Regler, dygder och tillit i pandemins skugga

7/2 2021 av Anders Kristoffersson

Ämnen: , , , , , ,

På promenader i Umeå under pandemin ser jag affischer som väcker frågor. En gång var det ett bostadsrättsbygge och drömmar om lyckliga och levande grannskap (denna blogg 20-09-21). Nu är det Umeå kommun, 1177 Vårdguiden och Region Västerbotten (#mittvalgörskillnad) som låter en glad, medelålders man säga: ”Jag testar mig om jag har symptom. För min skull.”

Det offentliga har med hjälp av reklammakare sökt formulera sig effektivt: Det är viktigt att testa sig. Man gör det för sin egen skull. Särskilt om man är man. I medelåldern.

Uppmaningen till andra grupper, kvinnor, yngre och äldre, är kanske annorlunda. Men även där vädjar man nog till egenintresset. I tron att det är mest effektivt. Mer effektivt än att säga att man ska testa sig som ett uttryck för solidaritet.

Hur ska man förstå detta? För 15 år sedan myntades begreppet statsindividualism av historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh i deras bok Är svensken människa? Det svenska samhället sägs skilja sig från andra genom en under århundraden stark allians mellan en (god) stat och enskilda individer. Starkare än gemenskaper i familj och övrigt civilsamhälle.

Statsindividualismen som fenomen har ifrågasatts. För statsvetaren Olof Pettersson som ledde den stora Maktutredningen (slutrapport 1990) är begreppet oklart. Dessutom ser han inte tesen som rimligt sann i förhållande vad utredningen kom fram till.

Men etiketten har bitit sig fast i det offentliga medvetandet. Det har också blivit en markör i politisk idédebatt. Där statsindividualismen bejakas av den vänster som är positiv till stat och annan offentlig makt och som vill stärka individen.  Men också av liberaler som vill detsamma men som är skeptiska till offentlig makt. Mot dessa står en höger som förenar skepsis till det offentliga med en betoning av gemenskaper, ibland med nationalistisk och t.o.m. en elakartad etnisk prägel.

Detta är en grov skiss. Det finns en icke-frihetlig vänster där individen kontrolleras av en auktoritär stat. Det finns också en gemenskapsorienterad vänster utan konservativa inslag, allra minst etniska sådana. Och en höger utan etniska särdrag. Den politiska geografin är inte enkel, särskilt som gemenskaper också kan vara kontrollerande.

Jag tror ändå att statsindividualismens föreställda kombination av god stat och starka individer är ett sätt att förstå den svenska pandemibekämpningen. En viktig del av denna ligger i kravet på ömsesidig tillit mellan offentlig makt, med dess olika nivåer, och medborgarna: Medborgarna ska kunna lita på det offentliga och har historiskt också gjort det enligt SOM-undersökningarna från Göteborgs universitet.

Men en lika viktig komponent är det offentligas tillit till medborgarna. Frånvaron av hårda regler för testning men också återhållsamhet med att begränsa rörelsefriheten är tecken på att omdömesgilla medborgare förutsätts följa mjuka rekommendationer.

Men det offentligas tillit fungerar bara om allas vår egen tillit till det offentliga består. Diskussionen kring vissa makthavares beteende visar på värdet av att behålla medborgarnas tillit. Likt Potifars hustru får utövare av den offentliga makten inte ens misstänkas för att bryta mot rekommendationer. Detsamma gäller för (o)ansvariga tjänstepersoner som öppnar gräddfiler för de egna vid den av oss alla efterlängtade vaccineringen.

Den ömsesidiga tilliten mellan det offentliga och medborgarna kräver alltså goda karaktärer i båda ändarna. Pandemin har blivit ett test på detta dubbelriktade ansvar.

Vilket ansvar är det då rimligt att kräva? Detta är en fråga om människosyn och omvår syn på relationen mellan regler och dygder i ordets klassiska, vida mening. Den som värjer sig inför ordet dygd kan använda det plattare och mer endimensionella omdömet.

Människosynen gäller hur änglalika vi själva och offentliga makthavare rimligen är. Och vad det ska betyda för samhällets organisation och balansen mellan olika krafter. Mot Rousseaus gode Emile står Hobbes Leviatan som på ett eller annat sätt ska tämjas.

Bäst är nog att vara realistisk. Luthers tal om att vi samtidigt är rättfärdiga och syndare räcker en bit på vägen. Liksom det Paulus säger om viljan och förmågan att handla gott och ont.

Den ”samtidiga” realismen i människosyn innebär att vi behöver regler som styr. Men också dygder som gör att vi alla i vår vishet och med måttfullhet, rättrådighet och mod handlar på rätt sätt.

Nyckelfrågan gäller balansen mellan regler och dygder. Trägårdh har återkommit med begreppen sval och varm tillit. Den svala tilliten är knuten till universella regler och lagar i samhället. Den varma tilliten, däremot, är kopplad till mer eller mindre partikulära, avgränsade gemenskaper.

Det svala verkar öppet medan det varma är slutet. Ett dilemma när vi behöver både sval och varm tillit.

Hur är det då med balansen mellan svalt och varmt i Sverige? Har vi för mycket eller för lite regler? Är vi omdömesgilla eller omdömeslösa? Hur förhåller sig den regelstyrande offentliga makten till de ”dygderika” civilsamhällena? Vad säger styrsystemet New Public Management om synen på tillit? När olika professioner, bl.a. i vård och skola, möter detaljerade krav på redovisning och mätning av sitt arbete.

Till civilsamhället hör våra kyrkor och samfund. 1968 kom teologen James Gustafson med en bok, Christ and the Moral Life, som blivit en klassiker. Han formulerar där en kristen morallära i tre delar: Förutom föreställningar om det godas och sannas ursprung (Gud som skapare och försonare) finns regler för ett kristet liv (med Jesus som mönstergivare och lärare) och, inte minst, idéer om vad tro och liv innebär för människors karaktär (dygder) (med Jesus som rättfärdiggör och helgar).

Guds tillit och med balans mellan regler och dygder. Inslag i en kristen humanism.