Se upp för ”whataboutismen”!

28/3 2019 av Helene Egnell

Ämnen: ,

Terrordådet i moskéerna i Nya Zeeland har väckt många reaktioner. Framför allt har det än en gång bevisats att ”godhet har makt över ondskan, kärlek utplånar hat” (Desmond Tutu). Över hela jorden har människor samlats för att tända ljus och skapa mänskliga kedjor runt moskéer, namnlistor har skrivits på och pengar har samlats in. Inte minst har judar, sikher, och kristna manifesterat interreligiös solidaritet på olika sätt. Premiärminister Jacinda Ardern har framträtt som den exemplariska ledaren.

Sedan finns det förstås de andra. De som hyllar terroristen på sociala media och med tillfredsställelse delade hans livevideo från dådet. Men dem bryr vi oss inte om här. Det som oroar mig är ett annat fenomen, ”whataboutismen” och tävlandet i vilken grupp som är mest utsatt.

Under dagarna efter dådet i Christchurch noterade jag att det plötsligt dök upp en mängd artiklar om förföljelse av kristna i mitt Facebookflöde. Och vid närmare betraktande visade sig att dessa artiklar hade flera månader eller år på nacken. Många av dem kom från tidningen Dagen, och jag noterade att de återfanns i rutan ”mest läst idag”.

Hur kommer det sig att en artikel från 2013 om förföljelsen av kristna i Nigeria plötsligt två dagar efter attacken mot muslimer i Nya Zeeland hörde till de mest lästa? De flesta som delade artikeln hade antagligen inte kollat datum, och hade kanske ingen särskild baktanke med det. Men någon/några måste aktivt ha letat upp artiklar om förföljda kristna och börjat dela dem – ett utslag av det som kallas ”whataboutism”. Alltså när någon talar om att vi inte får glömma Förintelsen säger man ”och varför talar ingen om Gulag?”.

Det gick så långt att någon i en kyrklig grupp på Facebook hävdade att det samma dag som dådet i Christchurch hade inträffat en massaker på kristna i Indonesien, som media mörklagt. En enkel googling gav vid handen att det mycket riktigt skett en attack på kristna där som fått en hel del uppmärksamhet i media– i april 2018.

Jag kan tyvärr inte dra någon annan slutsats än att det finns människor som stör sig på att ett angrepp på muslimer får ta så stort utrymme i media. Kanske är det ovant att se muslimer i rollen som offer snarare än förövare, och som hjältar som utifrån sin tro visar mod, omsorg och förmågan att förlåta? Kanske stör det ens världsbild?

Eller tar man bara chansen att än en gång lyfta fram att kristna är den mest förföljda gruppen i världen? Varför denna tävlan om vem som är mest utsatt, detta ”olympics of suffering”? Varför inte istället tävla om vem som kan visa mest empati? Tänk om vi äntligen skulle kunna konstatera att alla religiösa grupper på olika platser och i olika tider utsatts för förföljelse, och att de flesta religiösa grupper (dvs de som någon gång haft tillgång till makten) utsatt andra för förföljelse. Tänk om fler kunde resonera som initiativtagaren till den mänskliga kedjan som symboliskt skyddade Stockholms moské fredagen efter dådet i Christchurch: ”jag är själv jude och vet hur det känns att vara utsatt och inte veta om man vågar gå till gudstjänst”.

Så nästa gång du ser en upprörande artikel, kolla när de publicerades, och om det var länge sen, fråga dig om det kan ligga någon agenda bakom, och om du isåfall delar den agendan – innan du delar artikeln!