8/10 2020 av Sten Högberg

Ämnen: intresskonflikter, Pedagogik, pedagogos, social dynamik

För en tid sedan reagerade jag positivt på en artikel i DN (17/9 – 20).  Peter Letmark lyfte en fråga från skolans värld, en fråga som då och då lyfts i media men som aldrig tycks få några synliga effekter i den politiska processen. Möjligen pågår det olika försök inom skolans värld som inte blir synliga för allmänheten. Jag har ingen egen erfarenhet av att vara lärare i skolan, men är djupt intresserad av de pedagogiska frågor som reser sig i varje situation där kunskap ska förmedlas. Som utbildad samhällspedagog och ordinerad pastor inom Svenska Missionskyrkan med senare tjänst inom Equmeniakyrkans församlingar, har jag alltid sett mig som lärare i mitt ledarskap. När jag följer hur skolans lärarkår tvingas inordna sig i motsägelsefulla krav från flera håll, blir jag ofta illa berörd.

Vad jag förstår omkring pedagogisk utbildning, så ska den ge verktyg att förmedla kunskap till barn, unga och vuxna som är anpassade till varje individs mognad och kognitiva utveckling och gruppens sociologiska dynamik. Lärarens kunskaper kring det eleverna ska lära sig är mycket viktigt och avgör om eleverna ska bli naturligt intresserade. Men enbart ämneskunskaper är bara en del av verktygslådan. Den större delen handlar om kunskaper om hur du väcker intresse för lärandet hos elever och kunskaper, om hur du hanterar provocerande ointresse för lärandet så att det inte förstör lärosituationen för andra i gruppen.

Mitt resonemang ovan innebär att huvuddelen av en lärares arbetsuppgifter handlar om att skapa en optimal lärandemiljö genom relationsbyggande mellan elever och lärare och mellan elever. När det lyckas genom pedagogiskt finlir surfar lärandeprocessen kring aktuella ämnen på en våg av intresse. Hur många gånger får en lärare uppleva det? Det beror på den sociala dynamiken i en klass eller en grupp. Den kan aldrig tänkas bort. Den avgör många gånger vad som är möjligt att nå.

Förutom professionell pedagogisk kompetens kan det många gånger behövas en väl genomreflekterad värdegrund hos en lärare, en människosyn som respekterar och tar hänsyn till individuell mognad, kulturella och religiösa särdrag och social utsatthet. En svensk normalklass från förskola till gymnasium innehåller många gånger en stor spännvidd. Den lärare som ser det som ett problem har svårt att lyckas. Den lärare som ser mångfalden som en resurs och elevernas individuella olikheter och ojämnheter i kunskap, förmåga och intresse som en utmaning, hen är redan halvvägs.

Utbrändhet beror i många fall på intressekonflikter som aldrig blir lösta. Det rör lärare som ser sociala problem bland eleverna men inte har formellt utrymme att hantera dem, trots att det påverkar möjligheten att lära ut det som är föreskrivet i arbetsbeskrivningen.

Jag ser framför mig en framtida skola med klassföreståndare som har en socialpedagogs utbildning i nivå med socionomer och som inte har ansvar för undervisning. Istället är klassföreståndarens uppgift att stödja eleverna i lärandeprocessen i samspel med undervisande lärare.

Denna person skulle ha som huvuduppgift att ha koll på sina elevers sociala situation hemma och utanför skolan, och hantera relationerna till föräldrar eller motsvarande. Klassföreståndaren skulle kunna jobba tandem med en klasslärare i låg och mellanstadium men också fortsätta i klasser upp i skolsystemet med särskilt fokus på klasser med de elever som behöver fortsatt stöd.

En sådan klassföreståndare skulle mer uppfylla rollen som antikens ”pedagogos”, som var mer handledare för sina elevers sökande efter kunskap och den som skapade disciplin och ordning för detta utforskande. Framgång i detta byggde på hur pedagogen lyckades bygga en positiv relation till sin eller sina elever.

Det finns säkert skolor som testat sådana lösningar därför att lärare många gånger är intresserade av att lösa pedagogiska dilemman och knutar om de tillåts göra det. Att utsättas för oförenliga krav från skolledning, politiker, föräldrar och massmedia som inte förstår sig på den sociala dynamiken i en skolklass där hela världen är representerad, sätter de flesta lärare i riskzonen om inte de strukturella problemen inom skolan ges rimliga lösningar. Skolans resurser går inte att spara in på.