10/8 2020 av Anders Kristoffersson

Ämnen: behov av gemenskaper, det kristna hoppet, individens ansvar, klimathot, pandemi, politikens ansvar

Pandemi och klimathot är en dubbel existentiell utmaning för oss.

Pandemin gör nuet och framtiden ovissa; tidigare stabila samband och mönster i folkhälsa och ekonomi har ersatts av osäkerhet: Allt verkar kunna hända.

Vi hotas av en snabb förbrukning av den koldioxidbudget som måste hållas för att temperaturhöjningarna inte ska passera kritiska gränser. Den ohållbara konsumtionen syns redan i smältande isar och krympande permafrost. Efter höjd temperatur följer miljöflyktingar som läggs till dagens krigsflyktingar. Det finns brytpunkter som inte får passeras. Allt detta signalerar nödvändighet: Något måste hända. Och inget kan göras.

Existentiell utmaning låter dramatiskt. Och de med en stark tro på ett mer eller mindre automatiskt genomslag för en universell och god rationalitet eller de som likt Voltaires doktor Pangloss säger sig leva i den bästa av världar kan sluta läsa nu.

Föreställningar om osäkerhet och nödvändighet, rotade i förnuft och/eller känsla, är en besvärlig brygd att hantera. I politiken och för oss som individer. Hur hittar vi en bra kombination av politik och eget ansvar?

Hur undviker vi en pattliknande situation, den form av remi vid schack, där spelet självdör? Där politiker i rädsla för väljarna avstår från åtgärder och där väljarna skyller på politiken för att rättfärdiga egen passivitet.

Om politiker inte sätter rätt pris på miljön har vi som individer inte stöd utifrån för vårt eget arbete för miljön. Ekonomer ser ibland framför sig en medianväljare – hen som ligger mitt i väljarskaran – för att förklara varför politiker väljer att särskilt intressera sig för dessa, centralt positionerade, medborgare. Det kan låta rationellt och rättvist. Men kan innebära en smitväg där den korta sikten vinner över den långa; miljön blir enbart en framtidsfråga.

Ekonomer, dessa tankens dystergökar, lyfter också fram de komplikationer som följer av att vi lever i öppna ekonomier med rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Där det som är effektiv politik i en sluten ekonomi kan vara ett slag i luften. Där skatter för en bättre miljö blir verkningslösa när det miljöskadliga flyttar utomlands. Lösningen finns i internationella överenskommelser. Men de ligger ju inte nästgårds.

Vad är då vårt ansvar som individer? Det handlar om deltagande i politik och enskilt handlande. Men om politiken inte ger rätt ram och rätta signaler, vad gör vi då som enskilda?

Ett alternativ är den gladlynta cynismen. Knut Ahnlund berättar i en biografi om Sven Lidman, pingströrelsen store förkunnare, en historia från dennes tidiga liv. Han var då gift med Carin, dotter till Ernest Thiel, den innan konkursen förmögne finansmannen. Lidman reagerade en gång på Thiels hustru Signes progressiva inställning i samhällsfrågor. Ur läsminnet hämtar jag detta samtal: ”Hur kan tant ha dessa radikala åsikter och vara så rik?”, ”Ja, men kära Sven, man får ju inte blanda ihop teori och praktik. Då blir det ju som med Tolstoj.” Lev Tolstoj lämnade ju societetslivet för att bli icke-våldsanarkist.

Det kan vara svårt att göra rätt, särskilt om den samhälleliga miljön är fel. Vad innebär då kristen humanism i en värld full av motstridiga politiska och ekonomiska signaler? När det saknas goda, offentligt sanktionerade, regler. Och även om sådana regler skulle finnas, vad gör vi när reglerna inte vägleder? För att ge oss kraft och mod att hitta en globalt sett hållbar livsstil. Rättvis i Sverige och rättvis för världen.

Förutom dygder (som karaktärer i växt, inte som frånvaro av omoral i vardaglig mening) behövs det provisoriska utopier av det slag socialdemokraten Ernst Wigforss skrev om. Skisser till ett möjligt samhälle. Som ger riktning åt politiken. I spåren på utopier har visserligen ofta följt helvetisk ondska (Auschwitz och Gulag). Men så behöver det väl inte vara nu. Eller?

För att utveckla dygder och utopier behövs gemenskaper rotade i berättelser om det goda, rätta och enkla livet. Sådana finns i kristen tradition. Där finns också hoppet. Att våga se det vi inte ser nu men också förvissningen om kärleken (Rom. 8:24, 38-39). Nu ger kyrko- och teologihistorien många exempel på kristnas flykt från livets materiella villkor. Och risken för flykt finns också i dag. Men också hoppets glädje. Där människor samtidigt är fria och tjänare (Luther). När det inre förenas med det yttre. I vardagens liv med spänningen mellan ett ”redan nu” och ett ”ännu inte”, det som tillhör det gåtfulla bortom.