11/4 2018 av Sten Högberg
Människan är en komplex varelse, skapad under lång tid, liksom alla levande varelser, uppbyggd av jordens mineraler och näringsämnen med hjälp av atmosfärens komponenter. Allt fler uppgifter från forskningen kring Homo Erectus, den uppresta människan, skulle kunna falla under begreppet Homo Empaticus, den empatiska människan. Men bilden är inte helt erkänd utan ställd under debatt. Argumenten för motsatsen är överväldigande och pekar på människans utbredda förmåga att döda andra för att utvidga sin personliga makt eller sin egen grupps makt.
Världens religioner inklusive den kristna, som jag själv är anhängare av och i alla fall inom en given tradition företrädare för, har alla universella dogmer och traditioner som syftar till att säkra och stärka människans empatiska sidor gentemot hennes mer våldsamma och makthungriga sidor. Men ett snabbt överslag över världen visar alltför tydligt att de mest högljudda företrädarna för de olika religionerna tycks inte ha något som hindrar dem att sprida död omkring sig i sin iver att försvara eller utvidga sin religions eller kulturs territorium. En del företrädare försöker i och för sig distansera sig från den religion deras kultur bygger på genom att se sig som sekulära eller icke-religiösa med innebörden att man inte anser sig stå ansvarig inför en gud som man anser inte existerar. Därmed kan man åsidosätta alla de moraliska eller etiska grundregler som man anser är knutna till den religion man försöker distansera sig från. Även religiösa företrädare verkar kunna distansera sig från de mest universella religiösa reglerna kring empati, gästfrihet och fred gentemot främlingar och fiender, genom att hävda sin egen religiösa kulturs överordnade ställning i en lämplig mix av nationalistiska fördomar och ideologier.
Baksidan av ovanstående beskrivna bråddjupa spricka inom världens religioner och filosofier, är att de svarta sidorna av dessa används på ett påtagligt sätt av världens maktpolitiker och dess svansar, att desarmera religionernas mer empatiska, fredsbyggande och demokratistödjande företrädare. Religionerna i allmänhet och religiösa i synnerhet beläggs på ett otydligt sätt med skuld för krigen och våldet i världen nästan enbart grundat på föreställningen att den som tror på gudar, tomtar och troll, inte erkänner vetenskapens sanningar och därför motarbetar det svenska samhällets sekulära ideal. Det är ett syndabockstänkande som känns igen från det antisemitiska Europa. Då var det judarna som tänkte och handlade annorlunda än den omgivande allmänheten. Nu är det muslimer i första hand och de kristna i andra hand.
Jag är allvarligt uppbragt över den uppenbart religiösa och kulturella okunskap och fördomsfullhet bland ett antal högt utbildade företrädare av politiska partier, massmedier diverse samhällsinstitutioner i vårt land. Jag är också allvarligt upprörd över de kristna traditioner som omedvetet samspelar med denna skambeläggning av religion i allmänhet genom att hävda absoluta sanningsanspråk för sin egen gudsbild och bibelsyn och därför förkastar all annan religiös tro som inte stämmer med den egna. Inte minst genom att förkasta och ibland förbanna de Guds barn som lever inom HBTQ-kretsen i vårt land, eller aktivt stödja och förhärliga de nationalistiska regimer i staten Israel som missbrukar judisk religion genom att förkasta dess universella och fredssträvande kärna och stödja trakasserier av den universella judendomens utövare i Israel som man menar förråder Israels mål att annektera de eftertraktade mytiska områdena Juda och Samaria. Det utbredda kristna stödet för en sådan politik bygger otvetydigt på missuppfattningen att Israels födelse är uppfyllelsen av en profetia om Israels barns återsamling i den av Gud förlovade landet – trots att ingen försoning skett mellan den judiska stammen av Israel och resten av Israels stammar. De delar av Israel som lever diaspora utan judisk identitet, eller konverterat till judisk tolkning av den mosaiska lagen, eller blivit kristna respektive muslimer i konsekvens av makten över området. Profeten Hesekiels budskap om sammanbindningen av de två stavarna Juda och Israel, kan läsas som ett av framtidens löften om Guds återupprättande av det splittrade folket. Det är ett budskap om försoning och fred mellan alla dem som utgått från Abrahams sonson Jakob som fick tillnamnet Israel – den som kämpat med Gud och vunnit seger. Hur kan så många i vår kristna tradition ens andas att den nuvarande staten Israels maktägande partier har åstadkommit denna försoning. Jag är övertygad om att många av dagens kristna och muslimska palestinier i Erez Israel är ättlingar till Jakob, förutom alla dem som är andliga eller fysiska ättlingar till Abraham varifrån de historiska löften utgått som i dagens verklighet orsakar så många människors lidande i Mellanöstern.
Jag tror att Vägens människor är de som tillåter sig gå den andliga mognadens väg mot uppoffring för nästan och främlingen, mot en allt vidare Vi-grupp som till slut innefattar våra värsta fiender. Det var den väg vår Herre och Frälsare uppenbarligen gick om vi ska ta Bibelns ord på allvar.
Men att gå den andliga mognadens väg till försoning är ingen individuell karriär som man kan få lön för. Det är något vi hjälper varandra till genom att bereda vägen för varandras förändring. Genom att se potentialen till kärlek, försoning och förändring hos den andre, om så vår värsta fiende. Det är denne andre som öppnar de viktigaste portarna för vår egen mognad. Vägens människor står för hopp i vår turbulenta värld.