religiös påverkan, som de som vuxna betraktar som övergrepp. Men det är konstig logik att mena att denna påverkan i barnaåren är någon slags irreversibel hjärntvätt, som det är omöjlig att ta sig ur. Jag menar att nuvarande skollag är tillräcklig för att skydda barn mot religiösa övergrepp och jag tror att de flesta är kapabla att själva ta ställning i frågor om tro.
Några debattörer tror att förslaget är att försök att vinna tillbaka (s)-väljare, som gått över till (sd). Att på det sättet visa lyhördhet för (sd)-ideologi och inte inse problemet med att behålla friskolesystemet minskar mina egna sympatier för (s).