1/5 2019 av Anders Wesslund

Ämnen: 1 maj, folkrörelserna, globalisering, liberalism, miljörörelsen, nationalkonservatism, socialism

Den rörelse som växte fram i industrialismens spår på 1800-talet bar på en kraft. Genom organisering av enkelt folk väcktes hopp om en bättre framtid och om en bättre värld. Människor fick ett värde de inte tidigare hade haft. De kämpade sig till rätten att höras, att få vara med och fatta beslut som rörde dem och vårt gemensamma. Människovärde och demokrati blev värden och mål som stakade ut vägen. Denna folkrörelse med sina olika grenar kom att sträcka sig mot framtiden i en bågrörelse som den uppåtstigande solen för att mot slutet av 1900-talet förlora kraft och betydelse för allt fler. Än idag möts arbetarrörelsen på 1 maj runt om i världen för att samla kraft och manifestera.  Det är till synes en rörelse som har sin bästa tid bakom sig samtidigt som den behövs mer än någonsin.

Att klyftorna vidgats och idag är större i Sverige än i många jämförbara länder, känner många av men saknar medvetenhet om. I flera avseenden liknar den ekonomiska situationen gällande maktfördelning och inflytande tiden före Första världskriget, men det ingår inte i vår självbild i ett av världens mest jämlika länder. Då drev de forna kolonialmakterna folk ut i krig men folk visste i högre grad att det skedde i deras egna nationella eliters intressen. Idag i den globala byn har marknadsliberalismens segertåg lett till att folk vänder sig emot det goda värdena som en socialt förankrad liberalism står för – utan liberalismen hade vi inte haft det starka försvar för individens värde och rättigheter som vi har idag.

Globaliseringen har omfördelat makt. Idag är makten i större grad hos anonyma aktörer i transnationella bolag och finansinstitut eller i EU-byråkratin långt ifrån människors verklighet. Under efterkrigstiden kunde socialistiska rörelser, oftast via socialdemokratiska regeringar, via politiken skapa bättre villkor. Idag spelar dessa partier på den marknadsliberala planhalvan och förlorar i trovärdighet hos alltfler. Det är nog det viktigaste skälet till alltmer glesnande led i 1 maj-tågen.

Avsaknaden av en berättelse om hopp grundad i starka värden om människors lika värde och makt att genomföra en utjämnande politik, har banat väg för nationalkonservativa krafters berättelser. Fördelningsfrågorna är i stort desamma som förr, till dem har migration, flykt från krig och fattigdom och klimatet tillkommit. Idag lockar reaktionära krafter genom att spela på rädsla, där de försöker införliva religionerna i sina nationalistiska narrativ. Kyrkan har i historien pendlat mellan att stödja konservativa och nationalistiska krafter och att i sin universella vision bära hoppet om en värld för alla och ett värn för allt levande; människor såväl som djur och skapelsen. I dessa reaktionära tider behöver kyrkan stå fri men stödja socialliberala, röda och gröna krafter för att möta vår tids hot och utmaningar. Det behövs politiska lösningar globalt bortom ohämmad tillväxt.