7/6 2021 av Sten Högberg

Ämnen: Gud, skapelsen, universum

En kärleksfull tankelek bortom eller inom religion och vetenskap.  Bloggtext sex i Sten Högbergs serie essäer om bibelns sjudagarsberättelse, om gudsbild, skapelsesyn, människosyn, natursyn och klimatkamp. 

Första Mosebok kapitel 1 

14 Gud sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de ska skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. 15 De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och det blev så. 16 Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till  att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. 17 Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, 18 att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 19 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen. 

”Men vad är det här? Det här kan väl inte beskriva utveckling? Det här börjar ju om från början. Det vet väl varenda människa att de här ljusen fanns långt innan jorden var påtänkt. Kanske med undantag av månen – det lilla ljuset! Det är inte underligt att den här texten förkastats av vetenskapen och klassats som en förhistorisk myt bland andra sagor!” 

Ja så kan vi tänka i upplysningens tidevarv där utvecklingen ses som linjär. Synsättet där historiens människor inte anses vara lika kunniga och klartänkta som vi moderna människor. Den moderna människan, som tagit makten över jordens utveckling och lärt sig utnyttja naturen alla system för att berika och lyckliggöra mänskligheten. 

Eller är det så? Något skaver i resonemanget. Vi är på väg mot en klimatkatastrof tack vare detta maktövertagande och där fler och fler drömmer om att mänskligheten ska enas under en hatt som sätter ner foten och bestämmer över alla andra var skåpet ska stå. Och i demokratins namn tror vi att alla har rätt att bestämma var denna hatt ska sätta ner foten. Det är något som skaver i vårt kulturarv. 

Jag vill fortsätta leka med tillitsfulla tankar kring det kollektiv av judiska lärda gubbar som i det babyloniska imperiets yttersta tid (slutet av 500-talet f.Kr.) kanske tog sig för att detronisera Babylons mardukmyt hos sina fränder. Den myt där stadsguden Marduk, slaktaren av sin egen mor, av hennes lik skapade jorden och människorna till sina slavar. Det tycks som om de gjorde det för att deras eget judiska folk inte skulle dras in i den malström som Babyloniens dödsryckningar innebar när Persiens renande stormvind kom allt närmare. En berättelse om hur Adonai – Herren, som det judiska folket riktade sin tillit och sitt hopp till, var herre över alla makter i himmel och på jord och skapare av både livet och livets förutsättningar. En berättelse om hur Israels gud lät alla universums krafter och makter samverka för att liv skulle skapas och växa genom kärlekens lag istället för våldets lag. 

Det tycks som om dessa visa judar ville skapa en berättelse med både hög abstraktion och hög konkretion så att både högutbildade och lågutbildade kunde känna sig hemma, förstå den på sitt vis. Det tycks som om  de beskriver en cirkulär utveckling av livet på jorden. En utveckling där de tre första dagarna eller kapitlen i berättelsen beskriver en enkel uppdelning av en steril singularitet i olika byggelement långt innan elementarläran uppfanns och att Gud på det sättet skapade en plattform eller en miljö där organiskt liv kunde skapas och växa. Men när ett sådant organiskt växtliv växer sig mäktigt riskerar det ju att kväva sig själv. 

Det är här i berättelsens fjärde kapitel som skapelseprocessen tycks börja om med ljuset igen. Men nu är det inte ljuset som singularitet utan ljuset i en mångfald av skepnader med olika roller i byggandet av en likadan mångfald av livsyttringar. Etern, rymden eller himlen är åter i fokus som en viktig källa till liv. Inte hur men att. Solen, månen och stjärnorna var viktiga för de babyloniska prästerna som ur deras inbördes relationer läste ut gudarnas vilja. Det var dessa gudomligheter som ansågs styra världen och människornas öden. Men i den judiska världsbilden var det Gud som skapade alla dessa källor av synliga och osynliga strålar mot jorden, för att genom tillitsfull samverkan sålla bort skadliga strålar och forma rätt förutsättningar för liv. 

Förutsättningarna kom inte bara ur Jordens djup utan också ur Himmelens djup. Teologer har gärna poängterat att Gud på fjärde dagen skapade kronos – den mätbara tiden i dagar och år. Men de som tänker i vetenskapliga termer vet att tiden skapades vid universums födelse och inte vid jordens födelse. Den insikten tror jag att våra judiska författare också hade. Därför tror jag det finns ytterligare budskap att hämta upp ur den fjärde dagen.  

Ett viktigt budskap är mångfalden av livsyttringar som under de kommande tre dagarnas teman utvecklas, inom de tre biotoper eller element som skapats genom synlig och osynlig strålning från universums eldar under berättelsens tre första dagar. 

Mångfalden av livsyttringar  visar sig vara nödvändigt för att en art inte ska kunna växa sig så mäktig att den kväver allt liv. Alla levande arter måste begränsas av andra levande arter så att jämvikt skapas. Näringskedjor kommer härmed att byggas där en livsform blir  näringskälla för andra livsformer, och det är gott för livets utveckling. Jag vill titta närmare på det i essäer om de kommande två tre dagarnas skeenden. 

Men nu handlar det om universums alla strålningskällor. Ju mer vi lär oss om dessa strålningskällor, desto mer fruktan kan vi känna för de potentiella faror de utgör för mänskligt liv. Vad har det med den kära och tillitsfulla lek som jag menar att Gud som universums och livets arkitekt använder  sig av för att bygga liv? För att liv ska kunna utvecklas måste allt levande dö när tiden är inne för varje levande art, och överlämna sin kropp till kommande liv. Döden är inte harmlös men viktig för livets fortbestånd. Många växter dör i förtid för  att de kvävs av andra arter som tar all näring. Men alla växter som hittar sin rätta växtplats och kan sätta frön eller bygga kraftfulla rotsystem som sätter nya skott kan leva i tusentals år om inte klimatet ändras av brännande sol och avsaknad av regn. Genetiska mutationer orsakade av förändringar i klimatet, kan föda fram nya arter med överlevnadskapacitet i ett nytt klimat. Klimatförändringar som i sin tur kan vara  orsakade av krafter från universums djup, eller orsakade av att en eller flera arter på jorden, genom livskraftiga mutationer börjar översvämma jorden och förändra förutsättningarna för andra arters liv. 

Kan det vara så att mutationer i alla levande organismers DNA, ytterst kan vara orsakade av himlakropparnas osynliga bestrålning av jorden. Vi vet idag att jordens magnetfält skyddar livet mot mycket livsfientlig strålning. Vi vet också att månen har en viktig roll i detta skydd. Men strålning som kan vara farligt för livsformerna  kan samtidigt vara viktiga i universums ständigt pågående energiskapande processer.  

Det tycks som om livet lär sig att respektera de farliga krafterna och älska det skydd  som andra samverkande krafter åstadkommer. Livet lovsjunger jordens och universums skapare som håller allt samman med en kärleksfull hand. Gud väljer livet, så välj då livet du också.