Den farliga fromheten – Lars Ahlin från då men nu?

14/6 2021 av Anders Kristoffersson

Ämnen: , , , , ,

Anders Wesslund skrev nyligen om Lars Ahlin (denna blogg 21-05-15). Själv läste jag honom intensivt under tidigt 1970-tal. Särskilt under tre veckor sommaren 1974 på Blidö: När den första bokhögen var genomläst tog jag en skärgårdsbåt in till Stockholm för att söka nya titlar på antikvariaten.

Men med undantag för utspridd läsning av hans senare böcker – Ahlin gjorde ett rejält uppehåll mellan Bark och löv (1961) och Sjätte munnen (1985) – har jag mycket sällan, i alla fall hittills, återvänt till hans böcker. Jag ser flera skäl till att Ahlin inte lästs om och inte läses på nytt. Av mig och av andra.

Hans texter, så fyllda av anspråk och så relationsmättade om kärlek, men också med ett fragmentariskt och samtidigt tätt språk, är kanske mer tillgängliga under ungdomsår än senare i livet. Idéerna, med spänning mellan ideologi, särskilt marxismen, och kristen tro, i luthersk tappning, är aktuella även i dag. Men läses med andra ögon än på 70-talet.

Ahlin var, vid sidan av Gustaf Wingren, den store Luthertolkaren i Sverige för några decennier sedan (Carl-Axel Aurelius). Det finns få sådana tolkar nu. Och ökad religiös analfabetism i vårt sekulära Sverige stänger några av Ahlins böcker för yngre läsare.

Foto: Anders Kristoffersson

Men Fromma Mord (1952) har gjort sig påmind under senare år. Jag har inte ännu läst om denna, sedd som den idémässigt mest centrala av Ahlins böcker, i sin helhet. Just nu skulle den kräva för mycket tid och eftertanke. Men en del av texten stiger fram för mig.

I ett tidigt avsnitt (Bit av såstång) möter vi Dora. Hon är änka med tre barn och förtjänar sitt levebröd genom att städa och tvätta åt andra. Ett hårt arbete för det egna livet. Men det allmänna livet är väl så viktigt för Dora. Som medlem i en sekteristisk gren av arbetarrörelsen är den lokala partitidningen en ögonsten för henne. När så behövs sliter hon med att samla in pengar för att rädda tidningen.

Aron, bokens berättare, träffar på Dora efter en högmässa och blir förvånad. Men Dora har alltid varit kristen och hoppas att Aron inte ska avslöja henne och säger:

”Det skulle skada mitt kallelsearbete om man fick reda på det. Du får betrakta mig som kryptokristen och behandla mig därefter. Skulle mina åsiktsvänner får reda på att jag är kristen skulle de kvickt peka ut mig som lögnerska och få för sig att jag i själva verket inte kan dela deras tankar om ett och annat. Men det gör jag.”

För Dora ska gudstjänster vara hemliga och säger: ”Gubbarna i kyrkans ledning har inte begripit än hur nödvändigt det är med hemliga gudstjänster just för att kallelsearbetet ska kunna ha sin gång.” Själv cyklar hon långt för att dölja tillhörigheten men då bara till kyrkor där nattvard firas. Om det bara är högpredikningar (Doras ord) stannar hon hemma för andlig kommunion. Bordet är väl så viktigt som ordet.

Dora uttrycker på ett radikalt sätt den kallelse Luther och, senare, Gustaf Wingren, talar om. Alltså de uppgifter kristna har genom vardagens arbete i förvaltandet av skapelsen. För Dora blockeras alltså detta tjänande av en öppen bekännelse som kristen.

Doras hållning reflekterar nog delvis Ahlins egen erfarenhet från 1930-talet när han levde mellan luthersk tro och politiken bland Kilboms- och Sillénkommunister.  Men relationen mellan bekännelse och kallelse är full av spänning även idag. För enskilda kristna men också för kyrkan. Även om synlighet för enskilda och för kyrkan väcker olika frågor.

Vad skulle Ahlin ha tyckt om bekännelsens (o)synlighet i dagens offentlighet? Kanske bejakat den eftersom han kritiserade de som odlar en kristen livsstil. Återigen Dora:

”Ser man vad det är de odlar så finner man att det är Skaparens naturliga gåvor. Och hur skulle det kunna förhålla sig på annat sätt? Men dessa gåvor av kött och blod griper de tag i och behåller med religiöst egensinne. Då har de också skaffat sig finare villkor för sitt framträdande än dem som stod Kristus till buds…. Jag hatar deras förbannade religiositet och deras menlösa eller reaktionära handlingar. Det värsta av allt är att de som inte tror har godtagit dessa pietisters och papisters åsikt att tron är synlig”.

Tanken att tron levs i det fördolda är gammal. Om försteget för det mänskliga talade Grundtvig i sina ord om ”Människa först, kristen sedan”. Och på 1900-talet möter vi begreppet anonyma kristna, låt vara utan Ahlins ord om dess nödvändighet.

Hur är det med sambandet mellan tro och politik i Fromma mord? Det verkar tunt och svagt. Dora säger: ”Jag är socialist inte därför att jag är kristen utan därför att jag har skaffat mig en uppfattning om hur ett samhälle bör se ut när det är som snyggast”. En radikal åtskillnad mellan tro och politik. De fromma socialisterna beskriver Dora så här:

”De är socialistiska pietister. Men jag föredrar deras fromhet framför det kristna fromleriet. De har inte gjort Gud till en avgud. De har gjort en avgud till gud. Dessutom vet de att de inte kan besitta sin avgud i evighet, De vet att de är dödliga. Därför finner vi sorg hos dem. Följaktligen är det dem vi bör älska”.

Ahlin var kristen realist och kritisk mot idealism men också mot kristen humanism*. Fromhet, kristen eller sekulär, sågs som farlig då den satte sak framför person. Den yttre livet beskrivs som en utmaning: ”O miljö, som borttager våra personer”. Detta liknar Martin Bubers budskap om Jag-Det-relationernas ökande dominans över Jag-Du-relationerna: En tragik där människan som individ, som objekt för instrumentella krafter, skymmer människan som person, som subjekt, jämlik med andra. Jämlikheten är central för Ahlin. Där alla som personer är jämlika med sina olika och sina unika liv.

Den plakett som vartannat år ges en Ahlin-pristagare (senast Elisabeth Rynell 2020) har på baksidan Luthers ord på latin: Simul iustus et piccator. Samtidigt rättfärdig och syndare. Ahlins människobild – som också präglade hans syn på samhället. Som jag minns det nu.

 * Ahlin var 1941—1942 elev på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Där mötte han Georg Landberg som 1937 var med att bilda Förbundet för kristen humanism.  Ahlin såg denna humanism som förvärldsligad kristendom (Lars Furuland, Synpunkter på Lars Ahlin, 1971). En tanke att ta spjärn mot i dag. Såväl vid tolkningen av Ahlin som i sig.  För övrigt ger ett enkelt nätfiske kring den sentida svenska teologins intresse bara tre bidrag i katolska Signum. Kanske en spegel av en protestantisk ignorans för teologen Ahlin. Jag hoppas jag har fel och att andra hittar mer.