Antisemitism under lupp

27/8 2019 av Sten Högberg

Ämnen: , ,

Antisemitismen är en av våra ideologiska farsoter som förföljt Västerlandet genom dess långa historia. Den tycks ständigt förvandlas och uppträda med nya ansikten. Grunden för antisemitism är en nedvärdering av semitiska folk i allmänhet (läs Mellanösterns kulturer) och det judiska folket i synnerhet, som av stora historiska skeenden tvingats leva i diaspora i Europa men också i Mellanöstern och Nordafrika. Judarna har i Europa varit ett välorganiserat kulturfolk med en folkfostran likvärdig den grekiska antikens ”paideia” men utan eget land. Med ledning av profetord om att verka för den stadens bästa som man var bosatt i, bjöd många judar i diaspora, på sin interna högkultur till en många gånger outbildad allmänhet i en aggressiv och avvisande europeisk kultur. Det var en miljö som gav många anledningar till avundsjuka och ett syndabockstänkande som ledde till dödliga pogromer.

          Även om antisemitism fortfarande är en mörk verklighet i vårt eget land riskerar dagens användning av begreppet att underminera kampen mot verklig antisemitism. Numera styrs användningen av begreppet av de regeringar som bekräftat eller bejakat den definition som producerades av ”Holocaust Remembrance Alliance” under 2016. En av delarna i definitionen av antisemitism, kan översättas med: ”Att avvisa det judiska folkets rätt till självbestämmande.” Om de övervägande delarna i definitionen är fullt relevanta i sammanhanget, är just denna tveksam på flera sätt. Ändå har regeringscheferna i Frankrike, Tyskland, USA, Storbritannien och nära 30 andra regeringar erkänt och bekräftat definitionen.

         Peter Beinart, liberal professor i journalistik, har skrivit en lång artikel i The Guardian där han granskar konsekvenserna av en sådan definition. Han menar att innebörden är att den som är emot den politiska rörelsen Sionism, alltså idén om en judisk stat, de hatar judar och är därför antisemiter. Peter Beinart granskar tre traditionella argument som idén, att antisionism är lika med antisemitism, bygger på.

          Det första argumentet handlar om att opposition mot sionism förvägrar judar det som alla andra folk eftersträvar – en egen stat. ”Idén att alla andra folk kan söka och försvara sin rätt till självbestämmande, men inte judarna – är antisemitism.” Detta sa amerikanska senatens minoritetsledare Chuck Schummer 2017. Peter Beinart kontrar med att räkna upp fjorton folk som söker men förvägras självbestämmande i världen. Fler kan säkert läggas till listan. Palestinierna är ett av dem. Betyder det att denna definition även gäller dem och alla dessa andra folk?

          Många vet att stater som representerar specifika etniska grupper – inte valt den enda vägen att tillerkänna människor en trygg ordning och individuell frihet. Ibland är det bättre menar Peter Beinart att forma en civil nationalism som inte bygger på härkomst utan på att man lever inom samma gränser. Hur kommer det sig att judiska ledare som hävdar att nationellt självbestämmande är en universell rättighet, ändå är så komfortabla med att förvägra palestinier samma rättighet?

          Det andra argumentet är en variation på samma tema: ”Det är trångsynt att undanröja ett statsskick som har etablerats”, skrev kolumnisten i New York Times, Bret Stephens för någon månad sedan: ”Israel är numera ett hem för nära 9 miljoner medborgare med en identitet som är lika distinkt och stolt som att en holländare är holländare och att en dansk är dansk. Anti-sionism hävdar inget mindre än en eliminering av denna identitet…”. Peter Beinart kontrar med: ”Det är inte trångsynt att försöka vända en stat baserad på etnisk nationalism (som sionism) till en stat baserad på civil nationalism där inga etniska grupper kan förvänta att åtnjuta särskilda privilegier.” Exemplet Sydafrika tas upp – ett land där miljoner etniska afrikaner förvägrades självbestämmande inom sina egna gränser. Det vändes till ett land som strävar efter att erkänna alla sydafrikaners rätt att delta i ett gemensamt självbestämmande för alla inom landets gränser.

          Även om Peter Beinart inte ser Israel som en ”apartheid-stat” menar han att den etniska nationalism Israel driver, exkluderar många av de människor som lever under statens kontroll. Stephens nämner inte de 5 miljoner icke-medborgare som lever på Västbanken och Gaza. De äger inte de basala rättigheter inom den stat som dominerar deras liv. Skälet till detta är att Israel inte kan ge dem fullt medborgarskap eftersom den judiska befolkningen då skulle bli en minoritet och inte kunna fullfölja en judisk demokrati. Även inom den angivna siffran 9 miljoner medborgare ingår 2 miljoner s.k. ”arab-israeler” vilka är palestinier. Många palestinska israeler anser att sionismen ”dispossess” deras politiska rätt.  Sionismen ger judar i diaspora förutbestämd rätt att immigrera till Israel medan immigration för palestinier i diaspora omöjliggörs. Peter Beinart menar att så länge Israel är en Judisk Stat kan ingen palestinsk medborgare säga till sin son eller dotter att hen en dag kan bli israelisk premiärminister. Israels etniska nationalism – sionism – förvägrar alltså jämlikhet för de icke-judar som lever under israelisk kontroll.

