25/4 2020 av Lars Söderholm

Startpunkt, partikularitet

Låt mig börja med att något definiera min egen startpunkt. Mina föräldrar hade bägge en bakgrund inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen, min mor i Skåne och min far i Ångermanland. De representerade två ganska olika fromhetsprofiler. Hennes var sträng och pliktmedveten. I en mening var hans ännu strängare: Guds granskning av människan ledde till att hon var förlorad, ohjälpligt kom till korta. Människans enda möjlighet var att ta emot Frälsaren. Då upphävdes i någon mening lagen. Min far sa vid något tillfälle att det inte spelade någon roll hur man levde, bara man trodde.

Detta alltså något ur min historia, min partikularitet

Möte med fysiken och universalitet

I gymnasiet hade jag en fysiklärare, Sten Nyborg, som många uppfattade som ganska torr. Han blev mycket betydelsefull för mig. Jag minns alldeles särskilt hur han förklarade dopplereffekten – hur ljudets tonhöjd påverkas av ljudkällans rörelse. Något vi hör om en bil signalerar när den passerar oss: tonhöjden är högre så länge den kommer emot oss och blir lägre när den är på väg bort från oss. Han förklarade hur man kan förstå det där och matematiskt beräkna ändringen i tonhöjd. För mig var det en uppenbarelse. Det här var något som gick att begripa, en klarhet i en värld som jag annars uppfattade som väldigt dunkel och svårbegriplig.

Fysikens Summa är ett antal ekvationer

Fysiken har sin naturvetenskapliga Summa precis som Thomas av Aquino har sin Summa theologica. Fysikens Summa består i ett antal ekvationer och de går att skriva ner på några rader. Fysikens Summa sammanfattar en oerhörd mängd experiment och observationer och kan förutsäga en oerhörd mängd experiment och observationer. Vi vet att den är ett provisorium, den är fortfarande självmotsägande i vissa områden. På samma gång är den mycket stabil.

Som jag ser det säger fysiken något väldigt väsentligt om verkligheten, naturen. Och det är att hela verklighetens varp verkar vara tecknad i just matematiska ekvationer, eller som lösningar till matematiska ekvationer.

Samtidigt vet vi att den kända materien utgör bara 5 % av Universums energiinnehåll. Den rest vi inte känner kallar vi mörk materia och mörk energi. Det finns alltså väldigt mycket vi (ännu?) inte vet.

Gunnar Edman. fysik och andlighet en verklighet

Jag mötte författaren Gunnar Edman på 70-talet. Han hade en djup mystik erfarenhet som präglade honom och som han har berättat om i sina böcker. Gunnar Edman var mycket intresserad av naturvetenskap, särskilt av relativitetsteori och kvantmekanik. Jag var med om en retreat han hade på S:t Davidsgården. Vi pratade en hel del. För honom var den moderna fysiken en öppning in i den andliga erfarenhet han hade. Det påverkade mig mycket starkt: den andliga världen var i grunden densamma som den fysikaliska världen. För mig var det ett nytt perspektiv, som förband två olika verkligheter för mig.

Gunnar Edman läste i retreaten dikter av Tomas Tranströmer. Hans sätt att läsa dem talade djupt till mig. Efter den retreaten var jag rejält omskakad.

Några år senare träffade jag Tomas Tranströmer i Rättvik och hade glädjen av att äta middag tillsammans med honom. Jag berättade om Gunnar Edmans läsning av hans dikter. Så intressant att höra Tomas Tranströmers kommentar: Gunnar Edman förstår mina dikter bättre än jag förstår dem själv, sa han.

Madeleine Fredell (dominikansyster, språkvetare och teolog) sa för ett antal år sedan att Tomas Tranströmer är vår störste levande teolog.

Martin Buber och sambandet Gudsrelation och mänskliga relationer

En annan betydelsefull person för mig under den här tiden var Arnold Nylundh, som var pastor i Metodistkyrkan och engagerad i Lukasstiftelsen. Genom kretsen kring honom kom jag att läsa Martin Buber. Precis som mötet med Gunnar Edman öppnade dörren mellan två rum inom mig: religionens och naturvetenskapens, så öppnade läsningen av Martin Buber och samtalen kring hans texter en dörr mellan min relation till Gud och mina relationer till andra människor. I formuleringen ”Gud finns i Duets förlängning”, kondenserade Arnold Nylundh Martin Bubers tänkande. Och Martin Bubers tänkande blev en väsentlig uppenbarelse för mig.

