1/4 2020 av Lars Söderholm
När jag nyligen träffade en kollega, teoretisk fysiker som jag själv, visade det sig att vi bägge fastnat för samma bibelord. Det är Paulus som, enligt Apostlagärningarnas författare, uttalar det när han står inför en folkmassa på Areopagen i Aten. Han ser att där finns ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Paulus fortsätter: Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er…Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.
Det är i honom vi lever, rör oss och är till är en formulering jag återvänt till många gånger.
Den har en speciell karaktär, inget annat bibelord jag känner till uttrycker något riktigt liknande. Det har ett paradoxalt innehåll, något som tänjer på språket, inte ryms riktigt i vårt vanliga tänkande. ”Det är i honom vi lever, rör oss och är till.”
Det är som om Paulus säger att Gud är själva rummet och därmed att gränsen mellan rummet och vad som finns i rummet blir oskarp. Språket räcker inte riktigt till för att uttrycka detta.
Jag kontaktade Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda högskolan i Stockholm. och undrade om han kände till ursprunget till det här ordet. Han skickade mig ett par sidor ur Powells bok ”Introducing the New Testament”. Powell berättar att Klemens från Alexandria (c:a 150 – 215 e.Kr.) och Johannes Chrysostemus (347 – 407) bägge tillskriver formuleringen den försokratiske filosofen och poeten Epimenides, som levde på 600- och 500-talet f.Kr. Den är hämtad ur en dikt med ungefärlig svensk tolkning
De gjorde en grav åt dig, du helige och höge,
Kretensarna, alltid
lögnaktiga, onda bestar, lata idisslare.
Men du är inte död:
du lever och varar i evighet
Ty det är i dig vi
lever, rör oss och är till.
Dikten är riktad till Zeus. Kretensarna har hävdat att Zeus är död och gjort honom en grav. Men ni har fel, säger den upprörde författaren. Zeus lever ju: ja, det är i honom vi lever, rör oss och är till.