23/4 2018 av Bo Nylund

Att förstå sin identitet genom tillhörighet till en viss klan eller ätt, och som innebär att den enskilda individen närmast tänkts som en cell i en övergripande organism, är och har varit utbrett i alla delar av världen. ”Det gemensamma blodet” upplevs vara den viktigaste sammanhållande faktorn i människans värld. Vi ser i dag vilken roll som klanen fått i Mellersta Östern. När staten rämnar är det till klanen man sätter sin tillit och söker sin trygghet. Dessvärre kommer klaner ofta i fejd med varandra. Olika släkter kan bekämpa varandra under generation efter generation. Exempel på detta har vi också i Europas och vår egen svenska äldre historia. Många barn har fötts in i ett släktkrig och från sitt livs första dag varit någons fiende.

Den nationalism som växte fram i Europa under nationalromantiken efter 1815, och som vid seklets slut och 1900-talets tidiga del hade blivit till något som liknar en ny fanatisk religion, har viss inre likhet med klanväsendet. Även nationen rymmer tanken på gemensam börd, på latin natio. Föreställningar om nationen som ett överindividuellt väsen eller organism som levt under århundraden och som måste hållas ”ren” för att kunna leva vidare, befäste sig och sanktionerades av både romantiska filosofer och vissa naturvetare. I Versaillesfreden 1919 handlade det om att upprätta suveräna nationalstater. Det gick ganska illa. De ohyggliga europeiska inbördeskrig som vi kallar 1900-talets två världskrig, hade som en av sina viktiga förutsättningar dessa starkt laddade ideologiska strömningar. De ledde också fram till de brutala etniska rensningar som drabbade tiotals miljoner människor enbart i Europa.

Undvika rasbegreppet

I dag vinner nynationalismen framgång i stora delar av Europa och inte bara här. I sådana nynationalistiska kretsar försöker de mer moderata eller mer taktiska att undvika rasbegreppet. Man vill inte kallas rasist. I stället handlar det om en nationell kultur som inte bör kontamineras av eller blandas med andra kulturer. Men det förblir hopplöst svårt att definiera vad till exempel det genuint ”svenska” egentligen är.

Mot detta slags exkluderande identitetstänkande har åter och åter, historien igenom, starka motkrafter framträtt. De utgår från att vi alla primärt är människor; alla andra identiteter är sekundära eller tillfälliga även om de i och för sig många gånger kan vara intressanta och bli föremål också för positiv kritik.

Denna utgångspunkt kan sägas vara uttryck för humanismen. Den förenar sig gärna med en respekt för människan såsom enskild och ansvarig individ. I den europeiska idéhistorien framställs den tidigt av den lärde franciskanen William av Ockham (1265−1349). Han menar att allt som existerar gör det individuellt. Mänskligheten är inte ett överindividuellt väsen utan summationen av alla individer av vårt släkte. Varje människa har ett begränsat förnuft och en fri vilja att välja det goda och välja bort det onda, även om han medger att vi alla har en viss benägenhet att synda.

Med sin fria vilja har varje människa ett ansvar. Allmänbegrepp sådana som människans ”väsen” är en tankeprodukt, inte en objektiv realitet. Tro och vetande ska inte sammanblandas. De är olika områden, vart och ett i sin egen rätt. Världslig makt och andlig makt ska hållas åtskilda och får inte falla varandra i ämbetet. Påven står inte högre än kejsaren. Broder William var kritisk mot den monumentala syntes mellan tro och vetande som Thomas av Aquino presenterade på 1200-talet, i vilket all vetenskap och all troskunskap förenas i ett gemensamt system, i sig en av den västerländska historiens ståtligaste tankebyggnader.

Martin Luther var influerad av den tradition som utgick från Ockham, ”via moderna” som den kom att kallas i motsats till ”via antiqua” där Aristoteles och Thomas av Aquino fortsatte att vara vägledare för dem som ägnade sig åt vetenskapligt och teologiskt tänkande. I frågan om den fria viljan följde dock Luther inte alls Ockham.

