17/3 2021 av Erik Lundgren

Ämnen: folklig rasism, humanistiska värden, motkrafter, retorisk populism

På nyåret visade SVT två skrämmande program. Det första handlade om Hitler-Tysklands förintelse av judiska barn. Det andra handlade om Ku-Klux-klans framfart under 1900-talet i USA. Det fanns gemensamma nämnare, en utbredd folklig rasism, profilerade ledare med stor retorisk förmåga och organisatorisk skicklighet. Det är svårt att inte tänka på händelserna i Capitolium, Washington.

Finns det sådana hot mot demokratin i Europa och i vårt land? Migrationsströmmarna har väckt en utbredd folklig motvilja mot invandrare, från fackligt håll hörs ibland en rädsla att ”de” ska ta våra jobb, sänka ”våra” löner och belasta välfärdssystemen. Förekomsten av oseriösa arbetsgivare gör att farhågorna knappast är obefogade.  Ibland använder partiledare populistiska argument av denna typ för att skärpa invandringspolitiken. Vi har ännu inte sett den profilerade retorikern som på president Trumps manér hetsar människor till våldsamma aktioner. De gula västarna i Frankrike förekom några månader på gatorna, men störde inte det demokratiska systemet. Sociala medier är ett vår tids fenomen, som skulle kunna nyttjas av icke demokratiska krafter.

Vilka motkrafter finns det mot retoriska populister med organisatorisk förmåga att underblåsa främlingshat och utnyttja demokratins inneboende skörhet? Vi accepterar att Twitter och andra vinstdrivna sociala medieföretag censurerar inlägg med de risker det spiller över på yttrandefriheten. Nöjer vi oss med techföretagens algoritmer för att skydda demokratin? Det som en gång hände får inte hända igen. Jag menar att vi alla har en skyldighet att ta ansvar för de humanistiska värden vi håller högt. Vad gör vi i kyrkorna, de i politiska partierna, i samtalen med vänner och grannar?