2/12 2018 av Anders Wesslund
På vägen ner till Göteborg hamnade jag bredvid en frejdig läkemedelsförsäljare från Motala. Mina fördomar kom på skam, och det blev ett varmt samtal om vår tid, både smått och stort, om samhällsklimatet och storpolitiken. Eftersom övriga i planet var tysta så var det säkert fler som hörde oss. Det var både lite obehagligt och kändes samtidigt rätt, att t ex uttala sig högt mot att ge Sd inflytande eller Västs förenklade och demoniserande beskrivningar av Ryssland. Försäljaren pratade ren östgötska. Han hade kommit till Sverige från Balkan på 90-talet. Jag tror han var serb.
På baren i Göteborg möttes vi några vänner från åren i FKG och KRISS på 80-talet. Vi hade inte setts på 20 år eller mer. Ingen av oss ville riktigt bryta upp, återseendets glädje höll oss kvar och samtalen böljade. Efter minnena och uppdateringarna kring våra liv kom vi i på det politiska läget och ”tillståndet i nationen”, vi rörde oss från de progressiva KRISS-åren till dagens reaktionära nationalism. Inte heller då, dessa brytningsår mellan folkhemsbyggandet slut och efterkrigstid med samhällskontrakt inom västländer och kallt krig mot öst, hörde vår tradition till någon majoritet vare sig i kyrka eller samhälle. Men ändå, ett annat samhällsklimat var det och även om klimathotet var lika stort och högst levande var det inte lika akut.
Antikhandlare, präst, arkitekt och terapeut var vad yrkeslivet slängt oss ut i. Vi insåg hur formativa ungdoms- och studentåren hade varit. Nu medelålders, urbana, stadsbor, långt från den landsbygd där vi växt upp. Långt från de samhällen där 20-25% av medborgarna idag röstar på Sd och liknade partier. Ingen av oss borgerlig men alla gladdes vi, ja önskade vi av hela hjärtat, att både Annie Lööf och Jan Björklund orkar stå upp för sin ideologiska hemvist inom liberalismen som de gjort hittills under regeringsbildandet. Samhällen som glidit isär av marknadsliberalism, ökade klyftor och upplevelsen av att ha blivit förbisprungen och lämnad bakom, var en förklaring som kom i samtralet till att Sd ökar i småsamhällena och arbetarklass-stadsdelar. Utflyttade industrijobb, utkonkurrerade på låglönemarknader i samhällen utan framtidsberättelser, där man tidigare röstade (S). En invändning kom; många Sd-väljare idag är välbärgad medelklass med bra löner, ändå är man missnöjd, vill man stänga om sig, skylla på, skrämmas av och utestänga andra identiteter. Vi såg även den gamla konservatismen med industri- och kapitalägande och en återgång till tiden före liberalismen och socialismens genombrott; de två moderna idéströmningarna. En konservativ reaktion där industriägare och arbetare förenas.
Mot detta såg vi alla ett hopp att kyrkorna än så länge står emot främlingsfientligheten, i Svenska kyrkan, i de traditionella frikyrkorna. Men vart vänder sig den gamla generationens arbetarväljare inom pingströrelsen idag när Kd:s ledning med Livets Ord-bakgrund och amerikanska influenser driver högerut? Hur möter vi själva den subtila nationalismen i våra vardagliga möten med människor. Prästen och jag hade liknande erfarenheter, där vi inom ramen för det professionella (såsom dop- och terapisamtal) kunde ana åsikter men där mötets karaktär inte gav utrymme för bemötande. I predikan däremot var det inga problem. Men i storstäderna vet alla i vilken kyrka och församling man kan höra det man vill höra, sade mina vänner. – Ja, man talar ju främst till de redan frälsta.
I småstäderna och de mindre samhällena väljer en kanske bort kyrkan istället, som jag själv, tänker jag. Valfrihetens mönster även inom kyrkan, som stad och landsfrågan; i stan kan vi välja på olika apotek, på landsbygden får en vara glad om ett apotek finns. Eller så är det som med nätets filterbubblor; en lyssnar till vad en vill höra.
Var finns Gud för oss idag? En sekulariserad kristen ateist (jag), d v s som menar att tro är bortom teistiska gudsföreställningar, en med aktivt frikyrkoengagemang som mer ser tro som ett tolkningsmönster, en som kände sig tryggt kristen men bara ganska lite religiös: – Att inte brottas så mycket med Gud, hen är ofattbar i alla fall.
Så prästen som säger ja till paradoxen, mysteriet, det omöjliga i tron och just därför gör den möjlig. Gjorde jag oss rättvisa? Jag hoppas det. I vilket fall, i vilken grad har dessa uttryck för tro plats inom dagens kyrkliga traditioner?
På hemvägen norrut i expressbussen på E4:an, ser jag en ormvråk på en stolpe. I december. Jag lyssnar på radion i mina hörlurar. I God morgon världen i P1, reflekterar en i vår tid viktig röst, Göran Rosenberg, över ansvaret för våra ord och en yttrandefrihet i främlingsfientlighetens tid. (Finns här). Jag fortsätter att lyssna på radiogudstjänsten (Finns här). Det är den 1:a advent. Barnet i mina hörlurar läser adventsdikten: ”Adventsljusen tänder vi ett efter ett// en brinnande bön för sanning och rätt …. vi tänder det fjärde för marken och skogen, för luft och hav, vår framtid på jorden. Däremellan förmedlas hur nummer två tänts för allas samhörighet och vänskap och det tredje för medkännandet och medlidandet.
Brinnande böner och röster för sanning och rätt.
(FKG – Frikyrkliga Gymnasiströrelsen, KRISS – Kristna Studentrörelsen i Sverige)