Risk och osäkerhet under pandemin – kontrollerbara eller inte

23/6 2020 av Anders Kristoffersson

Ämnen: , , , ,

Är det riskfyllt? Är det osäkert? För de flesta av oss är nog dessa två frågor samma fråga. Men så behöver det inte vara när vi talar om graden av kunskap på olika områden.

Pandemin väcker många frågor om vad vi inte vet och om hur säkert vi vet det vi vet. Kunskapsläget verkar spretigt. Med effekter för oss och samhället. Och för att parafrasera Elisabet Hermodssons visa från 1973: Vad gör viruset med sommaren kamrater? Och med oss under hösten?

Ekonomer skiljer mellan risk och osäkerhet. Osäkerhet är kopplat till det vi inte vet något alls om; osäkerheten sägs ibland vara genuin. Risk handlar om det vi med viss sannolikhet kan säga något om. Sannolikheten är kopplad till någon form av fördelning av möjliga händelser i en framtid. Exempelvis att upprepade tärningskast så småningom resulterar i ettor för en sjättedel av totala antalet kast.

Fördelningar av sannolika händelser kan vi beräkna bl.a. genom att undersöka historiska utfall och material. Fördelningar skapar mönster, bilder av verkligheten. I ekonomin kan det gälla relationen mellan inkomst och konsumtion, mellan konsumtion och produktion och mellan produktion och sysselsättning. Tre samband som säkert ser annorlunda ut i år än förra året.

I riskvärlden kan vi ställa en händelse mot andra och väga samman vår värdering av olika händelser med sannolikheten att de inträffar. För en del av oss är vissa saker så negativa att de förkastas oavsett hur osannolikt det är att de inträffar. Kärnkraften med dess olycksrisker är ett exempel. Vi minns Tage Danielssons på sitt sätt geniala monolog på temat sannolikhet.

Bedömningar av risker ger paradoxalt nog trygghet eftersom vi vet något om storleken på möjliga avvikelser. Men det gäller inte osäkerhetens värld. I den saknas systematisk kunskap att söka trygghet i. Tidigare erfarenheter hjälper inte. Även om alla svanar vi sett varit vita kan det finnas svarta svanar.

Den vetenskapliga diskussionen om covid-19 kan lätt tolkas, i alla fall för en amatör som mig själv, som att kunskapsläget är mer präglat av osäkerhet än av kända risker. Det finns flera tecken på det.  Som konflikterna kring hur testning ska ske. Och att diskussionerna kring flockimmunitet, baserade på tidigare utvecklade matematiskt-statistiska modeller, har försvunnit, i alla fall från offentligheten. Och att det formuleras mer avancerade modeller, grundade i neurobiologi, med, visserligen kanske alltför djärva, analogier till kosmologins referenser till svarta hål och svart materia. Fenomen vi inte kan observera men som ändå ”måste” finns därför att teorier och andra observationer förutsätter dessa. Gamla mönster ifrågasätts. Det finns ”hål” också i kunskapen. De stabila sambanden är svåra att finna.

Hur ska vi förhålla oss till osäkerheten? När vi inte kan vila i kända mönster, i kända sannolikheter. Som individer och som samhälle.

Jag tog i ett tidigare inlägg upp spänningen mellan individualitet och delaktighet. Den kan kopplas samman med polariteten mellan risk och osäkerhet. Henrik Berggren och Lars Trägårdh driver i sin ikoniska bok från 2006, Är svensken människa?, tesen om en statsindividualism som skulle skilja ut Sverige från andra länder. Där vi har ett direkt kontrakt mellan staten och oss som enskilda, utan förmedling av familj och övrigt civilsamhälle med dess gemenskaper. Och där staten erbjuder olika välfärdsordningar som ramar för det liv inom vilken vi, som individer, ska förverkliga oss själva. Kontrakt och ramar som förutsätter stabila mönster i ekonomi och samhälle.

Men vad händer när mönstren bryts? När livet i pandemins tid inte längre handlar om att kunna vila i kontrollerbara existentiella risker, utan också om att tvingas ut i okontrollerad existentiell osäkerhet. Är gemenskaperna då tillräckligt många och delaktigheten tillräckligt stor? Under sommaren. Denna och nästa. Ett liv i ökad osäkerhet kräver mer, inte mindre, av gemenskap och delaktighet.