8/4 2021 av Anders Wesslund
”I svensk politik, om man minns någonting som hänt före Bolibompa fanns, har det varit två partier som gjort uppgörelser med socialdemokrater – FP och C. Det har då handlat om lägen där den svenska demokratin genomgått kriser – som till exempel vid införandet av allmän och lika rösträtt eller under det mörknande 30-talet.” /…/..”Vi ska inte hymla om detta: det är där – i korsningen socialliberalism och socialdemokrati – som mycket av försvaret mot fascismens människosyn och praktik tidigare har tagit form när svensk politik varit som bäst”. Citaten är Ola Larsmos (DN 3/12 -14) efter riksdagens budgetdebatt och regeringskrisen som ledde fram till Decemberöverenskommelsen 2014. SD hade från riksdagens talarstol deklarerat att de skulle fälla budgetar både från de röd-gröna och från Alliansen som utpressning om inte invandringspolitiken ändrades.
Mycket har skett sedan dess. Hösten 2015 gick en stöt genom Europa då förtvivlade flyktingar började vandra upp genom kontinenten. Länder som Ungern stängde gränser men i Sverige gick en våg av värme och solidaritet genom landet då ideella krafter tog vid där myndigheterna inte räckte till för att ta emot nödställda. Det är nästan glömt idag, som om de efterföljande kalla högervindarna fått oss att börja tro att de flesta svenskar inte längre värnar humaniteten. Flykting- och invandringspolitiken har dragits åt, de flesta partier har tävlat om vem som varit tuffast likaså i lag- och ordning-frågor. Trots att det varit en avreglerad marknadsekonomi på global nivå som förstärkt både flyktingströmmar, klyftor och främlingsfientlighet, så är de mer av den politiken som den svenska S – Mp-regeringen sett sig tvungen att föra genom sin uppgörelse med mittenpartierna.
Att då vara historielös är farligt för att återknyta till Ola Larsmo. Han såg glädje i de borgerliga partiledarnas ansikten, då de kom ut från regeringsförhandlingar med Löfvén efter SD:s agerande där hösten 2014 som satte press på regeringen. Larsmo varnade för denna glädje, uppmanande dem till historiskt ansvar och avslutade med att säga att deras felslut – taktiskt spel om regeringsmakten utan att förstå SD:s maktambitioner – handlade om ”vilket inflytande nyfascismen får över svensk demokrati under de kommande åren”.
Det som skedde i Sverige och Europa i början av 30-talet handlade om vilka krafter som stod upp för den sköra demokratin och emot fascismens växande inflytande. I Tyskland och Italien var det både konservativa och liberala partier som öppnade för dessa krafter, men som Larsmo påpekar, i Sverige gjordes uppgörelser från föregångarna till C och Fp med socialdemokratin, vilket troligen räddade demokratin den gången. Att agera som Liberalerna i Sverige nu gör under Sabuni, öppna för en högerregering som förhandlar med Sd, är troligen inte bara dödsstöten mot socialliberalismen inom partiet, det riskerar även att öka SD:s inflytande efter nästa val. En sådan valutgång känns mycket obehaglig och borde vara för alla som värnar humanism, demokrati och människors universella rättigheter och människovärdet.