Per Olov Enquist – priset för ett annat liv

9/5 2020 av Anders Wesslund

Ämnen: , , ,

Samma söndagsmorgon som budet om Per Olov Enquists bortgång kom, sändes en temagudstjänst i P1 om Lina Sandell Berg, känd för sina psalmer. Kontrasten kunde knappast varit större mellan den bild av den kämpande, klarsynt tvivlande och genom livet ifrågasättande P O, som ledde honom bort från bönhuset i Sjön, i Hjoggböle by där han växte upp och bilden av den trygga, förtröstansfulla tron på en broders breda vida vingar och en Fader i vars fadersarmar ett barn i tron kan välja att leva och som gudstjänsten förmedlade. Den C O Rosenius som Lina var vän med, och som kom att prägla svensk pietistisk väckelserörelse, var den man som också lade ett ok på P O:s och mångas axlar trots att det var nåden som förkunnades.

P O kom att bli en stor kulturpersonlighet i Sverige med sitt breda författarskap, sina journalistiska arbeten och som dramatiker. Om inte han varit samtida med Tomas Tranströmer hade han möjligen blivit nobelpristagare i litteratur, har någon uttryckt. Kultursverige dröjer gärna kvar kring vid denna sida av P O, men han ”var sinnebilden för en samhällsengagerad författare, en demokratisk socialist, formad av folkrörelserna”, som Göran Greider skriver, med en lågmäld djup folklig ilska i botten: ”Det var ett slags pragmatiskt folkrörelseilska – hämtad från såväl arbetarrörelsen som frikyrkorörelsen. Eliternas EU och EMU avskydde han. När välfärden rustades ner på nittiotalet blev han oerhört bekymrad och upprörd därför att han visste vilka det drabbade. Jag mötte honom en hel del just på nittiotalet och kände då att tvärs igenom denne kultiverade norrlänning så lyste det fram en ilsken socialdemokratisk gräsrot som hade sina rötter i det fattiga Västerbotten där han växte upp, mellan bönhuset och Folkets Hus.”

Oket? Att växa upp, bli vuxen är också utmaningen och ansvaret att medvetandegöra sig. I det innefattas att bli politisk; att ingå i staden, polis, i den antika grekiska världen. Det handlar om att bli myndig, att med andra medborgare bilda sig en uppfattning om hur världen ser ut och gemensamt ta ansvar för vårt gemensamma samhälle. P O skrev om den spänning och brytning mellan arbetar- och frikyrkorörelse som växte fram när det moderna samhället formades, bl a i Musikanternas uttåg och Lewis resa. Denna spänning levde P O i rent kroppsligen och den höll även på att bryta sönder honom. P O:s liv visade på vad priset innebar för att lämna denna snäva fromhet men också på den frigörande kraft det ligger i att som människa på djupet brottas med och ta ansvar för sitt liv.

Det var inte möjligt inom den snäva pietistiska fromhetens ramar att bli politisk, att ta ställning i denna värld. Det var inte möjligt att växa, bli vuxen utan att hamna utanför nåden. Pietismen förutsatte en barnatro, en religiös omognad. Den förutsatte ett avståndstagande till de sekulära krafter som myndiggjorde människor från överhetens ok vare sig det vara kyrkliga eller världsliga ledare, prästen eller disponenten. Sett till svensk 1900-talshistoria blev så frikyrkligheten i stort borgerlig och kyrkan traditionell. Inte heller nya kyrkofamiljer som etablerat sig via invandringen går utanför detta.

Gröna huset och bönhuset, Sjön, Hjoggböle. Foto: Peter Eklund, Skellefteå

Ett personligt minne jag har av P O var från ett författarbesök 2008 av honom i bönhuset i Sjön med Gröna huset där han växte upp mittemot. Han intervjuades av sin förläggare på Norstedts om Ett annat liv, självbiografin. Folk trängdes, det var knökfullt, stämningen var enbart varm – som på ett bönemöte nästan. Ingen berörde det faktum att han varit tvungen att lämna just denna plats och gemenskap för att få ett liv. Jag dristade mig att fråga P O, med risk för att förstöra den goda stämningen, om priset han betalat för att komma ur kvävande och inskränkt religiositet som han växt upp i just här, och som att jag själv vuxit upp i, nämnde jag. P O gav ett finurligt svar: ”Jag hör att du har läst boken. Men du får köpa ett ex till här idag och läsa mellan raderna, så finner du nog svaret där. Eller vad tror du?”
  Det var värme och en glimt i hans röst och blick. Det bär jag med mig.