Det paradigmskifte som således framträder under senmedeltiden och 1500-talet är en viktig del av det som på 1800-talet beskrevs med termen renässansen. Ordet uttrycker den pånyttfödelse av den klassiska antiken som man ansåg ägde rum under denna epok. Efter det romerskt-hellenistiska imperiets fall inträdde − menade man − en mörk och barbarisk tid. Till sist väcktes antiken upp ur sin dvala genom fritt tänkande människors − konstnärers, författares och naturfilosofers − modiga insatser.

Förenklad historiesyn

Denna historiesyn rymmer dock förenkling. Kulturarvet från antiken dog inte ut med det romerska imperiets upplösning. I dess östliga och ojämförligt folkrikaste delar överlevde det i form av det bysantinska väldet med centrum i Konstantinopel − ”det andra Rom” och ägde bestånd under nästan ett årtusende efter det västliga Roms fall. Här levde arvet från antiken vidare och förmedlades till de arabiska, från 700-talet islamiserade folken, inom vilka många betydande
filosofer tänkte vidare i särskilt Aristoteles fotspår. I ett för oss så avlägset område som Ghazni i nuvarande Afghanistan fanns under några århundraden lärdomscentra på hög nivå som då inte hade någon som helst motsvarighet i västra Europa.

Sant är att västra och norra Europa utgjorde en karg utmark av den civiliserade världen ända fram till 1100-talet. Möjligen kan den beskrivas som ”den mörka medeltiden.” Trots allt rymmer också dessa dunkla sekler en avsevärd dynamik. Tekniken utvecklades. Väderkvarnarna började snurra. Vattenkvarnar långt sinnrikare än de antika växte snabbt i antal, särskilt i England. Kamaxeln uppfanns och lär ha konstruerats av en nunna i ett schweiziskt kloster. Dessutom konstruerades just det slags trampvävstol som fortfarande användes ehuru den redan långt tidigare uppfunnits i Kina som så mycket annat på det tekniska området. Skorstenen med värmelagrande murstock uppfanns i Frankrike, men det dröjde till slutet av 1400-talet innan den nådde Sverige. Därmed kunde de gamla pörtestugorna successivt ersättas av något mycket bättre. I pörtet fick röken från den öppna brasan i husets mitt leta sig ut genom ett rökhål i taket. Halten av kolmonoxid i huset måste ha vida överskridit nu godtagbara gränsvärden.

Av stor betydelse blev Karl den stores (742−814) kulturpolitik på 800-talet. Han återupplivade latinet i en tid då detta språk hade gått så skilda vägar att italienare, folket i Västfranken och folken på den iberiska halvön hade svårt att förstå varandra. Det höll på att övergå till olika nationalspråk Nu återupplivades det klassiska latinet och blev ett gränsöverskridande språk, nödvändigt för den politiska, diplomatiska och vetenskapliga kommunikationen ännu på 1700-talet. Det spreds genom klostren med dess olika ordnar och nådde så småningom även de nordiska länderna. Denna ”karolingiska renässans” kan ha varit lika betydelsefull som den som började i Italien på 1300-talet.

En tidsbild med Birgitta

Vi kan föreställa oss en tidsbild. Den som skulle bli den heliga Birgitta reste med ett litet följe till Rom 1349. Digerdöden härjade och man måste undvika områden som var drabbade av ”den svarta döden”. Vi kan tänka oss att de övernattade i kloster eller ”själastugor”, uppförda för pilgrimer. De kan också ha tagits emot i stormannagårdar eftersom Birgitta redan då var känd inom högre kretsar i Europa. Hon var den visionära ”furstinnan av Närke”. Man visste troligen att den märkvärdiga kvinnan hade intervenerat i storpolitiken genom att försöka mäkla fred i kriget mellan Frankrike och England − dock utan framgång. Birgitta kunde i någon mån göra sig förstådd på latin. Hennes latin förbättrades under de många åren i Rom men behövde alltid bli bättre än det någonsin blev. Den som förestod hennes hushåll i Rom, magister Petrus Olavi, förbjöd henne vissa dagar att – så som hon själv så gärna ville – knalla runt mellan Roms många kyrkor och ge allmosor till de fattiga vid kyrkportarna. Hon måste stanna hemma och göra sin latinläxa.

