22/2 2021 av Lars Söderholm
Att hitta den inre lodriktningen.
Jämviktspunkten.
Det finns flera sorters jämvikt. Den stabila, när en kula befinner sig i en grop. Där ligger den trygg, men den är också svårrörlig: det krävs energi för att få den ur den trygga vilan.
Det finns också en instabil jämvikt, där varje avvikelse får kulan att rulla iväg. På toppen av en kulle är det en sådan jämviktspunkt.
Nej, det går inte att hålla sig kvar där, eller?
Jo, det finns en aktiv jämvikt. En aktiv balans, där varje liten avvikelse från jämviktspunkten kompenseras av en impuls i motsatt riktning.
Den stabila jämvikten har vi när vi ligger ner. Den aktiva när vi står upp. Det är den som gör det möjligt för oss att röra oss, den skapar stora möjligheter för oss att förflytta oss, möjligheter att reagera snabbt när något händer.
Men också känsligheten.
Det är ingen lätt sak att lära sig att gå för ett barn, men det är något mycket lockande att resa sig på två ben och bli så rörlig.
Också vårt inre har en sådan lodlinje. Och det gäller att hitta den, känna igen den. Och det gäller att vistas vid denna instabila jämviktspunkt. Att trimma in sig där. Och att våga lita på att de motriktade impulserna kommer när man svajar.
Att trimma in sig mot sin inre lodlinje. Att hitta vilan i den aktiva jämvikten. Och att hitta den rörlighet som den gör möjlig.
Att öva sig i inre förtroende. Överlåtelse sa man ofta förr.
Lodlinjen är avgörande för allt växande.
Martin Buber talar om The narrow ridge, den branta åsen. Som är hans plats. Han är ute efter något besläktat. Simone Weil har tyngden och nåden.