7/3 2021 av Helene Egnell

Ämnen: Anglikanska kyrkan, försoningsprocess, gemenskap i motsatser, Svenska kyrkan

När jag häromdagen rensade i en låda hittade jag en påse med gamla pins från sammanhang jag varit delaktig i genom åren. På en av dem stod det ”In spite of considerable provocation I will not leave the church” – trots avsevärda provokationer kommer jag inte att lämna kyrkan. Jag minns inte exakt var jag hittade den, men troligen i England innan de fick kvinnliga präster i anglikanska kyrkan.

Vad jag dock tydligt minns är att jag kunde relatera till budskapet. Vare sig det handlar om kvinnliga präster, hbtq-personer, samer eller andra grupper som genom tiderna haft anledning att tvivla på om kyrkan står på deras sida så är vi många som övervägt om det är läge att lämna, men beslutat att stanna kvar. ”Clinging to the church with our bare fingernails” som Iona Communitys ledare Ruth Harvey uttryckte det i en video från deras medlemsvecka förra året. Iona Community har blivit en tillflyktsort för många som inte känner att de är helhjärtat inkluderade i sina kyrkor, som är frustrerade över konservatism och stelbenta strukturer.

Men det slår mig att även den som är kvinnoprästmotståndare, tveksam till samkönade äktenskap, menar att jojk inte hör hemma i gudstjänsten eller i någon annan mening säger sig stå för det hen definierar som ”klassisk kristen tro” skulle kunna sätta på sig en sådan pin. Den människan uppfattar kyrkans utveckling de senaste decennierna som en provokation, men väljer att hävda sin hemhörighet i kyrkan och vägrar att lämna.

Kanske tillhör de som i debattartiklar i Kyrkans Tidning kritiserat Svenska kyrkans utbildningsinstitut denna senare grupp. I artiklarna beskriver de hur de under utbildningen tystnat i klassrummet och gått runt med en klump i magen för att de känt att deras bibel-, kyrko- eller sakramentssyn inte stämmer överens med den som de uppfattar som norm och definierad som Svenska kyrkans ”mainline” på utbildningsinstitutet. Det är inte helt tydligt vilken/vilka teologier undertecknarna står för men jag uppfattar (med rätt eller orätt) att det drar åt det konservativa hållet.

Jag gjorde under några år inspel på utbildningsinstitutet med pass om religionsdialog, och kan känna igen att det ofta fanns några studenter som med sin kroppshållning signalerade ett avståndstagande från det jag undervisade om. Vid ett tillfälle blev detta avståndstagande uttalat, och jag fick av andra studenter höra att detta var första gången som den underliggande konflikt som de uppfattat funnits där hela året blev uttalad. De som stod för olika former av ”liberal” teologi hade känt ett outtalat ifrågasättande från sina kurskamrater och hade också känt en ”klump i magen”.

Det här är naturligtvis inte bara en fråga för utbildningsinstitutet utan återspeglar hur det ser ut i Svenska kyrkan i stort. Vi har svårt att föra respektfulla teologiska samtal. Jag är ganska övertygad om att det ser likadant ut även i andra kyrkor. Jag vet med säkerhet att det gör det i anglikanska kyrkan, eftersom jag för ett par år sedan kom över boken ”Living Reconciliation” (SPCK 2014), som dokumenterar och reflekterar över den försoningsprocess som under några år pågått inom kyrkan.

Den anglikanska kommunionen är ju en världsvid gemenskap, där många kulturer ska leva och tolka evangeliet tillsammans. Möjligheterna till kulturkrockar och konflikter är alltså oändliga. Men den kulturella mångfalden innebär också att resurserna är många när det gäller att finna former för försoning.

”Indaba” är ett ord på zulu, som betecknar en gemensam process för att utöva urskillning. Målet för processen är att främja och bevara gemenskapen snarare än att komma fram till lösningar. ”Continuing indaba” fick bli namnet på en process som förde samman medlemmar från olika församlingar tvärs över anglikanska kommunionen för att samtala om frågor där de hade mycket olika åsikter. Syftet med samtalen var inte att de skulle bli överens, utan att de skulle kunna förstå och respektera varandra.

I sitt förord till boken Living Reconciliation reflekterar ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby över den utmaning en sådan här försoningsprocess innebär. Han inleder med att konstatera att Gud i Kristus kallar oss att vara ”försonade försonare” – försoning är kärnan i vår kallelse som kristna. Hur vi kan leva tillsammans med våra olikheter är förmodligen vår tid främsta utmaning, i kyrkan såväl som i samhället, säger Justin Welby. Om vi, som Kristi kropp, kan utarbeta ett sätt att vara oeniga och ändå hålla samman har vi något att erbjuda världen, som gör evangeliet trovärdigt, menar han.

Kristen Humanism i Stockholm ordnade nyligen ett välbesökt webinarium med Åke Jonsson om teologi i antropocen. Bland allt intressant han sade fastnade jag för bilden av kyrkan som en ”gemenskap i motsatser”. Kyrkan har genom historien sett ut och verkat på en mångfald olika, till synes motsatta, sätt – men hur mycket motsatser kan rymmas inom en och samma kyrkoorganisation?

Vill vi ha en kyrka där präster anklagar kollegor för att inte tro på Bibeln eller uppståndelsen och andra använder pietist/högkyrklig som skällsord? Där folk går omkring med en klump i magen av olika anledningar. Där alltför många på olika grunder är osäkra på om de platsar, upplever sig vara en förföljd minoritet men stannar kvar ändå? Eller kan vi skapa ett samtalsklimat där vi faktiskt vill förstå hur den andre tänker, och utifrån den förståelsen kan respektera varandra fast vi tänker olika? Kan vi samsas, alla vi som av olika skäl funderat på men har bestämt oss för att inte lämna kyrkan?