Kyrkan har med alla sina kloster och skolor spelat en roll som inte kan överskattas för tillblivelsen av det Europa som finns i dag. Den främjade bildning och tekniskt kunnande. De stora universiteten i Paris, Basel och Prag var liksom de allra flesta kyrkans verk. De drog till sig studenter från hela Europa. Den intellektuella friheten var som störst under 1200-talet och ett stycke in på 1300-talet. Frågan om jorden eller solen var centrum i världsalltet var faktiskt öppen. År 1310 hölls en berömd disputation vid Parisuniversitetet. Man ville pröva om astronomen Aristarchos (200-talet f.Kr.) kunde ha rätt med sin heliocentriska teori. Man avvägde de argument som talade för och emot Aristarchos. Till sist fanns bara en sak som talade mot den heliocentriska teorin, avsaknaden av ”stjärnparallax”: Om jorden skulle röra sig i en antagen cirkelbana runt solen på ett år följer att den under ett halvår flyttar sin position lika långt bort som hela bancirkelns diameter. För en jordisk observatör måste då vinklarna mellan stjärnorna i en viss stjärnbild ha förskjutits i relation till varandra när man betraktade dem från så skilda positioner. Men hur man än försökte med sin tids bästa instrument – siktrör med påkopplad vinkelmätningsapparat – kunde ingen skillnad påvisas.

Aristarchos måste ha misstagit sig. Det var en hederligt vetenskapligt dragen slutsats fastän den var fel. Det skulle krävas betydligt vassare instrument för att kunna registrera den stjärnparallax som naturligtvis finns på riktigt. Men varje tid måste lita på de bästa hjälpmedel som står till dess förfogande.

Att de nordiska länderna blev delaktiga i den europeiska kulturkretsen var i hög grad cisterciensernas förtjänst. Denna orden med sitt moderkloster i Clairvaux i Frankrike sände en grupp bröder som steg i land, förmodligen i Kalmar, den 6 juni 1143. (Händelsen borde ingå i motiven för vårt nationaldagsfirande.) De grundade Alvastra kloster redan samma år med generöst stöd av kung Sverker d.ä. och dennes ätt. Det följdes sedan av en lång rad andra, alla anlagda i glesbygd och på natursköna platser. Det blev till sist ett dussintal sådana avknoppningar av Clairvaux: Varnhem, Vreta, Sko och Nydala är kanske de mest kända. De utgjorde kulturhärdar för både boklig lärdom och agronomisk kunskap. Deras betydelse för civilisationsprocessen i norra Europa kan inte överskattas.

Under 1400-började en för den romerska kyrkan växande kris som på 1500-talet antog katastrofala proportioner. Den stora hierarkiska organisationen hade blivit alltför rik. Klostren hade också hopat under sig enorma rikedomar. Det stora internationella systemet drabbades av korruption och girighet. Skandaler vid påvehovet nötte ner kyrkans prestige liksom kyrkans ohöljda strävan efter makt av världsligt slag, cesarisk makt. Behovet av en omfattande reformation blev tydlig även för många kyrkans män.

Den stora krisen

Den stora omvälvningen kom och den började i länderna norr om Alperna. Den blev mer omfattande än dess tillskyndare räknat med och önskat. Den västliga kristenheten rämnade och kvar blev en försvagad romersk-katolsk kyrka medan en rad reformatoriska samfund etablerades i centrala och norra Europa. Det var 1517 som Martin Luther offentligt brände påvens bannbulla och för lutheranerna är detta reformationens startpunkt. Radikala och dramatiska schismer hade ägt rum tidigare. I Böhmen hade Jan Hus skrämt kyrkan med sin omfattande kritik. Han brändes på bål 1415, något som väckte förfäran i vida kretsar och gjorde att påven av många började beskrivas som ”Antikrist”.

De första vinnarna i den lutherska revolutionen var furstarna och kungarna. I land efter land bröt de med påvedömet och förklarade sig själva som kyrkans överhuvud i det territorium som de härskade över. Skilsmässan var dock en smärtsam process för många. I det historiska minnet fanns ju också bilden av påvestolen som fredsmäklande instans. Under många århundraden hade påven varit erkänd skiljedomare i furstarnas konflikter med varandra. Med en djärv jämförelse kan Rom säga ha spelat den roll som FN:s säkerhetsråd i vår tid avses ha: att bevara freden. Under medeltiden handlade det om freden inom kristenheten. Visst hade detta haft betydelse även om båda ställts inför stora, ofta omöjliga utmaningar att tygla krigsivrande furstar.

