Jag möter den andra, i dennas annanhet

3/3 2019 av Lars Söderholm

Ämnen: , ,

I november förra året gjorde jag för en intervju med Fania Oz-Salzberger för tidskriften Dialog, Samarbetsrådet för judar och kristna. Fania Oz-Salzberger är professor i historia vid universitetet i Haifa och sedan hösten 2016 direktor för Paideia, den judiska folkhögskolan i Sverige. – Paideia är det antika Greklands namn för utbildning och fostran av en ideal medborgare i (stads-)staten.

Det var en dag när det kändes som om solen inte orkat stiga ur sängen. Husfasadernas färger hade knappt kraft att lämna väggarna. November, november. Men inne på Paideias expedition möter mig ett vänligt ansikte med levande ögon och rörlig blick.

Du säger att judisk individualism skiljer sig från modern individualism.

Individualismen är en modern idé som vuxit ur liberalismen. Varje människa har en plats i världen, har rättigheter, är betydelsefull. Det är en mycket värdefull pelare i liberal tanketradition. Men den moderna individualismen kan vara helt fokuserad på en människa i sig, sakna fokus på andra människor, samhället, kulturen.

(Jag erinrar mig att Fania Oz-Salzberger karakteriserat människan i den judiska individualismen som en halvö snarare än en ö.)

Att skriva sitt namn och vara ansvarig

Den judiska individualismen är mycket äldre, den har funnits i ett och ett halvt årtusende, Den Hebreiska Bibeln, är full av människor nämnda med namn, den har många fler namn än andra antika heliga skrifter jag känner till. Där finns kapitel fulla av namn. Det handlar om att bli ihågkommen, att synas. Det är en kultur av individuella människor, individuella namn. Många kan vara rätt obetydliga. Men de finns där, var och en ska synas.

I judendomen är det inte någon merit att vara anonym. Precis som i tidig kristenhet gjorde man sin insats till Guds ära, men man satte dit sitt personliga namn. I tidig kristen tradition gjorde man det inte. Men varje idé, tanke, handling i Talmud är förknippad med ett namn. I bägge traditionerna gör man det till Guds ära, men i den judiska ser vi oss som personligt ansvariga. För våra ord, idéer, poesin, våra profetior, argument.

Modern individualism handlar primärt om rättigheter, den judiska individualismen handlar också om personligt ansvar, ett ansvar för de andra. Hon skriver det hebreiska uttrycket för att jag möter den andra, i dennas annanhet.

I den kristna traditionen tar tystnaden och mystiken över där orden inte räcker till. Kan något motsvarande i judisk tradition komma till uttryck i att två personers uttalanden står emot varandra?

Jag tycker det är en mycket vacker idé.

I ett av dina föredrag talar om du en rationalitet som är emotionell, det intresserar mig som teoretisk fysiker.

En rationalitet som brinner

Vi tänker oss att rationalitet är motsatsen till det emotionella. Men de hebreiska profeterna var arga män och kvinnor, arga av moraliska skäl. Kungen var korrumperad, de starka exploaterade de svaga, det rådde orättvisor i samhället. Men i sin vrede använde de ord som lät nästan matematiska och geometriska när de kritiserade tillståndet, kritiserade makten. I stället för att gå den raka vägen gick kungen, domaren eller de rika en krokig väg.
Det raka var i gammal hebreiska det ärliga, det krokiga det oärliga. Att bli oärlig och korrumperad är att ha avvikit från den raka vägen.

Att uppföra sig illa mot någon annan – särskilt om man är stark – det är som att säga att 1 + 1 = 3, säger hon. Det handlar om en rationell vrede. Godhet, ärlighet och rättvisa ger en rationell värld, en riktig geometri. När vi avvikit från en väg som är ärlig och rättvis, har vi hamnat i en värld som är som ett matematiskt misstag. Den Hebreiska Bibelns moraliska känslor är rationell upprördhet. Det som stör vår etik, det stör också vår rationalitet. En värld av ärlighet och rättvisa är en rationell värld. Här är hjärnan överens med hjärtat.

