Så välj då livet: Om vattnet och luften – livets obeskrivliga ursprung och omöjliga förutsättningar

3/4 2021 av Sten Högberg

En kärleksfull tankelek bortom eller inom religion och vetenskap. Bloggtext 4 i Sten Högbergs serie essäer om bibelns sjudagarsberättelse, om gudsbild, skapelsesyn, människosyn, natursyn och klimatkamp.

Första Mosebok kapitel 1

 6 Gud sade: ”I vattnet ska ett valv bli till, och det ska skilja vatten från vatten.” Och det blev så.

7 Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför     valvet.          

 8 Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

Foto: Sten Högberg

I de tre första texterna om sjudagarsberättelsen, har jag sökt leka en kärleksfull lek med gamla och nya uppfattningar om universums och livets ursprung. En lek därför att det är i den fria leken, där vi inte binder oss till absoluta tolkningar av fakta och lagar, vi kan göra nya upptäckter, uppfatta nya perspektiv och inleda nya kärleksrelationer till både gammalt och nytt. Du som uppfattar mig som mer än lovligt raljant kring heliga texter vill ha verifierbara fakta kan välja att sluta läsa. Min lek med metaforerna är inte ute efter att fastställa nya eller alternativa fakta, utan mer ett borrande i möjliga fruktbara tolkningar som kan inspirera till en mer kärleksfull relation till skapelsens under.

                      Med detta sagt vill jag skriva om vattnet och luften i berättelsen om den andra dagens gudsord. Vad utmanar dessa ord oss i, i den modernt bekväma världen? Vad kan de hjälpa oss att se? Det tilltalar mig att se gudsordet som en metafor, inte bara för den osynligt skapande viljan bortom vårt medvetandes horisont, utan också som den ordnande vilja som sätter kända och okända naturlagar i stånd att verka utifrån de förutsättningar som redan skapats. Därmed blir den osynliga orsaken till universums tillkomst med all sin materia, antimateria och rum-tid innanför evighetens oändliga utrymme, indirekt synlig genom sina lagar. Lagar som tycks ha en given riktning; en vilja till liv, varhelst och närhelst naturlagarnas samspel med materia och energier arbetar fram möjligheter. Vi kan själva se att livets uppkomst förutsätter ett kärleksfullt samspel.

                      Låt mig titta närmare på ljusets och vattnets mäktiga kärlek, som tycks ange en viktig grund för att ge livets viktigaste byggstenar en ursoppa att finna varandra i. När ljuset energi träffar jordens materia skapas värme. Är vattnet, som omsluter jorden, fruset på ytan så börjar det smälta och antar en flytande form. Om vi leker att jorden just fångats in av en stark ljuskälla så kan vattnet som omsluter jorden vara fruset på ytan efter en lång färd i den iskalla rymden, men flytande i botten där jordens egen glödande kärna kan smälta den underifrån. Ju mer vatten som smälter på ytan och bildar sjöar på isen desto mer kan värmen magasineras när natten kommer. När den mesta isen smält kan vattnet bli så varmt av heta gaser från jordens inre och ljuset utifrån att det nästan kokar på olika ställen. Långt innan vattnet kokar förvandlas vattnet av ljusets värmeenergi till ånga vars små droppar tillåts av jordens dragningskraft att stiga längre ut från centrum till en höjd ovan vattnet, så långt ångan kan dra med sig värmen innan rymdens kyla får ångan att kondenseras i större droppar som inte kan stiga lika högt som andra. Då har det bildats ett valv, eller som berättarna uttrycker det, ”ett fäste”, som markerar en gräns som tycks hålla kvar vatten i gasform högre upp.

                      Det som samtidigt sker när vattenånga stiger uppåt utåt är att det tar med sig andra gaser med olika ämnen från jordens inre och släpper ifrån sig ämnen som vattnet i sig härbärgerar. Sakta men säkert skapas en atmosfär, som vi idag kallar luft. Från början inte tillräckligt av syre för levande varelser eller tillräckligt med koldioxid för levande växter. Men en kärleksakt mellan ljus och vatten har skett som delar vattnet i ett nedan och ett ovan. Ett hav och en atmosfär som samspelar med varandra i en kär lek med stigande ånga och fallande avkylda vattendroppar.

                      Värme och kyla, dag och natt, formar en ny kär lek där varmt vatten stiger och kallt vatten sjunker och bildar strömmar mellan varma och kalla delar av havet. På samma sätt leker värme och kyla, dag och natt, med vattnet ovan fästet som stiger av värme och sjunker av kyla och därmed skapar vind både horisontellt och vertikalt, som i havet. Dessa transporter av varm luft och vatten blir snar en viktig del i att förbereda jorden för ett jämnare klimat. Ljusinstrålningen blir mer filtrerad och värmen kan magasineras allt mer och de kalla strömmarna efter havsbotten kan sakta men säkert kyla ner den heta jordskorpan och göra den tjockare och stabilare.

                      Skapelseberättelsen beskriver resultatet med orden. ”Gud såg att det var gott”. Jag läser det som att det som skedde var helt i linje med viljan att skapa förutsättningar för liv i universum. Kärleksakten mellan Ljuset och Vattnet hade fött fram barnen luft med vind och barnen kalla och varma havsströmmar och deras kärleksfulla lekar skulle betyda mycket för nästa steg.

                      Varför lyfter jag skapelseberättelsens som Guds kärleksförklaring till livet? Är inte det en självklarhet inom kristendomen. På sätt och vis, men betoningen inom västvärldens kristna kyrkor tycks vara kärleksförklaringen till det mänskliga livet, medan skapelseberättelsen betonar en kärlek till mångfalden av liv och vikten av den döda materians och naturlagarnas benägna samverkan under Skaparens överinseende. Den sidan av skapelseberättelsen har hos många glömts bort i efterdyningarna av fundamentalisternas konflikter med vetenskapen kring berättelsens historiska sanningshalt. Det är en konflikt som är skrattretande i sin absurditet; en metafor är aldrig absolut sann.

Det andra skälet till att jag vill lyfta den kära leken i skapelsen är att det sekulära tänkandet kring vetenskapens bild av universum har besudlats av ett fokus på begreppet ”entropi”, som står för den ständigt pågående nedbrytningen av materia till energi i universum, vilket hos vissa spridit sig som en smittsam pessimism kring jordens och livets framtid, där människans våldsamma framfart med människoliv och jordens resurser bara är en del av universums entropi.

                      Entropin i universum är istället grunden för att livet har kunnat födas, och den naturliga döden av allt levande när det fullgjort sin mening är en entropi som ger grunden för livets växande mångfald. Det är den kära leken, den tillitsfulla samverkan och inte kampen för tillvaron i konflikt, som bygger livet på jorden. Ljuset, vattnet och luften är bara början av berättelsen om det gudomliga kärlekslivet som är grunden för jordens mångfald av liv.