15/5 2021 av Anders Wesslund

Ämnen: demokrati, jämlikhet, Lars Ahlin, Walt Whitman

Sjung för de dömda.
Så är den skatt betitlad som jag fann i bokhyllan häromkvällen.  I boken av Lars Ahlin är artiklar, brev, betraktelser, tal och noveller över en tidsrymd på femtio samlade. Köpt på rea för att antal år sedan. Orörd tills nu, tills den fann mig.

I den inledande texten från 1947 om ”den demokratiska livskänslans skald”, Walt Whitman, betraktar Ahlin människans vantrivsel som en medvetenhet om konflikten mellan upphöjelse och olycka. Det är ett gammalt språk men fenomenet är välkänt; mänsklig strävan efter egen framgång, lycka i förhållande till de jordens fördömda och det oerhörda gapet mellan rika och fattiga på jordens krets. För den demokratiskt besjälade personen kan inget bortom människans jämlikhet vara målet, vare sig för den moderna (eller senmoderna) eller den religiösa människan. Vill man uppnå jämlikhet gäller det att avskaffa både upphöjelse och olycka, eller både egen rikedom/framgång och fattigdom. Är det alls möjligt?

Ahlin visar på den kristna tanken: ”Han aktade icke jämlikheten med Gud såsom ett byte”. Han menar att inte heller den sekulariserade moderna människan kommer undan konflikten. Både religiösa och sekulära fortsätter att välja att försvara orättfärdiga sociala olikheter. Han pekar på hur människan griper efter utvägar för att upphäva den inre konflikten, ”från ren indolens (egen lojhet/bekvämlighet, min anm) till mera avancerade former av stoicism”. Ett annat psykiskt försvar som människan använder, konstaterar Ahlin, är att emellanåt sanktionera olikheterna ”med sin förmåga till naivitet eller cynism”.

Så kommer meningen som står fram i all klarhet: ”Människans värdighet hänger samman med hennes förmåga att leva sant”.

För den människa som genomskådat sin inre lösning av dilemmat men fortfarande använder sig av den, förlorar sin värdighet. Då strax efter andra världskriget ställde Ahlin fram Whitmans konflikt för oss, den vi idag delvis kan se i backspegeln, delvis lever i. Hans klarsyn undrade över om den sekulariserade kulturen kan ”behålla människan i det nödvändiga konfliktläget, kan den bromsa upp massflykten mot ovärdiga lösningar”?

Sjung för de dömda. Bonniers, 1995.
Tidigare bloggar inspirerade av Lars Ahlin finns här: https://denkristnahumanisten.wordpress.com/?s=lars+ahlin