11/1 2020 av Lars Söderholm

Vi sitter länge och pratar. Hon är fortfarande märkt av förlusten. För ett och ett halvt år sedan dog hennes man. Själv har hon ett par år kvar till nittio.

Och samtalet går vidare. Emellanåt går hennes tankar tillbaka i tiden, till hennes barndom. Hon växte upp i en större by i norra Tyskland. På femtiotalet kom hon till Sverige för att söka arbete. Började som barnjungfru och utbildade sig sedan till damfrisör. Hon träffade sin blivande man och stannade i Sverige.

Och hon berättar om sin far. När hon var fjorton år stupade han i andra världskriget. Hon berättar om hur hennes mor blev sittande månad efter månad i sorg, men reste sig. Pappan hade vuxit upp hos släktingar. Hans far hade stupat i första världskriget och hans mor hade inte överlevt förlusten av honom.

Nu vällde alla dessa minnen över henne. Hon grät och grät.

Samtalet gick vidare. Något blir levande när det blir delat, blir verkligt när det blir delat, förlusten flyttar in i livet.

Och jag tänker på alla dessa människor i Syrien, Jemen… som idag drabbas av liknande förluster. Det passerar mest som siffror i nyheter, men också bilder. Det som händer lämnar så djupa spår i människorna som drabbas. Och jag tänker på den oerhörda processen att läka alla dessa förluster, dessa sår. Så att de till sist blir en del av livet.

Förbarma dig…