Omläsning av kända texter: Den historiske Jesus och Johannesevangeliet

Den nytestamentliga forskningen har gjort det sannolikt att Johannesevangeliet bara i begränsad utsträckning går tillbaka på Jesus själv. Johannesevangeliet har skrivits i en församling i Mindre Asien framåt år 90. Det präglas av en meditativ förståelse för personen Jesus. Troligen är många av de ord Jesus uttalar i Johannesevangeliet lagda i hans mun.

Vad betyder det om värdet av Johannesevangeliet? Jag föreställer mig att de är formade i en mer mystikt inriktad miljö, att det också handlar om en inre väg, en inre erfarenhet, som vuxit fram ur/i Jesustraditionen. Jag uppfattar det som där skrivs som giltigt i en inre, andlig mening snarare än att det är citat av Jesus själv.

Johannesevangeliet har skrivits i en period präglad av skilsmässa mellan Jesustroende och judar. Det har antijudiska drag. Jag hörde en erfaren präst karakterisera det som ett skilsmässobrev. Med allt vad det kan innebära av uppdämda konflikter och känslor.

Paulus i nytt ljus

Precis som forskningen utvecklat ett nytt perspektiv på Johannesevangeliet har bilden av Paulus och hans brev omvärderats. Jag påminner mig att jag en gång hörde författaren och dominikanen Jean Paillard säga om de nytestamentliga breven, att det är vanskligt att läsa brev som är skrivna till andra.

Synen på Paulus och därmed kristendomens rötter befinner sig i en förändringsprocess. Krister Stendahl, professor vid Harvard och under en period biskop i Stockholm, spelade en viktig roll i denna. Paulus ses idag som en person som öppnar judendomen, det ursprungliga förbundet mellan Gud och det judiska folket, till att bli universell möjlighet. Stora, viktiga förändringar i synen på Paulus och kristendomen är här på gång.

Det här spelar stor roll eftersom mycket luthersk teologi, mycket av tidigare teologi i Sverige, i det väsentliga faller tillbaka på Paulus och på en läsning av Paulus, som kanske inte svarar mot Paulus egen intention. Den här läsningen har utvecklats via Augustinus och Luther bl.a.

Den bild som idag träder fram är, som sagt, att Paulus intention har varit att öppna för alla människor det judiska folkets förbund med Gud. Samtidigt går han en balansgång som fortfarande ska skilja ut det judiska folket från det universalistiska förbundet. Vägen in i förbundet för ickejudar går genom tron på Jesus.

Från Paulus till Augustinus

För Augustinus handlar det om en väg till Gud som går genom en allt djupare granskning av den egna personligheten. Hans Confessiones (Bekännelser) är ju mycket intressant läsning. I den gamla svenska översättningen som gjordes av Sven Lidman ströks flera kapitel på slutet, kapitel som har en filosofisk karaktär. Dessa kapitel där Augustinus utvecklar sin syn på tidens väsen (den inre, subjektiva tiden) ses i filosofiska kretsar som en viktig och aktuell text.

Augustinus begrundar bilden av sig själv och sin egen historia och befinner sig i en ständig strävan efter en djupare relation till Gud, en reningsprocess. Samtidigt får man bilden av att hans fokus ligger på Gud och på honom själv, medan andra människor försvinner bort ur blickfältet. Anmärkningsvärt är också att han bröt upp ur en långvarig kärleksrelation. Han och hans kvinna hade en son. Augustinus valde att leva ensam för att kunna gå den kristna vägen, som han uppfattade det.

Judiska tolkningar av GT, ett annat slags Gudsrelation

Det har blivit tydligt att den judiska traditionen på Jesus tid inte var så negativ som den tenderar att framställas i Johannesevangeliet, eller i tidigare, traditionell predikokonst. Studiet av judendom samtidig med Jesus ger en väsentligt ljusare bild än som förmedlats inom kristen tradition upp till nutid.

