13/1 2021 av Anders Wesslund

Ämnen: andlig frihet, ändligt liv, evigt liv, religiös tro, sekulär tro

I julklapp gav mina söner mig filosofen och litteraturprofessorn Martin Hägglunds bok Vårt enda liv – sekulär tro och andlig frihet. Jag läser, är inte klar, och jag kommer att återvända till hans texter och tankar. I läsandet och bekantskapen med Martin, – ja, han inbjuder till ett enkelt tilltal – så känns han som en frände. Hans text och uttryck berör. Till skillnad från ”nyateisterna”, de som på naturvetenskaplig, reduktionistisk grund, själva närmast dogmatiska avfärdar religiös tro, så inbjuder Martin till att tänka kring tro, livets skörhet och beroendet av varandra i detta ändliga liv. Han är inte mindre kritisk mot religiösa föreställningar när han driver sina tankar om att det just är ändligheten – det är detta liv, varken mer eller mindre – som gör kärleken, omsorgen om varandra, och andlig frihet möjlig. Han avfärdar tanken på evigt liv och han går emot det han menar är religionens yttersta mål, att vi skall bli befriade från ångesten och komma till ro, vare sig det är i Gud eller i att nå nirvana. Evig salighet är inget att eftersträva, inte heller sekulära idéer om mindfulness eller att bli fria från ångest som är bärande idéer inom det moderna samhällets syn på sjukdom och lidande: ”Att det ideala vore att vara fri från ångest, att vara immun mot förlust och lidande, det är ett religiöst ideal. Ångesten för döden är inget vi ska försöka övervinna, utan försöka äga på rätt sätt”, för att citera Hägglund, i Martin Gelins intervju med honom i DN 22/11 -19.

Jag är långt ifrån klar i mina tankar kring idéerna i Vårt enda liv. Jag ser möjliga invändningar kring hans syn på religiösa föreställningar, i begränsat urval av teologer, religionens funktion med mera, men jag ser hur han som filosof briljant driver sina tankar och plockar isär och skiljer ut centrala tankegångar i religiös och sekulär tro och talar om naturlig och andlig frihet. Han borde vara en viktig dialogpartner för troende människor, sekulära såväl som religiösa humanister. Jag hoppas inte teologer och troende alltför starkt avfärdar honom, vilket jag tyvärr tycker att ärkebiskop Antje Jackelén gjorde i sin recension. Istället är hans tankar en god partner för utforskandet av vad grundvalarna för i detta fall kristen tro är idag.

Vi senmoderna människor är alla sekulärt troende, vill jag säga. Martin Hägglund menar att det är bra så. Själv känner jag så väl igen mig i hur livet djupnar genom att genomleva detta liv som är tillräckligt i sig, med alla starka känslor kring eget och andras lidande, kämpande kring rätt och fel, kärlek och svek, detta liv i glädje och motgång, i förlust av och smärta vid någons bortgång. Det gäller detta liv av kött och blod, och själv söker eller ser jag ingen tröst i ett liv efter detta. Däremot ser jag det i delandet av våra liv och beroendet oss människor emellan – och här formulerar Martin våra livserfarenheter som få sekulärt troende har gjort. Trots uppväxt i kyrka och tro kan jag inte själv säga mig ha religiösa upplevelser, däremot starka sekulära. Är jag också en sekulärt troende eller innebär tron på den inkarnerade guden ett sätt att inom ramen för kristen tro beskriva att det är just det jordiska livet allt handlar om?