12/4 2021 av Anders Kristoffersson

Ämnen: ekonomi, oikoumene, treenigheten

Ibland vidgas perspektiven för en ekonom. Särskilt när jag möter de mysterier som med nödvändighet finns i teologin. Och stöter på välkända begrepp med ny innebörd. 

Hushållning är ett sådant begrepp. Med bakgrund i grekiskans oikos, hus, och med avledningen oikoumene, den bebodda världen (mänskligheten). På svenska har vi ekonomi, nationalekonomi (den mest vanliga ämnesbeteckningen) eller politisk ekonomi. De olika benämningarna är värda sina egna mässor. Men de gäller alla hushållning med knappa resurser: Vi/samhället kan inte göra allt samtidigt utan man måste välja. Och välja bort. Ekonomer arbetar en hel del med att formulera kriterier för vad som ska väljas och väljas bort. 

Detta är förstås också en fråga om politiska värderingar. Men inte bara. Det finns en kärna i ekonomibegreppet knuten till knappheten. Ämnet har därför beskrivits som den dystra vetenskapen. Milton Friedman, marknadsfundamentalisternas kanske störste inspiratör, har sagt att det inte finns några gratisluncher. Samma dysterhet präglar begreppet alternativkostnad; resurser kan alltid användas för att göra något annat positivt: Det ena sker på det andras bekostnad. 

Visst har tal om knapphet fått legitimera orättfärdig och reaktionär politik. Där en ideologiserad effektivitet slår ut rättvis fördelning. Men kärnan finns där. Resurser, naturens och de av människor förvaltade och skapade, är ändliga. Särskilt på kort sikt. 

Teologin, däremot, rör den ändliga skapelsen och den oändliga Skaparen. Där själva gränssnittet, det gemensamma området, mellan oändligt och ändligt blir helt central. För visst måste det finnas en varaktig koppling mellan den oändlige och hens skapelse. Om Gud är något mer än en igångsättare (urmakarguden).  

Gränssnittet handlar i första hand om inkarnationen, att Gud blev människa. Men förutom i detta mysterium, relationen mellan Jesu gudomlighet och mänsklighet, dyker snittet upp även i föreställningen om Gud som treenig.  

Och det är i treenighetsmysteriet jag för några år sedan mötte ett nytt ekonomibegrepp. En central lärofråga handlar om hur de tre personerna, Fadern, Sonen och Anden, verkar i skapelsen. Treenigheten har då beskrivits på två sätt, som immanent och som ekonomisk. Kyrkofadern Irenaeus formulerade också begreppet frälsningsekonomi som står för hur Gud har ”ordnat” mänsklighetens frälsning i historien. Han polemiserade mot gnostikerna som gjorde skillnad på en gud som skapar och en gud som försonar. 

Talet om immanent treenighet signalerar något inomvärldsligt: Vi brukar ju ställa det immanenta, det inomvärldsliga, mot det transcendenta, det som i en eller annan mening ligger bortom det världsliga. Men så inte i treenighetsläran. Här handlar immanensen om de inre relationerna mellan de tre personerna. Mot detta ställs den ekonomiska treenighet som står för hur Gud genom dessa personer agerar i skapelsen.  

Skillnaden mellan immanens och ekonomi handlar alltså om det inre och det yttre hos Gud. För de av oss som är lutheraner kan noteras att Martin Luther just talade om Guds inre och Guds yttre. 

Talet om Guds inre och om Guds yttre är, liksom andra delar av det kristna mysteriet, ett gåtfullt och utmanande tal. Hur förhåller sig då den ekonomiska treenigheten till den immanenta? Teologen Karl Rahner gav genom sin The Trinity (på tyska 1967) upphov till en mångårig diskussion genom att formulera det som kom att kallas Rahners regel, att den immanenta treenigheten är densamma som den ekonomiska och vice versa. Regeln har diskuterats mycket och där svaren varierar mellan att se den som trivial, som obegriplig eller som något substantiellt. 

Vad står då på spel i detta för många säkert märkliga spörsmål? Jo, här finns en spänning mellan konservativa och progressiva tolkningar av treenigheten som rör relationen mellan Skapare och skapelse. De som betonar den immanenta treenigheten vill hålla Gud suverän och opåverkad av sin skapelse. Medan de som lägger vikt vid den ekonomiska treenigheten lyfter fram att Gud genom inkarnationen gått in under skapelsens villkor och dess lidande. 

Både katoliken Rahner och den reformerte Jürgen Moltmann (i The Trinity and the Kingdom (på tyska 1980)), har kritiserats för att vara ”för” progressiva. Genom att treenighetens personer färgas av den moderna antropologi som betonar människans självständighet medan kyrkofäderna i stället lyfte fram relationerna mellan de tre. Eller genom att Gud ses som påverkad av, t .o. m. underordnad, skapelsen, framför att vara den opåverkbare (inpassabel på svårartad svengelska). Men kritiken är orättvis (mina argument finns i https://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A946464).  

I teologin handlar ekonomin om hur den oändliga nåden hos en treenig Gud hänger samman med de knappa villkoren i den ändliga skapelsen. Och vad detta kan betyda för relationen mellan Guds handlande och människors val. Där tillit, ansvar och rättvisa mellan individer i olika slag av samhällen blir viktiga värden. Liksom hoppet som en befriande kategori i gränssnittet mellan det ändliga och det oändliga.  

Tanken på treenig Gud är för övrigt inte obskyr metafysik; en annars vanlig idé efter den vändning i vårt västliga tänkande mot det egna subjektet som skett genom bidragen från Immanuel Kant och teologer som Friedrich Schleiermacher. Läran om treenigheten är fortfarande viktig när vi reflekterar kring våra livsvillkor. Och också något som kan ge balans i synen på Gud som samtidig skapare, försonare och livgiverska. När vi lever under knapphet. Där val ska göras och där det ska väljas bort. För skapelsens skull. Efter pandemin och inför klimatkrisen.