Håll huvudet kallt och läs Bergspredikan

8/7 2018 av Helene Egnell

Ämnen: , , , ,

”Det här valresultatet är ett symptom på en andlig kris.” Så skrev min vän Fazeela Selberg Zaib på Facebook för snart fyra år sedan. Det var då vi hade vaknat till insikten att stick i stäv med alla våra förväntningar hade Sverigedemokraterna mer än fördubblat sina röstsiffror.

Ja, tänkte jag, så är det. Och hur ska vi ta itu med denna andliga kris? Det måste ju vara en uppgift för kyrkan och andra religiösa samfund.

Men vad har vi gjort? Har vi på allvar utmanat den människosyn och världsbild som får människor att dras till SD och de ännu mer uttalat högerextrema rörelser som under de fyra år som gått lyckats växa sig ännu starkare? Har vi på allvar fört samtalet om vad en kristen människosyn är, om vilka politiska ställningstaganden vi menar att vår tro leder till? Har vi tränat oss i att föra samtalet med de av kyrkans medlemmar som tänker annorlunda än vi själva? Det som kanske borde varit fokus för kyrkans verksamhet de senaste fyra åren om vi delat Fazeelas analys.

Nej, det har vi inte. Inte på allvar. Kyrkor och församlingar har gjort fantastiska insatser för de många flyktingar som kom 2015, men kanske har vi missat det som borde ha varit vår viktigaste uppgift: att på ett klokt pastoralt sätt bemöta ifrågasättandena av flyktingmottagandet. Inte bara klämkäckt utropa ”var inte rädd”, utan fråga ”vad är det du är rädd för” och ta samtalet vidare därifrån. Jag tror nämligen inte att en dryg femtedel av Sveriges befolkning är övertygade rasister eller ondsinta på något annat sätt. Men jag tror deras andliga och moraliska kompasser kan behöva kalibreras.

När jag skriver detta pågår Almedalsveckan, där Nordiska Motståndsrörelsen fått fritt spelrum för hot, våld och trakasserier. Rapporterna om hur de gett sig på representanter för alla de grupper de vill utrota ur samhället har kommit slag i slag. Det är tydligt att de högerextrema krafterna är starkare än på länge.

Listiga som ormar och oskyldiga som duvor

Mitt i detta har den borgerliga pressen hängett sig åt lustfyllda angrepp mot Svenska kyrkan i allmänhet och domprosten i Visby i synnerhet. Jag var inte på plats, vet inte exakt vad som hände och därmed inte hur befogad domprostens vrede mot Thomas Gür var – men faktum kvarstår att hans överilade beslut att ringa i kyrkklockorna gjort stor skada. Dels p g a att det gett Svenska kyrkans fiender ammunition och gett oss en debatt som avleder från de viktiga samtal kyrkan borde föra – men också för att det urholkar den starka symboliken med att ringa för fara.

Nu gäller det alltså att hålla huvudet kallt och inte låta sig provoceras. Jesus uppmanar oss att vara ”listiga som ormar och oskyldiga som duvor”. Jag tror vi behöver vara taktiska och försöka bedöma hur det vi säger och gör kan utnyttjas, i en tid då misstolkningar och misstänkliggöranden präglar debatten. Vill vi bidra till polariseringen eller försöka visa på en annan väg?

När Gunnar Sjöberg för några år sedan på Facebook gav uttryck för en misstanke om att #mittkors hade en agenda som inte bara handlade om att stödja utsatta kristna slog det tillbaka mot hela Svenska kyrkan på ett sätt han inte hade förutsett. På samma sätt gissar jag att Mats Hermansson, när han ringde i klockorna därför att han uppfattade det som en medveten provokation att Thomas Gür lade sitt popup-seminarium intill kyrkan, inte förutsåg konsekvenserna. Men tiden för sådana spontana reaktioner är ute. Nu är det eftertanke som gäller. Och strategiskt tänkande.

Att avväpna angriparen

Att vara listig som en orm och oskyldig som en duva kanske är just vad Bergspredikan vill lära ut. Att vända andra kinden till, ge bort manteln och gå en extra mil. Jag väljer att tolka det utifrån tesen att det handlar om att på ett icke-våldsligt sätt avväpna den romerske soldaten som hade lov att slå med baksidan av högerhanden, att konfiskera ett klädesplagg och att tvinga någon att gå en mil. I vår kontext kan det handla om att inte agera utifrån misstrons och misstänkliggörandets logik, utan ge ett oväntat svar som leder i en helt annan riktning. Jag tänker att såväl Annie Lööf med sitt ”det är nazisterna som ropar där borta, nu lyssnar vi på dem – sådär, nu har de fått yttra sig”, som den kvinna som ställde sig bland NMR:arna och sade ”hörni, om ni har kommit för att lyssna på talet så får ni väl vara tysta nu” gav prov på en sådan taktik. Läs hennes debattartikel här.

Om vi som kristna humanister ska ha något att komma med i den andliga kris som dagens politiska läge är ett tecken på så måste vi vara förankrade i Bergspredikans budskap. Det handlar om att vara avväpnande, generös och villig att gå en extra mil tillsammans med den vars avsikter en är skeptisk till. Det handlar inte om att naivt ”ta debatten” eller ”ta människors oro på allvar”, utan om att ta den andra människan på allvar och förutsätta att hon har en moralisk kapacitet. Det är inte lätt. Vi tänker olika kring detta. Därför behöver vi gemenskaper där vi kan samtala om vad det innebär i olika situationer, lära av varandra, stödja och trösta varandra när vi misslyckats, för det kommer vi att göra. Men vi måste försöka.