Djupgående strukturer av våld och expansionism

14/7 2019 av Anders Wesslund

Ämnen: ,

I sommar har jag läst Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee, Dee Browns klassiska verk om erövringen av Vilda västern ur indianernas perspektiv. Boken som gavs ut 1971, och av New York Public Library 1995 utsågs till en av 1900-talets mest betydelsefulla böcker, kom att förändra synen på Nordamerikas urinvånare och deras historia. Med djupdykningar i protokoll och rapporter från förhandlingar med indianerna får här hövdingarnas egna berättelser plats och indianernas egna röster blir hörda. Denna uppgörelse med den interna kolonisation, som var en integrerad del av själva fundamentet för den amerikanska staten, är en tung läsning.

Ur alla berättelser med sina olika förlopp framträder ett mönster. Det gäller målet för den amerikanska politiken för expansionen västerut, metoderna för genomförandet, krigföringen och indianernas reaktion. Tydliga mål från Washington som framträder är att få tillgång till indianernas landområden för exploatering och expansion, att få kontroll över indianerna, att nå en fredlig samexistens med dem dock på den vite mannens villkor, civilisering av vilden, d v s göra dem kristna och leva som de vita, och att ej ge dem medborgerliga rättigheter såsom svarta amerikaner. Allt eftersom expansionen och krigen mot indianerna pågick 1860 – 1890 kan man undra om inte ett mål om utplåning lades till även om det inte officiellt formulerades. Liksom Joseph Konrads romangestalt kolonisatören Kurtz utbrast Exterminate all the brutes! fäller amerikanska generaler uttalanden som En bra indian är en död indian.

Metoderna med vilka erövringen sker låg inneboende i målen. Det skedde otaliga förhandlingar och det skrevs fredsavtal, det främsta från 1868, då ingen vit man skulle etablera sig väster om den 95:e meridianen, en bit väster från de stora sjöarna sett. Överenskommelserna skedde helt på den vite mannens villkor; de skedde under tvång. De vita kallade till förhandlingarna, texterna var på skriftspråk och på engelska, två språk som indianerna inte förstod. Förhandlingarna följdes av smicker, gåvor, mutor och övertalning. Amerikanerna bröt ständigt mot avtalen medan indianhövdingarna höll dem.

Alla avtal innebar krav på landavträdelser. Avtalen skedde under militären och pågående militarisering av västern. Fortsystemet växte fram och i skuggan av det byggande av städer och järnvägar i systematisk expansion västerut. Nybyggare och guldgrävare ställdes inte inför rätta trots att de inkräktade på indianernas avtalsenliga mark. Den amerikanska staten företräddes av generaler, militära ledare guvernörer, indianagenter, präster och pastorer. Många var hårdföra, andra var mjukare, mer humana, men målen var desamma.

Gällande de många krigen vittnar indianhövdingarna enhälligt om att de sökte fredlig samexistens; att få leva i fred och vara kvar på sin mark. Inga krigshandlingar började hos indianerna. Två linjer är återkommande inom indianstammarnas interna diskussioner; underkastelse eller motstånd? Krigen var systematiska och beslutades i Washington. De medförde fördrivning från indianernas egna marker och förflyttning till reservaten. Reservaten utgjordes och görs än idag av sämsta marken. Många indianer dog under tvångsvandringarna mitt i vintern; utan skor och andra kläder än de hade på kroppen. Massakrer skedde på kvinnor, barn och gamla. Samtidigt mejades indianlägren till marken. Allt förstördes och utplånades; mat, förnödenheter, redskap, tält. Deras djur dödades. Av de som kom till reservaten dog många inom bara några månader av malaria, andra sjukdomar, sorg och svält. Inför sista striden vid Wounded Knee skulle den kvarvarande siouxindianspillran fraktas med godsvagnar till militärfängelset i Omaha.

Den vite mannens våld var brutalt. Indianernas krigare gjorde dock hårt motstånd och det förekom våldshandlingar och grymheter hos indianerna likaså stölder, tillfångatagande och dödande av civila nybyggare. Våldet i indianstammarna företräddes främst av unga krigare som försökte göra revolt mot sina hövdingar eller agerar på egen hand. Våldet handlade om reaktioner på de vitas expansion och den egna undanträngningen. Det handlade om hämndaktioner för militärens angrepp. Det handlade om överlevnad; boskapsstölder, attacker på nybyggare och ranchägare för att få tillgångar när det bestulits av militären på sina egna djur. Propagandan genom lokal och rikspress då och under amerikanskt 1900-tal gav en ensidig bild av skeendena – aldrig förståelse för motattacker och indianernas motstånd – och det understöddes av näringsidkare som livnärde sig på krigen. Browns bok gör indianernas våldsanvändning begriplig.

Mönstren som framträder ger perspektiv. Det förflutna är aldrig frånvarande bara en annan form av närvaro. Misären i indianreservaten idag grundlades då. Politiska beslut idag om att dra en oljeledning över indianreservatet Standing Rock, där sista kriget mot indianerna stod och där Sitting Bull dödades, har samma politiska mål som då – expansion.

Vår västerländska civilisation är intimt förbunden med USA:s framväxt som kulturell och politisk stormakt under 1900-talet. Vi är som västerlänningar indragna i samma civilisations mönster och djupgående strukturer av rasism, expansionism och våld både mot minoriteter, andra folk, oss själva och vår jord. Nu, i klimathotets tidevarv vänder sig historien mot oss själva. Jag skriver och publicerar denna text på min laptop, förmedlar den över internet med hjälp av uppgrävda metaller i Afrika och jag sitter i mitt hem på Sapmìs mark, som av svensk kolonialhistoria kommit att kallas Sverige.  Jag skriver den som del i den kultur som är vår, så impregnerad av våld och erövring legerad i den kristna religionen – så missbrukad och förvanskad från sitt ursprung. På denna grund vilar och byggs vår kultur än idag. Må vi uppöva vår sensitivitet så att vi ser mönstren klarare.

Refererade bok är utgiven på Karneval förlag.