Den judiska traditionen har en ganska annorlunda Gudsrelation. Klarläggande är berättelsen om hur Gud beslutar sig för att förgöra Sodom och Abraham opponerar sig och börjar förhandla med Gud. Ska inte du som är den rättfärdiga handla rättfärdigt? säger han. Kan du verkligen förgöra dem som är oskyldiga tillsammans med dem som är onda? Om det finns femtio rättfärdiga kan du väl inte förgöra Sodom. Och Gud går med på detta. Och då återkommer Abraham och säger: men om det finns fyrtio rättfärdiga? Och Gud går med på detta. Och Abraham förhandlar sig ända ner till tio rättfärdiga. Den viktiga 1200-talsteologen Moses Maimonides ser den här texten som mycket central inom judendomen.

En annan text är den om Abraham som sätts på prov av Gud. Han ska offra sin son Isak. Och han är beredd att döda Isak. Precis i det ögonblicket hejdar en ängel honom. Här finns flera tolkningar. En judisk tolkning är att Abraham faktiskt misslyckades i det här provet eftersom han var beredd att göra det Gud befallt honom utan att själv ta ställning, utan att själv tänka efter. Jag tycker det är en tolkning som är värd att ställa bredvid andra, mer traditionella tolkningar av berättelsen. – Även om (man uppfattar att) Gud kräver att man ska göra något, så kvarstår det egna ansvaret. Det handlar om en verklig jag-du-relation, inte någon underkastelse. Jag tänker här också på Augustinus väg, som ju i stor utsträckning blev den väg som den kristna kyrkan valde.

Här är också en punkt där det är naturligt att komma in på den judiske filosofen och teologen Martin Buber. En verklig jag-du-relation. Och när det gäller Gud finns det inte något det, säger Buber. Jag återkommer till den frågan.

Thomas Nagel om utsikten från ingenstans och den personliga utsikten

The view from nowhere är titeln på en intressant bok av filosofen Thomas Nagel. Utsikten från ingenstans är definitionsmässigt det perspektiv, den bild, som alla kan bli överens om. Och det betyder att den bilden utesluter sådant som är beroende av en särskild person. Det är den, om man så vill, objektiva bilden

Det naturvetenskapliga perspektivet är utsikten från ingenstans. Om man, vilket man ofta gör, ser det naturvetenskapliga perspektivet som det säkra och riktiga, så innebär det att det personliga perspektivet inte värdesätts. Härav kommer att man är tvungen att i objektiva termer dokumentera sådant som kanske egentligen inte riktigt går att formulera på det sättet. Jonna Bornemark har mycket att säga om detta i sin bok.

Och Thomas Nagel jämför utsikten från ingenstans med sin egen, inifrånbild. För honom är det en spänning mellan dessa två bilder och han ser det som väsentligt att erkänna den spänningen. Han är verkligen värd respekt för att han ser dessa två perspektiv som både nödvändiga och på samma gång svårförenliga eller oförenliga. Och han menar att det är väsentligt att hålla denna svårförenlighet levande. Han säger också att om man hittar ett sätt att förena dessa två bilder, då har man nått fram till en världsåskådning.

Är det kanske orealistiskt att tänka sig att det är möjligt att fånga in verkligheten i ett enda perspektiv? Jag erinrar mig att Birgitta Trotzig någonstans skrivit att det är väsentligt att hålla såret öppet. Jag tänker också att ett möjligt förhållningssätt är det dialektiska, där de två perspektiven lever i en dialog med varandra.

I utsikten från ingenstans finns inget nu och heller inget här. Medvetandet finns inte med, jaget finns inte med. Detta trots att även den här bilden ju till sist är en bild som formas i en människa eller kanske i en stor grupp av människor I den meningen förutsätter den vetenskapliga bilden ett medvetande, medvetanden, människor. Och medvetandet finns inte med i bilden, the view from nowhere. Även om jag genom att steg för steg gå från bilden från min utgångspunkt till en bild från ingenstans så förutsätter den processen hela tiden ett medvetande. I den meningen är denna bild av allt bara en bild av hälften. Eller också är det bara den ena bilden. Och det krävs minst två.

