Var står Lars Adaktusson i demokratifrågan

16/3 2019 av Sten Högberg

Ämnen: ,

          Det pågår en debatt i Dagen, Värdens gång och Sändaren om Lars Adaktussons kritik av  Kyrkornas Världsråds engagemang i Israel-Palestina-konflikten genom Ecumenical Accompanjment Program in Palestine and Israel (EAPPI). Kritiken framfördes i Sveriges Riksdag i anslutning till regeringsbildningen. Skälet till denna sent uppkomna debatt tror jag är kravet från Sveriges Kristna Råd (SKR) att Lars Adaktusson fördjupade sina skäl och bärande argument för denna kritik. Enligt Sändaren i bilagd artikel har han svarat med att hänvisa till sina konton på Facebook och Twitter. Argumenten där är inte särskilt vederhäftiga.

Anklagelsen från Adaktusson handlar om att Följeslagarprogrammet tar ensidig ställning för palestinierna i konflikten. Som bevis pekar han på ett antal berättelser från svenska följeslagare som är publicerade på följeslagarprogrammets hemsida. Dessa utgår nästan uteslutande från ögonvittnesskildringar från människor som antingen utsatts för någon form av trakasserier eller övergrepp, eller som delat med sig av en hoppingivande insikt om vikten av att söka fred och samförstånd. Det kan vara skildringar av en familjesituation på västbanken efter en oannonserad rivning av familjens bostad medan barnen är i skolan, eller ett boskapsskjul, plundring av ett skördemoget vattenmelonfält eller ett nyplanterat fält med dadlar. Berättelser som självklart riktar uppmärksamhet mot förövare som bryter mot internationell humanitär rätt.

          Men det finns också skildringar från kibbutzen i Sderot som består av judiska fredsaktivister som arbetar för försoning med palestinierna i Gaza, vars Hamasstyrda milis skjuter raketer mot staden Sderot med ojämna mellanrum. Det är en kibbutz som hjälper sjuka gazabor att få tillstånd till vård på israeliska sjukhus och som ställer upp som följeslagare under tiden. De gör det i trots mot både Hamas och sitt eget lands regering och sina grannar i Sderot, som vill hålla fiendskapen igång av nationalistiska skäl. Det finns också skildringar om den lilla judiska fredsgrupp på sex till åtta ingenjörer på el- och vattensidan, som på sin lediga tid ställer upp för de palestinier på Västbanken söder om Hebron, som drabbas av att israelisk militär river deras el- eller vattenledningar. Där beskrivs även en fredsgrupp av judiska jurister och juriststuderande som offrar sina lediga helger för att likt EAPPI:s följeslagare, följer palestinska fåraherdar ut på betesmarkerna för att dämpa judiska bosättares försök att driva bort dem från de betesmarker de har laglig rätt till, men där Israel ensidigt hävdar en statlig äganderätt och rätt att skänka mark till judiska bosättare. Dessa judiska fredsaktivister konfronterar gärna mer än gärna sina judiska fränder bosättarna som ofta är okunniga om vilka lagar som gäller i Israel.

Ur Sändaren 9, 2019

          Kanske är jag överkänslig eftersom jag själv är engagerad i Följeslagarprogrammet, som projektet heter på svenska. Men genom personligt deltagande på plats har jag fått uppleva hur detta internationella projekt faktiskt stöder judiska och palestinska medborgare i Israel minst lika mycket som muslimska och kristna palestinier på framförallt Västbanken. I Israel sker det mest genom understödjande av judiska, kristna och religiöst mixade organisationer som arbetar för fred och försoning mellan judar och palestinier. Organisationerna är många. Det finns över 500 judiska fredsorganisationer i Israel. De är dock relativt små vad gäller medlemmar och ännu färre vad gäller aktiva som står ut med sina judiska grannars spottloskor, och anklagelser för förräderi och antisemitism. Polariseringen är hård i det israeliska samhället mellan nationalister och universalister, vars valda ledare ständigt målar enkla lättfångade hotbilder som underlättar befolkningens val av en hårdför regim.

Utifrån Adaktussons anklagelser om ensidiga ställningstaganden i konflikten är jag förundrad över hur han själv kan vara så ensidig i sitt stöd för en israelisk regim som är mer nationalistisk än vårt eget nationalistparti i Sverige. Jag har aldrig hört eller läst något uttalande från Adaktusson som ger sitt oreserverade stöd till judiska fredsorganisationer, eller de politiska grupperingar i Israel som är i opposition till dagens regim. Inte heller ett knyst om de palestinier som är i opposition till sina egna regeringar och som strävar efter fred och försoning. Detta oreserverade stöd till en nationalistisk regim, som varje vecka lyckas dra på sig bevis på brott mot internationell humanitär rätt inom ockuperade områden, väcker frågor om Adaktusson delar Israels regerings förmodade syn på att internationell humanitär rätt inte är tillämplig på Västbanken, så länge man har västvärldens stöd.

          Delar Adaktusson även de maktägande partiernas i Israel stöd för processen mot en judisk demokrati, som av oppositionen i Knesset anses göra Israel till en icke-demokratisk stat? Jag har inte hört någon kritisk kommentar om den utvecklingen trots att Israel själv definierar sig som en medlem i den västerländska demokratigemenskapen.

          Följeslagarprogrammet EAPPI tar inte ställning i konflikten mellan Israels, Västbankens och Gazas regimer, men tar odelad ställning i konflikten för judisk och palestinsk universalism och fredssträvan och mot regeringarnas tro på militära våldslösningar och maktdemonstrationer när de bryter mot internationell humanitär rätt, oavsett om det är Hamas, Fatahs eller Israels regimer.

          Det är uppenbart att den som bryter mot dessa lagar, som bland annat utvecklats genom FN efter erfarenheterna av Förintelsen, också bryter mot centrala värden i både judisk, kristen och muslimsk universell tro. Det händer dock att detta agerande ibland finner stöd i nationalistiska krafter av både judisk, kristen och muslimsk religion, då nationalistiska krafter generellt söker herravälde över sina självdefinierade territorier, och gärna fortsätter med det tills eventuella motståndare gett sig och underordnat sig. Stöder Kd en sådan utveckling bland västliga demokratier?

          Men så kan vi väl inte ha det i en demokratisk värld – eller?