I Sverige dröjde det ganska länge innan landet definitivt valt bort den av påven styrda kyrkan. Det avgjordes vid Uppsala möte 1593. Gustav Vasas yngre son, Johan III, försökte återta förbindelsen med påven på villkor att väsentliga delar av den reformatoriska teologin godkändes. Påven var inte intresserad. En historiskt märklig händelse är att officiella kontakter mellan Sverige och ”Den heliga stolen” upprättades av Olof Palme och hans regering. Internationalisten Palme förstod betydelsen av kontakt och samarbete med den institution som representerar en miljard katoliker och har en enormt stor informationsbank om situationen i så många länder världen över.

Bibelns auktoritet ställdes över såväl påvens som kyrkliga konciliers auktoritet. Guds evangelium till människorna måste kunna förstås av folket. Således skulle det översättas till deras språk. Läskunnigheten borde vidgas och helst bli allas egendom. Översättningar av bibliska böcker till folkets språk var inte något nytt. Att predika på folkets språk var heller ingen revolution. Några katolska ordnar hade gjort detta till sin stora uppgift. Den nederländske humanisten Erasmus

Rotterdamus (1469−1536) översatte Nya Testamentet till latin som i varje fall predikande präster och munkar förstod. Det var en ny översättning. Kyrkans auktoriserade bibel, ”Versio vulgata”, hade gällt under drygt tusen år.

Erasmus tillämpade samma noggrant exegetiska metod som de humanister som översatte de antika grekiska filosofernas, diktarnas och naturfilosoferna skrifter. I reformationens tidevarv blev det nödvändigt att främst presentera Bibeln på folkens egna språk. I Sverige kom NT 1526 och hela Bibeln 1542, på finska 1548 resp.1642. Erasmus stödde Luther i början av reformationen. Luthers förnekande av människans fria vilja och hans dubbla predestinationslära avvisade han helt, varefter de kom ifrån varandra. Erasmus är för övrigt den förste som skrivit en helt igenom pacifistisk bok, ”Querela Pacis” (Fredsgudinnans klagan), 1517.

Stor läskunnighet

Ambitionen att göra allt folket läskunnigt var på 1500-talet helt utopisk. I Sverige kom kyrkan dock att aktiveras starkt från 1600-talets senare del. Vid sekelskiftet 1800 torde läskunnigheten

i Sverige ha varit den högsta i hela Europa. Vid den tidpunkten hade många börjat använda sin läsförmåga till att studera annat än Martin Luthers lilla katekes och psalmboken. Man läste också sådant som en och annan präst fann betänkligt för gemene man. Men inom prästerskapet fanns många som var välutbildade. De radikala franska upplysningsförfattarnas skrifter, till exempel Didérots Encyklopedi, fann i Sverige huvudsakligen sin marknad i prästgårdarna.

Den åtskillnad mellan världslig och andlig makt som reformationens män så ivrigt förespråkade blev inte verklighet i de furstestyrda lutherska länderna. I stället uppstod ett system där kyrkan i praktiken underordnades kungamakten. Kyrkan skulle predika lojalitet mot den världsliga överheten och från predikstolarna förmedla all information om läget i landet och dess omvärld på exakt det sätt som överheten föreskrev. I Sverige, där biskopsämbetet blev kvar, lyckades dock myndiga biskopar förhindra att kyrkan blev ett statligt ämbetsverk med av Kunglig Majestät tillsatt chef, ”consistorium regale”. Statsmakten återkom gång på gång med detta förslag men lyckades aldrig. Någon fullständig statskyrka kom därmed inte till stånd. Detta kan vara en av förutsättningarna för att kyrkan i Sverige kunde bevara mer av kontinuiteten med den katolska traditionen än någon annan luthersk kyrka.