Det som Nagel säger om sin egen, personliga bild som krävs som ett komplement till utsikten från ingenstans, eller hans egen personliga utsikt, fångar den här problematiken.Thomas Nagels utsikt från ingenstans. Det naturvetenskapliga perspektivet. Men också det personliga perspektivet. Dock: i en mening passar kvantmekaniken inte in i the view from nowhere. Varje experiment kräver att man a) väljer det system man vill undersöka (det kan vara en elektron, t.ex.), b) väljer ett mätinstrument och c) väljer en plats och tidpunkt för att använda mätinstrumentet. Det betyder att det man då får fram är en utsikt från en speciell plats och en speciell tidpunkt. Men man får egentligen inte en utsikt. Snarare är det så att det system man iakttar, det visar sig. Dock kan man säga är att de ekvationer man når fram till i någon mening är en utsikt från ingenstans, de innehåller varken ett här eller ett nu.

Här finns en djup fråga om intentionen. Allt mänskligt har ju en intention. Och vi bygger vår bild av verkligheten från andra hållet, från tinget och det är oerhört framgångsrikt. Men samtidigt är det ju intentionen som hela vetenskapen bygger på, intentionen att ta reda på. Och vetenskapen förutsätter ett medvetande (egentligen många) i vilka den här bilden formuleras.

Nicolaus Cusanus om intellectus och ratio

Jonna Bornemark tar i Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde upp Nicolaus Cusanus, Giordano Bruno och den sene René Descartes. 1400-talsfilosofen Cusanus gör en viktig distinktion mellan ratio och intellectus. Ratio är det rationella tänkandet. Intellectus står för något mer intuitivt, som inte helt går att formulera. Intellectus relaterar till Ovetandets moln. (Intellectus betyder något annat än ordet intellekt som vi använder idag.)

Hur får man en helhet av utsikten från ingenstans och den personliga utsikten?

Amos Oz har i En berättelse om kärlek och mörker en väldigt fin bild av den personliga polens centrala betydelse.

Denna anspråkslösa bok träffade mig som en omvänd kopernikansk uppenbarelse. Medan Kopernikus visade att vår värld inte är universums mittpunkt utan bara en planet bland andra i solsystemet, öppnade Sherwood Anderson mina ögon så att jag kunde skriva om det som fanns runt omkring mig. Tack vare honom förstod jag plötsligt att världen inte står och faller med Milano eller London utan att den alltid roterar kring den hand som skriver varhelst den råkar skriva: där man själv är finns universums mittpunkt.

Därför valde jag ut ett hörnbord i ett övergivet arbetsrum, och här öppnade jag varje kväll min bruna skrivbok med skolans tryck och sidantalet angivet utanpå, fyrtio sidor. Bredvid den placerade jag en kulspetspenna som hette Globus, en blyertspenna med radergummi, som gjorde reklam för fackföreningens detaljhandel, och en beige plastmugg med kranvatten.
Och detta var universums mittpunkt.

Jag tror personligen att det handlar om två poler och att bägge är lika nödvändiga. Och jag undrar om det inte är så att rörelsen mot den ena måste kompenseras med en lika stor rörelse mot den andra, så att balansen upprätthålls.

En verklighet, olika slags relationer till denna verklighet

Är det i grunden en och samma verklighet som vi beskriver eller försöker beskriva inom vetenskapen och den vi står i en andlig relation till? Är Gud ett sätt att förstå, möta, relatera till verkligheten, samma verklighet som vi beskriver genom vetenskapen?

Med andra ord, är Gudsrelationen ett annat sätt att förhålla sig till samma verklighet?

Är det i grunden en fördjupning av den personliga eller subjektiva dimensionen? När den tränger djupare ner.

Under rätt många år var jag en regelbunden besökare på Katharinastiftelsen, som drevs av Margit Sahlin. Något jag lade märke till där var att det mer och mer talades om Gudsrelation snarare än om Gud. Jag uppfattade det inte som något som verkligen var formulerat och tydligt utan det var ett praktiskt språkbruk som gradvis utvecklades.

