26/12 2020 av Sten Högberg

Ämnen: Bibelns sjudagarsberättelse, gudsbilder, världsbilder

Del 2 av Sten Högberg i en serie om bibelns sjudagarsberättelse, om gudsbild och människans klimatkamp.

                      ”1 I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

                      2 Jorden var öde och tom,

                      djupet täcktes av mörker

                      och en gudsvind svepte över vattnet.”

Jag vill återvända till bibelns inledande skapelseberättelse, den om hur just jorden kunde ha skapats som en av troligen flera platser för liv, ett myllrande liv som gör jorden till en vacker pärla i universum. Vi har ännu inte kunnat finna dess like trots att jordens skarpaste hjärnor räknar på det och anser att det med stor sannolikhet finns fler planeter med liv. Men skit i det nu. Vi har ansvaret för vår lilla pärla. Livet på jorden har inte alltid funnits – det är vetenskapssamhället eniga om, men livets uppkomst är fortfarande ett mysterium omsvärmat med sannolikheter och osannolikheter.

Mitt grundtema ”Så välj då livet” är här förlängt med ”ännu en gång”, alltså en förstärkt uppmaning att oupphörligt stödja livets hållbarhet genom att försvara dess osannolika mångfald. En mångfald som i en rationell tid lätt delas i nyttig och onyttig mångfald, oftast med hjälp av okunskapens skalpell. ”Det som inte är bevisat genom studier existerar inte eller behöver inte tas med i framtidskalkylerna”. Den kniven är kanske nyttig för att hålla någon sorts ordning i vetenskapens lärdomsprocesser, men antiintellektuell om den används som världsbild.

Vår världsbild präglas av vilken gudsbild vi har. Vår gudsbild är inte detsamma som Gud, eftersom det är en process som genomgår många förvandlingar under vår mognad. Men vår gudsbild kan fundamentiseras och stelna till oföränderlighet och därmed uppfattas som Gud av oss själva, och därmed bli en avgud skapad av vår hjärnas livliga fantasi. Det skapar fundamentalister i alla religioner och bland ateister i alla traditioner. Jag har hittills bara hört ateister och sekulära religionskritiker avvisa gudsbilder som går att hänföra till religiösa fundamentalister.

Jag lyfter fram sjudagarsberättelsen därför att jag tror att den är ett spektakulärt inlägg i gudsbildsdebatten i Babylon i slutet av 500-talet och början av 400-talet f.Kr. Den försöker säga att Gud inte är en människoliknande gud likt Babels gud Mardus som slaktar sin mor, manipulerad av sin far, och skapar jorden med hennes kroppsdelar och skapar människorna till sina slavar. Nej Gud är bortom kön och bortom vad vi kan se och förstå och existerar i ickevetandets moln, bortom himmel och jord. Eller med vår tids vokabulär – bortom universum och dess rum-tid. Om något skapas förutsätts ett ursprung utanför det som skapats. Vi har andra ord för det vi tror uppstår av sig själv eller av en slump. Som om slumpen inte har någon orsak bortom sig själv.

Det första ledet i berättelsen kommenterade jag i en första text i november om Gud som skapare av Himmel och Jord. Himmel översätter vi idag med Universum, fylld av galaxer, nebulosor och solsystem med planeter och kometer och däremellan plasma. Det är det vi ser en bråkdel av en stjärnklar natt. Himlen först och därefter jorden som en frukt av himlen. Skapelseberättelsen säger inget om hur Himlen skapades, men ägnar resten av berättelsen åt hur jorden skapades, gjordes redo för att härbärgera livets födelse och utveckling till människan, den hittills troligen mest komplexa fysiska varelse som formats på jorden, men ändå helt beroende av allt liv som föds och dör i havet och på land. Som är helt beroende av att växternas syreproduktion, och som i sin tur är helt beroende av alla levande varelsers koldioxidproduktion, för att bygga sina tillfälliga kroppar med hjälp av fotosyntesen.

Jorden var öde och tom – får vi veta. Vad var den tom på? Jo, Liv. Varför fanns inget liv? Jo, Mörker var över djupen. Det är som om berättelsen skildrar jorden som en vilsen planet som ännu inte fångats in av solen. Den saknar ljus över sitt djup. Vad betyder djupet? Jag avvisar tillsammans med flera teologer att Gud skapade ur intet, vilket är en lära av historiskt ursprung. Istället stöder jag tanken på att Gud skapar ur djupet, både universum och jorden. Jorden är skapad ur Universums djup och Livet skapas ur Jordens djup, när den får kontakt med Elden och därmed ljus och värme. Bilderna blir ännu rikare i det tredje ledet i denna andra vers: ”och en gudsvind svepte fram över vattnet.” Något land hade ännu inte skapats ur djupen utan hela jorden tycks vara täckt av hav; med vår tids bildspråk är det en vatten-planet. Men över detta hav, som inom teologin tolkas som en bild för kaos och oordning, men som jag ser som en vilande resurs av okänd materia, där döljer sig den gåva som universums Ursprung har låtit jorden ta med sig i sitt sökande efter ljus och sammanhang.

Men är jorden ensam och utlämnad? Nej en gudsvind svepte fram över vattnet. Vad betyder det? Vindens ses som jordens andedräkt som numera förser oss med det syre vi behöver. Gudsvinden är då Skaparens andedräkt som förser universums alla delar med den anda den behöver, i det här fallet Jorden. Gud, som universums Ursprung skapar genom sin Vilja. Allt detta är metaforer, bilder vi hämtar ur vår vardagserfarenhet som människor. Det är inte fakta och ska inte behandlas som det. När vi talar om naturlagar, använder vi oss av en metafor som vi associerar till de lagar vid enas kring i våra länders rättstraditioner. Alla lagar är skapade av en vilja eller viljan hos ett kollektiv. Lagar är uttryck för en vilja, och makt används för att genomdriva denna vilja. Om vi godtar vårt universums okända ursprung som Gud, så är de naturlagar som styr universums processer och livet på jorden, ett närvarande utslag av Guds vilja av Guds anda eller gudsvind. Gudsvinden förutsätts då finnas till före universum som vi känner det, och aktiv i byggandet av förutsättningar för livets uppkomst. Entropin eller nedbrytningen av materia till energi är en av dessa gudsvindar. Vårt eget och allt levandes DNA och dess mutationer är också Gudsvinden. Gud är då både Ursprung och närvaro i alla våra celler och i vår reproduktion för nytt liv.

Det religiösa språket är ett bildspråk. Bildspråk är aldrig statiskt utan förändras med läsarens referensramar. Bilderna betyder andra saker för Babylonierna och dåtidens judar än vad de gör idag, och så ska det vara. Det är en av anledningarna till att Israelerna avvisade alla bilder av gud som avgudar, och en trolig anledning till förbudet att uttala gudsnamnet. För ett namn var en bild som kunde göras till fundament för en förstelnad gudsbild och därmed bli en avgud. Den Gud som bara existerar i ickevetandes moln kan aldrig skapas av människors föreställningar. Denna Gud  kan bara lära kännas och anas genom sin andas närvaro i naturlagar och livsprocesser. Bilder som ständigt ändras och får nya och djupare betydelser ju närmare vi kommer varandra och oss själva.