          Även om Peter Beinart själv föredrar en tvåstatslösning med en palestinsk etnisk stat vid sidan om en judisk etnisk stat, ser han också andra fördelar med en stat byggd på civil nationalism. En sådan stat har föreslagits av palestinska medlemmar i Knesset. En av dem Jamal Zahalka förklarar: ”Vi förvägrar inte Israel dess rätt att existera som ett hem för judar. Vi säger helt enkelt att vi önskar basera statens existens, inte bara på judiskhet utan också baserat på jämlikhet…Staten ska existera inom jämlikhetens ramverk och inte inom ett ramverk av preferenser och överlägsenhet.” Peter Beinart undrar om Jamal  Zahalka ska anses naiv med tanke på de politiska aspirationer som strålar från Västbanken och Gaza. Han ställer frågan; Är det antisemitism, att man så här vill ersätta sionismen med en civil nationalism som utlovar jämlikhet för alla etniska och religiösa grupper? Han svarar: Självklart inte.

         Det tredje argumentet för att antisionism är lika med antisemitism är att de rent praktiskt är omöjliga att skilja åt. Peter Beinart menar att påståendet är empiriskt falskt. Det finns för många praktiska exempel på att prosionism mycket väl kan gå hand i hand med klassisk antisemitism. Om prosionism är lika med antisemitism kan den då gå hand i hand med antisionism?

          Det är väldokumenterat att Arthur Balfour, som 1917 rekommenderade etableringen av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina, tolv år innan hade gett stöd till Storbritanniens ”Aliens act” som begränsade judisk immigration i England. Två år därefter deklarerade han att sionismen skulle kunna lösa de sekellånga problemen för den västra civilisationen med en främmande kropp (judarna) i dess mitt, som alltför länge betraktats som främlingar och ibland fiender, och varit omöjlig att varken avlägsna eller absorbera.”

          Andra exempel är den polska regeringen på 1930-talet, vars parti uteslöt alla judar samtidigt tränade sionist-krigare på polska militära baser med syftet att stimulera judar att emigrera. En judisk stat skulle ge dem ett mål. Ekon av antisemitisk sionism kan höras från en del höger-kristna amerikaner som är mycket mer vänligt stämda mot israeliska judar än judar i USA; Israels premiärminister Netanyahu sade 2005 att Israel inte hade någon större vän i hela världen än Pat Robertson. Det är samme person som senare kallade domaren inom US air force Mikey Weinstein för ”en liten radikal jude”, när denne talade för religiös frihet inom den amerikanska militären.

          Efter att Glenn Beck hade fått kritik för att han kallat George Soros för ”marionett-mästaren” som ”vill tvinga Amerika på knä” och ”skörda obscen profit på oss!” reste han till Jerusalem för hålla ett pro-Israeliskt rally. Donald Trump svarade under valkampanjen 2015 den republikanska judiska koalitionen: ”Ni kommer inte att få ge mig support eftersom jag inte vill ha era pengar”. Denne man inviterade Dallas-pastorn Robert Jeffress att leda bönen under invigningsceremonin för den amerikanska ambassaden i Jerusalem. Pastor Jeffress var känd för att ha hävdat att ”judar är på väg till helvetet för att de inte accepterar Jesus”. Richard Spencer som 2017 ledde massorna i nazist-demonstrationer, kallade sig själv ”vit sionist” eftersom han såg Israel som modell för det vita hemland han hoppas på i USA; De europeiska ledare som rör sig mest inom antisemitismens råmärken tycks också kunna lyfta sionismen till skyarna.

          En annan röst är från Satmar, den största chassidiska sekten i världen, som samlade 20000 män 2017 i Brooklyn: ”Vi känner mycket starkt att det inte ska vara, och att det inte kan finnas en israelisk stat innan Messias har kommit.” Året efter uttalade sig Satmar- rabbinen Aaron Teitelbaum inför tusentals följare: ”Vi vill fortsätta strida Guds krig mot sionism och alla dess aspekter!” Säga vad man vill om Satmar-rabbinen, han är inte antisemit, utbrister Peter Beinart.

          Denna tydliga argumentation av Peter Beinart, är viktig för oss i Sverige att ta till oss. Vi behöver förstå att sionism är en politisk idé som behöver sin opposition från universell liberal eller konservativ judiskhet. Den judiska oppositionen i Israel behöver Europas stöd utan räddhågsenhet att ett sådant stöd skulle klassas som antisemitism. Israel är alltför betydelsefullt, för att förfuskas av etnisk nationalism.