Det går i linje med hur jag tänker. Det går att ha och det går att inte ha en gudsrelation till en och samma verklighet. Det går att be och det går att inte be. Det går att ha en andlig erfarenhet och det går att inte ha den.

En människa kan vi beskriva genom ett sakligt perspektiv, vi kan beskriva hen genom ett vetenskapligt raster. Men vi möter människor på andra sätt, uppfattar dem på andra sätt. Och det vetenskapliga sättet kompletterar det personliga, eller de kompletterar varandra.

Här är det nog väsentligt att skilja mellan ett i grunden naturvetenskapligt sätt och ett humanistiskt sätt. Det humanistiska sättet måste ju, vad jag förstår, brytas genom en personlighet för att bli meningsfullt. Här finns alla tolkningsaspekter, det hermeneutiska perspektivet. Men att utesluta det personliga är i grunden en orealistisk förenkling och idealisering också när det gäller naturvetenskapen. Ekvationerna är alla överens om, men var och en som använder dem har en egen personlig erfarenhet. Det sätt på vilket vi förbinder ekvationerna med verkligheten är inte möjligt att uttrycka på ett lika objektivt och rationellt sätt som ekvationerna själva. Polanyi har påpekat detta i Personal Knowledge. Så skillnaden mellan naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora är kanske till sist en gradskillnad.

Är naturvetenskapen i grunden helt opersonlig?

För en tid sedan hörde jag Saul Perlmutter, nobelpristagare i fysik 2011, på ett kollokvium på Alba Nova i Stockholm. Han ställde upp två möjliga perspektiv av naturvetenskapen. Tror vi på en gemensam, objektiv verklighet eller ser vi verkligheten som en social konstruktion?/Detta är verkligen en djup fråga. Det enkla svaret när det gäller naturvetenskapen är ju det första. Nu var det en grupp som innehöll honom själv, en psykolog och en filosof som hade byggt upp en kurs.

Jag undrar om filosofen helt kunde hålla med honom. Jag tänker på Immanuel Kant. Men han talar snarare om det transcendentala jaget. Om en underliggande eller bakomliggande struktur som vi är beroende av för att kunna forma en bild av verkligheten. Det är kanske något annat än en social konstruktion. Kants tanke verkar vara att det är något mer stabilt och pålitligt.

Jesus och Hillel; Martin Buber

Martin Buber formulerade ju Jag och Du. Det slår mig att jag står först. Och där associerar jag direkt till Hillel som var samtida med Jesus och har formulerat

If I am not for myself, then who will be for me?
But when I am only for myself, then what am ”I”?
And if not now, when?

Alternativt:

Om jag inte är (står upp) för mig själv, vem skall då vara (stå upp) för mig?
Och om jag bara är (står upp) för mig själv, vem är jag då?
Och om inte nu, så när?

Intressant att ställa Hillels formulering vid sidan av Jesus formulering att älska din nästa som dig själv, att läsa dem parallellt.

Buber gjorde mycket tydlig skillnad mellan en relation jag och du och en relation jag och det. I relationen jag och du är jaget närvarande helt och hållet i relationen. I jag och det står jaget delvis utanför, det är bara en del av jaget som deltar i relationen. Relationen jag och det svarar ganska väl mot det vetenskapliga förhållningssättet.

För Buber är det möjligt att ha en jag-du-relation till en annan människa, men också till ett djur och till ett träd… tänkvärt.

Martin Buber

Men så säger han något som verkligen är värt att fundera över. När det gäller Gud, så finns det inget det. Det finns alltså ingen jag-och-det-relation till Gud. Detta är värt att fundera ett varv till över. När det gäller Gud finns det inget det.

Och jag tänker att det har samband med tanken jag har att stå i en gudsrelation är att stå i ett annat slags relation till – i grunden samma verklighet som den vi studerar med vetenskapliga, eller ska jag säga naturvetenskapliga, termer?

Relationernas förlängda linjer har sin skärningspunkt i det eviga Duet.

