14/2 2021

En tankelek bortom eller inom religion och vetenskap. Bloggtext 3 av Sten Högberg i en serie om bibelns sjudagarsberättelse, om gudsbild, människosyn, natursyn och klimatkamp.

                    

Första Mosebok kapitel 1.

3 Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.

4 Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret.

5 Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.                  

Gud är ljus och inget mörker finns i honom – står det i Johannes första brev 1:5 med indirekt hänvisning till Johannesprologen. Det är evangelistens mest abstrakta metafor för skapelsen och den plats han ser att Jesus Kristus har i den. I mina två tidigare texter kring sjudagarsberättelsen har jag betonat hanteringen av metaforer, konkreta och abstrakta bilder, i all religiös text som försöker beskriva det obeskrivbara. Vitsen med detta språk är att bevara det obeskrivliga obeskrivet, men möjliggöra för människor av olika mental mognad att måla sig egna inre bilder som ständigt kan förändras i konkretion och komplexitet.

                      De lärda gubbarna i den judiska kulturgemenskapen under fångenskapen i Babylon för cirka 2550 år sedan kunde sin sak. Inspirerade av sin kärleksrelation till förfädernas Gud vågade de skriva ner inte bara nya berättelser, utan också de kanske tusen år gamla, muntligt återberättade traditionerna och lagarna från de förlorade kilskriftstavlorna som förvarats i den heliga arken. De använde samma ethos som låg bakom bildförbudet: den som målade en bild av Gud på trä eller sten, gjorde sig en avgud som inte förändrades och blev därmed en falsk avbild. Men de bilder som härbärgerades i tanken kunde aldrig bli oförändrade under människans mognad. Kanske misstog man sig där. Auktoritära ledartyper visade sig senare i historien kunna tvinga människor genom fruktan för gudomliga straff, att bekänna sig till gudsbilder som någon med makt hade bestämt att man måste bekänna. Fundamentalismen var född och närdes av bokstavens magi. Allt skrivet fick gudomlig auktoritet ju äldre det var. Det lever fortfarande kvar.

                      Berättelsens egen logik visar att ljuset inte skapas ur intet som daterad teologi vill hävda. Himmel och jord har redan skapats och sammanfattas i en vers. Den som vet vad Himmel betyder då och nu vet också att den är full av ljus. Andra versens beskrivning av jorden är att den är öde och tom på liv, vilket våra ögon aldrig har skådat, men jorden är full av vatten och annan okänd materia på havens botten. Här finns förutsättningarna att skapa liv ur djupen. Det är fokuset för sju-dagars-berättelsen: hur Gud skapade liv i sitt universum. Budskapet till det judiska folket var att det inte var en våldsam kamp mellan gudar som den babylonska skapelseberättelsen hävdade.

                      Här kommer ljuset in, den här textens tema. Ljus är det första som behövs för att liv ska kunna födas, ljus och den värme som skapas då ljus träffar materia av alla slag. Ljuset kan ses som det första elementet i den urgamla idén om de fyra eller egentligen fem element som bygger världen. Denna idé finns tidigast bevarad i text hos grekiska filosofer. Grekisk filosofi hade på 500-talet f.Kr. inte påverkat Mellanöstern i någon större utsträckning, men österns kulturer hade troligen större inverkan på grekisk filosofi än vi anar, särskilt innan Grekland gjorde hela Mellanöstern till hellenska lydriken på 400-talet f.Kr. Läran om de fem elementen kan ha florerat i dåtidens högkultur i Babylon även om det var begränsat till en trång krets av intellektuella som intresserade sig för naturens och eterns samröre med varandra. Sjudagarsberättelsen visar tydliga spår av det tänkandet insatt i ett gudomligt sammanhang. De fem elementen av vilka fyra har legat till grund för världsbilder i Europa ända in på 1800-talet var Eld, Vatten, Luft och Jord. Det femte var Etern, som idag associeras till rymden eller vågorna i atmosfären.

                      Men om inte Gud skapade ljuset med sitt skaparord ”Bliv ljus”, vad betyder då metaforen ”Gud sade”? En öde och tom vatten-planet kallad jorden som är omgiven av mörker antyder i vår tid en planet som inte kretsar kring en sol, utan är på väg utan mål. Skaparordet betyder då att jorden infångas av en kraftfull ljuskälla, en av flera miljarder brinnande ljuskällor på himmelen.

                      När något nytt skapas ur befintlig materia, vet vi idag att det regleras av lagar för hur krafter och materia i etern ska samspela. Vi kallar det för naturlagar. Jag använder gärna metaforen ”Gud bestämmer” för dessa kända och okända naturlagar. Det väcker hos mig en känsla av att vårt universum är bärare av något som liknar en ”vilja”, en gudomlig vilja.

                       Hur ser vi på relationen mellan olika naturlagar? Är det maktkamp eller liknar det mer tillitsfull samverkan? Om vi domineras av fruktan för den förstörelse av samhälle och natur som både naturkrafter och mänsklig teknik kan åstadkomma på vår jord, kan universums lagar självklart upplevas hotande. Men om vi kan se att samverkan av lagbundna processer skapar liv, överallt där förutsättningarna finns, ökar tilliten till universums ”vilja”. En vilja som är påtagligt närvarande i allt levandes DNA, allt ifrån virus till människor. Samverkan mellan universums naturlagar har lagt grunden till livets mångfald på jorden och upprätthåller den fortfarande. Då kan vi se hoten i en annan dager, mer av respekt för naturkrafterna och ödmjukhet inför anpassningen till dem.

                      Vi ser nu hur naturen och klimatet på jorden anpassar sig till nya förhållanden utan hänsyn till mänsklighetens kontrollbehov. Istället är det livets mångfald som prioriteras. Mänsklighetens makthavare som har svårt att välja livets mångfald före individuell ekonomisk trygghet, är kanske det största hotet mot hållbart liv. Uppmaningen från universums Herre att Välja Livet gäller allt levande och allt icke-levande och människan i synnerhet, som har fått gåvan att kunna välja det hållbara Livet före den destruktiva Döden, metaforiskt uttryckt.

                      Ljuset som möter jorden när planeten fångas upp av Solens dragningskraft, skulle förbränna alla möjligheter till liv om inte växlingen mellan ljus och mörker, dag och natt balanserade värme och svalka. Första dagen var född och en ny omdanande tid började på jorden med eldens begränsade gåvor av ljus och värme. Att ljuset värderas som ”gott” förmedlar författarnas tro på Skaparens ömsinta tillit till att liv är möjligt. Den tillitsfulla samverkan av universums krafter skulle kunna beskrivas som en kärleksfull lek. Den kanske ursprungliga innebörden i vårt svenska ord, kärlek. Lekfull samordnad kraftutveckling av tillit och ömsesidig vilja att skapa hållbart liv. Gud är Ljus och Kärlek.