7/9 2020 av Helene Egnell

Ämnen: godhet, media, Niklas Orrenius, Rosengård

Det härjar koranbrännare i landet. Dan Park och Rasmus Paludan ansökte om tillstånd att få bränna en koran och tala illa om islam utanför moskén i Rosengård, men nekades. Det hjälpte inte, för deras anhängare lyckades ändå med att skända muslimernas heliga skrift medelst sparkar och brand. Trots att flera imamer manade till lugn utbröt kravaller – vilket var precis vad provokatörerna var ute efter. Media var där och livesände när bilar sattes i brand, vägskyltar vältes och antijudiska slagord ropades.

Det som däremot inte livesändes var:

– Det tålmodiga arbete som företrädare för de större moskéerna gjorde i samarbete med polisen för att förebygga våldsamma upplopp.

– Mötet i moskén där företrädare för islam, judendom och kristendom tillsammans med politiker från alla partier utom SD förklarade sin vilja att gemensamt arbeta för förståelse och mot hat.

– När de muslimska företrädarna gick till Västra Skrävlinge kyrka, som under veckan vandaliserats, med blommor och budskapet ”Er smärta är vår smärta och er trygghet är vår trygghet”.

– När Islamakademins medlemmar gick ut på gator och torg under fredagen och delade ut blommor som ett tecken på att Koranen talar om fred och samarbete.

– När Rosengårdsborna gick man ur huse, först för att städa upp efter upploppet och sedan på lördagskvällen för att förhindra provokatörer att skapa nya upplopp.

Dagens Nyheters Niklas Orrenius rapporterade om något av detta, liksom Sydsvenskan. Men i övriga media var det upploppen som helt dominerade rapporteringen. Det innebär faktiskt att större delen av svenska folket får en förvrängd bild av verkligheten. Som Niklas Orrenius konstaterar i sin artikel: ”Vi journalister är inte […] särskilt duktiga på att skildra när vävar av samarbete och tilltro till varandra knyts starkare i en stad. Att folk från olika grupper samlas och fikar och pratar – var är nyheten, liksom?” (DN 200829)

Det finns en gammal journalistklyscha som säger att ”hund bet man” inte är en nyhet, men däremot ”man bet hund”. Det ovanliga, det som sticker ut. Men i detta fall – är det inte upploppen och våldet som är det förväntade, i såväl provokatörernas som journalisternas och allmänhetens ögon? Och skulle det inte därför vara större nyhetsvärde i att livesända förtroendeskapande möten och blomsterutdelning? Eller är det helt enkelt så att det räcker med att visa femton sekunder av brinnande bildäck för att budskapet ska gå fram, medan det kräver betydligt mer tid och arbete att skildra de långsammare processerna?

Nu hotar Paludans parti med att bränna koraner i stockholmsområdet kommande helg. Förhoppningsvis kommer fredliga manifestationer att genomföras även där. Förhoppningsvis kan de våldsamma motdemonstrationerna stävjas. Chansen är inte stor – men tänk om media valde att livesända det goda som händer.