Varje enskilt Du är en genomblickspunkt till detta. Genom varje enskilt Du tilltalar grundordet det eviga. Från denna förmedlargärning hos alla levande varelsers Du kommer både fullheten i relationen till dem och bristen på fullhet. Det medfödda Duet förverkligar sig i varje relation och fullbordas inte i någon. Det fullbordas endast i den omedelbara relationen till det Du som enligt sitt väsen aldrig kan bli till ett Det.

Människorna har tilltalat sitt eviga Du med många namn. När de sjöng om den så Namngivne hade de ännu ett Du i tankarna: de första myterna var lovsånger. Sedan började namnen ingå i Det-språket; allt starkare drevs människorna att tänka på och tala om sitt eviga Du som ett Det. Men alla gudsnamn förblir helgade, därför att det i dem inte blott har talats om Gud utan också till honom.

Martin Buber, Jag och Du, del 3, första sidan. Tyska originalet 1923.

Spinoza

Liksom människor brukar kalla den kunskap som överstiger mänskligt förstånd för gudomlig, så brukar de kalla en händelse vars orsak är okänd för mängden för gudomlig eller Guds verk. Ty mängden tror sig uppfatta Guds makt och försyn som tydligast när de ser något ovanligt och som strider mot de åsikter som de har från sin vana vid naturen, särskilt om det som sker länder dem till vinning eller fördel. De anser att det inte kan bevisa Guds existens klarare genom något annat än genom det som naturen verkar utanför sin ordning och därför tror de att den som förklarar skeenden och underverk genom naturliga orsaker eller försöker att förstå dem, förnekar att allt detta sker genom Gud eller åtminstone genom Guds försyn. De anser nämligen att Gud inte gör något så länge som naturen verkar enligt sin vanliga ordning och omvänt att naturens makt och de naturliga orsakerna är sysslolösa när Gud handlar. De föreställer sig alltså två makter som är numeriskt åtskilda, nämligen Guds makt och naturens makt, vilken dock på något sätt är bestämd av Gud eller (som de flesta nuförtiden hellre säger) skapad av honom. Men vad de menar med endera och vad de menar med Gud och naturen vet de sannerligen inte själva, annat än att de föreställer sig Guds makt som något kungligt majestäts välde men naturens som kraft och styrka. Mängden kallar alltså ovanliga händelser i naturen för underverk eller Guds verk och vill, dels av hängivenhet, dels av lust att motsätta sig dem som ägnar sig åt naturvetenskaperna, förbli okunniga om de naturliga orsakerna och tål bara att höra om det som de är mest okunniga om och som de därför mest förundras över. Detta beror på att de inte kan tänka sig något annat sätt att tillbe Gud än att förneka de naturliga orsakerna och föreställa sig skeenden såsom utanför naturen ordning. De beundrar Guds makt som mest när de föreställer sig naturens makt som underkuvad av Gud.

Baruch Spinoza, Teologisk-politisk traktat, Kapitel VI Om underverk. Latinskt original, Amsterdam 1670.

För Spinoza är Gud inget annat än naturen förstådd som helhet, en självalstrad och immanent substans som uttrycker sig i ett oändligt antal modi enigt ett oändligt antal attribut, varav de två som vi kan uppfatta är tänkande och utsträckning. Ur Fredrika Spindlers förord till Spinozas Teologisk-politisk traktat (2014).

Jag tror på Spinozas Gud, som uppenbarar sig själv i världens lagbundna harmoni, inte på en Gud som befattar sig med mänsklighetens öde och göranden.

Albert Einstein¸ brev till rabbinen Herbert Goldstein, 1929.

Spinozas text är tryckt 17 år innan Newtons Principia kom ut.

Jag tänker att spänningarna inte utan vidare är något man ska sträva efter att upplösa. Snarare handlar det om att få de olika polerna som är i spänning med varandra att tala med varandra och i bästa fall generera något nytt.

Att läsa:
Marcus Borg, Kristendomens hjärta,
Jonna Bornemark, Det omätbaras renässans,
Martin Buber, Jag och du,
Anders Jeffner, I vetandets gränsmarker,
Thomas Nagel, Utsikten från ingenstans,
Hjalmar Sunden, Religionen och rollerna.