Vilken är Din syn på Martin Luther?

Dostojevskij tyckte inte om judar, men jag läser honom förstås ändå och så är det också med Luther, säger hon. Teologiskt uppfattar jag Luther som en som förde in friheten. Men dessvärre bara teologisk frihet, inte politisk. Luther valde prinsarnas sida och inte folkets.

Martin Luther, bordssamtal och rabbinens krets

Luther återskapade det tyska språket. Hela den fortsatta utvecklingen genom det tyska språket är beroende av Luther. Martin Luther översatte Bibeln och lade den på allas bord. Det är en parallell till vad som sker i ett judiskt hem. Luther gick tillbaka till den Hebreiska Bibeln. Han tillät folk läsa själva, utan förmedling av mänsklig auktoritet. Han förändrade läsandets historia. Familjerna fick Bibeln på bordet och sedan också andra böcker.

Judarna gjorde samma sak ungefär 1500 år tidigare, lade boken på bordet. Det ledde till läskunnighet och till oberoende tänkande. Luther tyckte inte om judarna, men i det här avseendet var han mycket judisk.

Luther hade sina bordssamtal med sina studenter. Det har varje rabbin. Ja, till och med varje familj. Bordet är ett matbord och på samma gång ett bord för läsande. Ett mycket bra sätt att uppfostra barn. Att läsa och studera är inte bara för män i kyrkan, eller synagogan, det är också något i hemmet. Den lärdes bord, rabbinens bord och familjens bord. Ett bord att läsa vid, studera och äta vid. En rabbin är snarare en lärare än präst. Och synagogan inte så mycket en kyrka som en skola.

Enligt den teoretiska fysiken präglas verklighetens varp av stor enkelhet.

Enkelhet och komplexitet

Ja, enkelhet är den stora skönheten i din vetenskap, säger hon. Men i min är den komplexitet. Jag älskar enkelhet i naturvetenskap. Men jag är rädd för det enkla i mänskliga affärer och särskilt i politik, där är det ofta en fake simplicity, en falsk enkelhet.

Albert Einstein lär ju ha sagt: So einfach wie möglich. Aber nicht einfacher. Så enkelt som möjligt. Men inte enklare.

Hur ser Ditt perspektiv på Paideia ut?

Det var boken Jews and words, som jag skrev tillsammans med min far, Amos Oz, som ledde mig till Paideia. När jag kom till Stockholm för fem år sedan som gäst för att ge föredrag, blev jag förälskad i Paideia. Jag är väldigt glad att den svenska regeringen gav ett omedelbart stöd till Paideia, som också stöds av många organisationer i världen. Jag har varit ledare i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i Israel. Blev professor och är det fortfarande vid universitetet i Haifa. Jag växte upp på en kibbutz. Där lärde jag mig att man också behöver göra insatser för det större sammanhangets goda.

Paideia vill ge bästa möjliga utbildning i judiska studier, bred, liberalt inriktad och öppen också för icke-judar. Den kan vara både rabbinsk och totalt sekulär. Själv är jag sekulär. Den ska ha den intellektuella bredden i det grekiska ordet paideia.

Vi utbildar 25 – 30 studenter varje år från hela Europa, framtida europeiska ledare. Vi sänder sedan ut dem med en god utbildning för att göra goda insatser. För att stimulera och återuppliva judisk kultur, en kultur många av oss trodde var slut en gång för alla genom Förintelsen. Vi är så få, vi möter antisemitism, nationalism, fiendskap. Men för mig är framtiden för Europas judar också framtiden för Europa. Våra studenter kan ge det bästa av judisk tradition till samhället, till Europas framtid. Dialogen mellan religioner, mellan kulturer har ingen lätt situation.

Du har inte druckit ditt vatten, säger hon omtänksamt, när vi slutar.