31/1 2020 av Sten Högberg

Ämnen: fundamentalism, gudsbilder, metaforer, mognad, religion

Alla språk använder sig av metaforer – bilder och berättelser – för att göra ett svårtolkat sammanhang konkret för den som inte simmar fritt och lätt i abstrakta resonemang. Religionernas språk är fyllda av metaforer, liksom vetenskapens, politikens och filosofins språk mer eller mindre. Idag kritiseras religionerna, däribland kristendomen, för att man tror på sagor. Den kritiken finns det fog för i sammanhang där man förvandlat metaforer till absoluta sanningar och använder dessa för att utöva makt över tanken.

  Metaforernas dödsdans.

Fundamentalism och bokstavstro kan leda till sådana konsekvenser. Motsvarande risker finns inom alla språkområden, inte minst inom politik och vetenskap. En metafor är aldrig fakta, men en ibland nödvändig gestaltning av en möjlig sanning som inte kan bli synlig på annat sätt.

  Metaforernas parningsdans som kan föda nya insikter och allt rikare metaforer.

Att hantera metaforer utan att förvandla dem till sanningar är en fråga om mognad, kanske andlig eller religiös mognad. Björn Wiman är något på spåren i sin artikel Ny religiös mognad är ett svar på vår tids kriser (DN:s kulturbilaga 19/1 -20). Han för bl.a. fram Mikael Kukialas mening att den låga kunskapen om vad kristendomen betytt i det förflutna innebär en omedveten förlust. Därför fokuseras dagens religionsdebatt kring den omöjliga frågan om Guds existens, när den borde handla om hur människan ska kunna hitta hoppfulla vägar till en hållbar existens. Han lyfter också Martin Hägglunds religionskritik där han talar om en dekonstruktion av andligheten – en sekulär tro grundad på omsorg och ändlighet.

Guds existens ifrågasätts av dagens sekulära tänkare, som om Gud skulle vara upplysningstidens och det moderna tänkandets värsta fiende. Men tänk om Gud orsakade upplysningstiden och upproret mot kyrkan?  Tänk om den okända orsaken till vårt universums existens och förmåga att genom nedbrytning av materia och frigörelse av energi, åstadkomma det liv på jorden som är förutsättningen för människans existens. Kan det finnas en konsekvens utan orsak och är orsaken närvarande i alla sina konsekvenser?

För visst kan det vara så att upplysningen stora genomslag i Västerlandet kunde ha orsakats av ett fotfolkets uppror mot sin kristna kyrkas korrumperade ledarskap. Människorna vid plogen, vid sågen, vid tvätterierna, vid textilfabrikerna kunde mycket väl ha djupare insikter om den kristna religionens universella ethos – kärleken – än det boklärda prästerskapet.

Jag har förstått mitt eget kristna sammanhang med rötter i Svenska Missionskyrkan, tidigare Svenska Missionsförbundet, en kyrka som föddes ur den nyevangeliska väckelse som startade på 1830-talet som ett folkligt svar i Sverige på svallvågorna från franska revolutionen. Där restes kraven på att få läsa och tolka bibeln själv utan pekpinnar från boklärda präster. De så kallade ”läsarna” upptäckte att texterna bekräftade mångas insikter om att livet var mer byggt på respektfull tillit och uppoffring för varandra och den behövande, än lydnad för överhetens alla påhitt med hot om helvetet om man inte lydde präst och länsman. Ur denna oblodiga revolution föddes folkrörelserna, bl a frikyrko-, nykterhets- och arbetarrörelsen. Det spreds en form av civil olydnad över hela landet när man genom tron på de egna insikterna och kunskaperna om världen rätade på ryggen och kände viljan till förändring stärkas. Ur denna mylla föddes så småningom på 1920-talet den svenska demokratin.

Det som hände var bland annat att en ny gudsbild växte fram bland bönder och arbetare, en gudsbild som inte liknade den ilskne gubbe som hotade med käppen mot alla som inte lydde överheten och inordnade sig. Istället växte en gudsbild fram av en idealiserad förälder; en far som var som en mor för sina barn. Var kom en sådan gudsbild ifrån? Troligen kom den från vardaglig bibelläsning i bondgårdar och torp och i samspråk med vänner i stugmöten och förbjudna konventiklar. Orden och tankarna fick vingar och friheten från förtryck hägrade. Det fick människor att organisera sig och bli aktiva samhällsbyggare, utan akademiska examina men med stor lust att läsa fritt utan att längre tvingas lyssna till maktens representanter i predikstolen.

