9/6 2019 av Anders Wesslund

Ämnen: Jonna Bornemark

Hur mäter man sorg?

Nej, frågan är förstås fel ställd, men inte helt främmande i en tid där mätbarhetens pedanteri blivit en norm och effektivitet en ledstjärna. För oss inom människovårdande yrken har detta länge varit en konflikt; hemtjänstpersonalen som inte får eller hinner hålla en hand för att trösta eller lugna utan måste rusa vidare, eller tio samtal hos samtalsterapeuten till förfogande för utmattningen. Jonna Bornemark har skrivit en bok, som kom ut under fjolåret; Det omätbaras renässans, där hon söker sig tillbaka till renässansfilosoferna Cusanus och Bruno samt tar hjälp av Descartes för att bemöta vår tids bristande förmåga att använda hela vårt intellekt till att ta in verkligheten. Hon förespråkar värdet av att öppna sig för icke-vetandet och för även ett spännande samtal om en humanistiskt präglad religion öppen för nya (eller mycket gamla) sätt att förstå det vi kallar Gud. För dem som ska på Förbundets sommarmöte om religionens roll i samhället kan Jonnas bok rekommenderas.

I höst har jag lovat att medverka i Psykeveckan i Örnsköldsvik. Temat är Att lyckas. Jag råkade i diskussion med en yrkeskollega på en kurs om lycka är ett egenvärde att sträva efter, vilket han ivrigt hävdade: ”Det finns inskrivet i den amerikanska konstitutionen”. Det finns även vetenskapliga bevis för faktorer som ger lycka och en gren av psykologin som kallas positive psychology. Som mycket inom psykologin har den en alltför individualistisk utgångspunkt, anser jag. I Bibeln nämns lycka knappast alls, något att sträva efter är i stället salighet. Det appellerar på ett helt annat sätt till våra djup, det gemensamma och icke-vetandet.

På onsdag begravs en vän till mig. För egen del känner jag att i sorgen finns tacksamhet för den tid vi har fått ha tillsammans. Vi runt omkring honom sörjer, vi tvingas möta dödens definitivitet men får samtidigt öppna oss mot horisonter av liv. Bortom det vi ser.