I det lutherska tänkandet ingick att prästerna inte var personer som genom sin vigning på ett alldeles särskilt sätt blev i stånd att förmedla Guds nåd till folket. Den i och för sig katolska läran om det allmänna prästadömet betonades på ett nytt sätt. Varje kristen ska vara en Kristus för sin nästa. Lekfolkets arbete är en gudstjänst lika mycket värd som prästens liturgiska verksamhet. Att som bonde arbeta för att producera det dagliga brödet, snickarens hantverk och skomakarens är en del av Guds omsorg om den värld han skapat och fortsätter att skapa genom människors arbete. Dock behövs ett predikoämbete som förvaltas av särskilt utbildade och med den Heliga skrift väl förtrogna personer.

Trots Martin Luthers förnekande av människans fria vilja kom hans förkunnelse att både avse, och inom vida kretsar tas emot som, en existentiell frigörelse. I en tid då många ställde den ångestfulla frågan: ”Hur ska jag finna en nådig Gud?” blev Luthers svar: ”Gud är redan försonad med dig människa. Den skuld du oroar dig för är redan till fullo betald. Du behöver inte göra avbetalningar genom att prestera gärningar för att blidka honom: allmosor, donationer, kostsamma och svåra pilgrimsvandringar, framtvingade av oron att du inte gjort tillräckligt. Sådana gärningar är inte i sig felaktiga men har ingenting med din frälsning att göra.” Den lutherske 1900-talsteologen Paul Tillich (1886−1965), som konsekvent försökte översätta teologiska utsagor till ett sekulärt språk, har översatt denna lära om ”rättfärdiggörelse genom tron utan gärningar” till Accept that you are accepted although you are non-acceptable. Det inbegriper då att den som befrias från den existentiella ångesten att själv prestera blir friare att vara en Kristus för sin nästa. Den som fått för intet är bättre på att ge för intet.

Den lutherska läran om rättfärdiggörelse genom tron allena utan gärningar vållade konflikt under 1500-och 1600-talen. Läget är inte alls detsamma i dag. I det ekumeniska samarbete som pågått mellan den romerska kyrkan och Lutherska världsförbundet har man under senare decennier lyckats skilja ut semantiska missförstånd och förstå och även till stor del bejaka varandras intentioner. Härom kommer förmodligen mycket att talas i Lund då påven kommer dit för att vara med om reformationens 500-årsjubileum på luthersk mark.

Mötet över gränser

De historiska återblickar vi här gjort vittnar om att kultur uppstår i mötet över gränser. Den är aldrig och har aldrig varit någon grupps exklusiva egendom. Sverige och Norden var länge ett huvudsakligen mottagande område med avseende på både materiell och andlig kultur. Först på 1700-talet, med inte minst de betydande naturvetenskapliga forskare som då framträdde här, blev vårt land också givande. I dag ser vi att forskning i mycket hög grad förutsätter internationellt samarbete.

Sverige finns med som givande partner även i andra avseenden. Den nordiska välfärdsstaten har uppmärksammats som en attraktiv modell ute i världen. I religiöst hänseende har den ekumeniska visionen under vissa perioder varit stark i Sverige − särskilt under tiden efter de båda världskrigen − och fått internationell betydelse. Vi har varit aktivt medverkande i 1900-talets allmänna kyrkohistoria.

Sekulariseringsprocessen har i mycket hög grad påverkat svenskarna. Den har gett mycket att vara tacksam för. Den kan dessvärre också urarta till en skräckinjagande historielöshet med starka inslag av antiintellektualism. Samma tendenser återfinns även i många andra europeiska länder i dag. Sverige är ett land där ett statsråd, Morgan Johansson, signerar en artikel i en stor svensk tidning där det hävdas att den kristna kyrkan inte alls spelat någon roll för Sveriges tillblivelse och utveckling. Inför sådana uttalanden torde även åtskilliga ateister bli djupt bekymrade.

När nu så många i så många länder vill mura in sitt land till en domän som måste försvaras mot all mångkultur och inter-kultur, har barbariet kommit åter. Då riskerar vi att få en värld där ”järnrörspolitiker” blir alltmer populära ju mer de frossar i vulgär okunskap och högmodig självtillräcklighet.

Kyrie eleison!