Idag är tron på Gud satt på undantag. Kunskap om religion är skamfyllt i många kretsar. Tro ställs mot vetande som absoluta motsatser inom akademier där intellektuell stringens borde vara legio. Vetande utan tro är dock en anomali. Kan man forska utan tro på, att den hypotes man granskar, kan avslöja ny kunskap. Kan en student förstå vidden av de vetenskapliga fakta hen studerar utan att tro och lita på att författare eller föreläsare vet vad hen talar om?

Tro innebär inte att okritiskt acceptera allt man hör och ser. Förnuft och erfarenhet finns normalt som kritisk kontrollinstans. På samma sätt gör en tilltro till naturens lagar och krafter, att vi kan samspela med naturen och undvika akuta faror. Sträcker vi oss ännu längre ut i universum rör vi oss på områden där vi hisnar inför oändligheten och vår egen litenhet.

Man kan välja att leva i fruktan för naturkatastrofer, klimatförändringar och okända rymdfenomen från ett hotfullt universum. Man kan också välja att låta sig beröras av skönheten i det universum som är vårt hem. Det går att öva tillit inför oändligheten – inte genom att övertyga sig själv om att inga hot finns. Vi lever i en värld full av hotbilder. Människan är riskbenägen, och tror på sin egen förmåga att hantera riskerna. Tron på sin egen förmåga gör människan trygg bortom rationella säkerhetskalkyler. Tron på att universums lagar uttrycker en vilja att skapa liv – den leder tanken till frågan om universum yttersta orsak.

Är denna okända orsak som vi inte kan veta något om, det vi menar med Gud? Om vi läser de judiska lovsångerna i Bibelns Gamla Testamente så verkar det vara ett erkänt sätt att förstå vad Gud är – himmelens och jordens skapare. Universums orsak kan vi inte veta något om, men vi kan definiera icke-vetandet som Gud, på samma sätt som ett foster kan förhålla sig icke-vetande till sin mor och skapare. Vi vet inte om ett foster erfar det vi kallar trygghet, men tillit är ett ord mognadsforskare använder för att förstå ett möjligt relationsförhållande till den kropp som omsluter fostrets universum, redan innan födelsen. Tillit märks tydligt efter födelsen och långt upp i barnaåren. Om tillit existerar i universum är det då möjligt att denna tillit och det vi kallar kärlek och tro har sitt ursprung hos denna yttersta orsak

Det religiösa språket är metaforiskt och kan därför inte formulera absoluta objektiva sanningar. Däremot kan vi använda metaforer för att språkligt fånga in det vi anar av vår hemhörighet i något större som sträcker sig bortom horisonten.

Min metafor för Gud är att vårt universum är Guds livmoder, jorden moderkakan och där mänskligheten är fostret – sonen som är framälskad av Gud. Gud är en på samma sätt som ett parlament är EN i betydelsen enig, om alla dess medlemmar (personer) kan enas om vilka lagar som ska gälla. Gud kan vara mångfaldig men enig inom sig liksom en människa kan vara mångfasetterad men ändå enig med sig själv. På det här sättet kan vi skapa oss en gudsbild kring det vi inte kan veta. Vi bygger den av alla de insikter i livet där vi kan ana en närvaro av den yttersta orsaken till livets under och kreativa samspel för hållbar tillväxt. Gudsbilder är våra egna tillfälliga mentala skapelser medan Gud själv är oåtkomlig för vårt förnuft. Därför kan vi aldrig kontrollera sanningshalten kring Guds existens. Vi kan bara vila i tron att det går en linje från universums yttersta orsak till kärleken mellan människor.

Jag delar Björn Wimans tro på att både det sekulära och det religiösa Sverige kan vara på väg att få ett mognare och därmed öppnare förhållande till den vardagliga religiösa erfarenheten. Ett förhållande mindre präglat av fuundamentalistiskt skyttegravskrig men mer präglat av nyfikenhet och intresse för den andres annorlunda världsbild – då kan vi vara på väg ur vår kris och ha kraft att i solidaritet hantera även klimatkrisen.