Skulden och ansvaret i att vara människa

13/10 2020 av Anders Wesslund

När jag under några år byggt och renoverat, först på huset när barnen var små och nu på torpet, så har jag känt mig tillfreds. Som att jag gett mening, innebörd och en legitimitet åt mina handlingar. Vi tillsammans, min fru och jag har skapat ett hem att leva i, för oss och barnen, för släkt och vänner att komma till.  Liknande har jag även kunnat känna i stunder på arbetet när mina handlingar fått betydelse för dem jag mött – och mig själv. 

Med livsåren har samlad erfarenhet och kunskap om världen lett till en medvetenhet; om livsvillkor, om förutsättningar både för människors liv, för samhällens och för planetens. Sett i det ljuset är mitt liv privilegierat som vit man med ett medelklassyrke- och liv uppvuxen i nationen Sverige från 1960-talet till idag. Denna medvetenhet för med sig vetskapen om världen utanför mig själv – en medvetenhet om beroendet av allt omkring för den belägenhet jag befinner mig i. Av allt. Andras uppoffringar och ansträngningar, andras småsinthet eller oftast generositet.

I stunder då denna medvetenhet drabbar är skulden närvarande. Skulden i att vara människa, i att veta och i att möta den andre. Då vill jag ibland dra mig tillbaka till enkelheten, rättfärdiga mitt lilla liv, på torpet till exempel med förklaringar inför mig själv. Men det går inte. Vetskapen om världen omkring och ansvaret i denna värld gör oss till vuxna, mogna människor. Som vuxna kan vi inte leva i oskuldsfullhet. Världen finns där alltid närvarande. Vi har alltid att göra val inför den. I balansen mellan att ta hand om våra egna liv och egna behov och i att finnas till för andra.

Skuld och ansvar, dessa existentiella storheter som skiljer ut människan från resten av djuren. Denna avgrund mellan kampen för överlevnad och mänskligblivandet, denna inre kamp och dessa möten med varandra där vi blir till i den andres blick.