21/1 2019 av Erik Lundgren

Ämnen: klimathotet, påverka partierna, vallöften

Forskarrapporter om några graders temperaturstegring globalt under 1900-talet eller motsvarande siffror om havens temperaturhöjning har liten effekt på det allmänna medvetandet.  Likaså forskningens klimatmodeller som talar om tröskeleffekter, som vid temperaturhöjning över en viss nivå ger icke-påverkbar temperaturhöjning. Jag förstår siffrorna, men att för något halvår sedan passera genom brinnande Hälsinge- och Dalaskogar med ett stort rökmoln över Siljan eller efter att ha sett effekterna av stormen Alfridas framfart med 1000-tals fällda träd kring vårt fritidshus, ger ett konkret vittnesbörd om att klimathotet är reellt för våra barns och barnbarns framtid. Likaså rapporterna om bränder i Kalifornien och Australien. Brinner planeten? En vän skriver att vi borde tillsätta en samlingsregering, som vid andra världskrigets utbrott.  Det känns som att ta klimatfrågan på allvar. Men i fyrpartiöverenskommelsens 73-punktsprogram är miljön en av punkterna och likaså nu i regeringsdeklarationen, inte huvudprioriteringen. Det är svårt att tro att en samlingsregering med tillskott av M och KD till  S, MP , C och L, skulle prioritera klimatet. Våra demokratiska partier är vana vid att i vallöften lova väljarna något som gillas, inte begränsningar som klimatomställningen torde innebära.  Förslag som lockar fram gula västar på gatorna ger inte tillgång till regeringsmakten. Vårt individuella ansvarstagande med sopsortering, cykling osv skall inte underskattas. Men som individer i en demokrati kan vi påverka våra partier att prioritera om. Vi har som individer vänner, grannar, kyrkor som vi tillhör.  Hur svag min röst än kan tyckas vara får den inte vara tyst när planeten brinner.