1/3 2020 av Sten Högberg

Ämnen: demokrati, kristen tro, makt

Är kristen tro demokratisk? Inte alla kristna trosriktningar ställer upp på en sådan tanke. Argumentet för att kristen tro inte kan vara demokratiskt skulle kunna vara: Gud är Herre och Härskare över universum. Han har sänt sin Son som Herre och Härskare över mänskligheten. Denne människornas Herre utväljer sina lärjungar som ska lära och leda andra till efterföljelse o.s.v. i en allt vidare maktpyramid som bygger på lydnad för den som är högre upp i pyramiden. Och längst ner i basen finns den kristna familjen där mannen är Herre över kvinnan och barnen.

Det här är en mycket typisk maktpyramid som varje ung människa under sin mognadsprocess instinktivt identifierar och får bekräftad av många vuxna och har att förhålla sig till för att kunna bli socialiserad enligt många kulturers normer – inklusive vår egen kultur, som sedan minst 1200 år bygger på västerländsk kristendom av frankiskt snitt, utkarvad ur en tidigare grekisk bysantinsk-romersk kristendom av liknande snitt. Den har i sin tur växt fram ur en mix av patriarkala tolkningar av messiansk judendom som i sig bär på patriarkala mönster.

Men nu är det ju så att den judiske man som är grunden för all kristendom – Jesus från Nasaret – inte framträder som särskilt patriarkal i berättelserna om honom. Däremot märks det att de som berättar om honom själva kämpar med en patriarkal världsbild, som gör att man ibland inte tycks förstå eller riktigt ta till sig budskapen från Jesus. För vad menar Jesus när han säger att de första ska bli de sista och de sista ska bli de första och de minsta ska bli de största? Vad menar han med att de ödmjuka ska ärva landet? Det stämmer inte. Den som är för ödmjuk kan inte utöva makt i en maktpyramid! Alltså måste budskapet omtolkas för att den kristna kyrkan ska bli stark och kunna dominera världen och mänskligheten.

Så skulle det kunna gå till när man tolkar evangeliet från en hög position i en maktpyramid där man sedan förväntar sig lydnad från dem som befinner sig där under och inte förstår sammanhanget med samma vidsynta utblick som man själv har. Demokratibegreppet skulle i en sådan miljö tolkas som något katten har släpat in. Men nej.

Demokrati är något vi föreställer oss kommer från grekerna ursprungligen. Ordet är grekiskt och betyder ungefär folkmakt. Vissa teorier menar att det växte fram i den grekiska folkfostran – paideia – som ville göra medborgarna starka ”till kropp och själ” för att de tillsammans skulle kunna hävda sig mot gudarnas obskyra lek med människorna. Detta skulle ha börjat utvecklas omkring 800 f.Kr.

Men några judiska historiker vill gärna hävda att demokrati utvecklades under domartiden i Israel från ca 1200 f.Kr. Då menas förstås att männen inom en stam kunde ta gemensamma beslut och representanter från varje stam kunde ta gemensamma beslut för hela folket under ledning av domarna, som balanserade prästernas makt. Även våra nordiska anfäder tillämpade en liknande rudimentär demokrati på tingen långt tillbaka då man inte visste något om sagornas Särkland.

I boken Herr Gud det är Anna som kom på 70-talet och handlade om en engelsk 7-årings funderingar om Gud ställs maktpyramiden på ända. Hon menade att Gud var underst i en upp- och ner-vänd pyramid. Allt vilade på Gud. Gud bar allt. Hennes invändning mot den världsbild hon såg uttryckas omkring sig i vuxenvärlden, gör att jag förstår mer av vad Jesus egentligen säger då Pilatus frågar honom om han är Judarnas kung. ”Du själv säger det” är hans svar hos Matteus och Johannes låter honom svara: ”Säger du det av dig själv, eller har någon annan sagt det till dig?” På något sätt vinklas ordbytet så att Pilatus ger lite av sin makt till Jesus när han vill ha bekräftelse på att Jesus är kung och Jesus å sin sida antyder att Pilatus inte har någon makt alls utan är underställd dem som anklagar Jesus. Han måste lyda dem för annars går de till kejsaren med anklagelsen att Pilatus skyddar upprorsmän.

Det har ofta sagts att all makt kommer från Gud och att man därför ska underordna sig makthavare. Men när jag läser Jesus så tycks han mena att den makt Gud ger, ges till varje människa och kanske till allt levande. Det är denna människans egenmakt som hon delar till dem hon har förtroende för och tillit till. En människas andliga styrka och makt växer av att hon får del av andra människors tillit. Men denna makt är laddad med förväntan om ansvar, skydd, ledarskap och inspiration. Den kan delas i flera nivåer så att få får makt över och ansvar för många. Detta kallar jag naturlig makt, den gudomliga makt som bygger Himmelriket eller Guds rike.

Men makt korrumperar säger vi ibland. Med det menar vi säkert att den som har makt får del av privilegier som man sällan vill bli av med även om man gärna lämnar ifrån sig ansvar. Därför används makten många gånger till att förstärka sig själv med artificiella medel som manipulation med hjälp av lögner och falskt smicker eller med hot om våld eller utfört våld. Det kallar jag artificiell makt, den makt som bryter sönder Himmelriket och hindrar dess utbredning.