12/7 2021 av Anders Wesslund
Vi är på resa. Efter gårdagens mil längs Norrlandskusten lämnar vi Gävle efter frukost. Inte långt från Löfsta bruk (läs mer i Erik Lundgrens bloggtext, Varje tids handlingar, juli-20) passerar pilgrimsleden från Åbo förbi Västlands kyrka. Det var en av flera leder som hade Nidaros och S:t Olofs grav i nuvarande Trondheim som mål. På kyrkogården finns släktgraven; härifrån har jag mitt ursprung på fars och farfars sida. En gång skrevs ortsnamnet Wessland.
Vi åker genom genom bruksorterna som minner om en annan tid och samhällsordning. Mäktiga bruksbyggnader med fabrik; herrgård och arbetarlängor i snörräta rader.
I pittoreska Öregrund trängs sommargäster. Trots små mysiga butiker har jag svårt att känna mig hemma. Här andas rikedom och klass i de gamla välbevarade trähusen. Hembygdsföreningen har små skyltar framför en del av dem, som talar om hur livet en gång levdes här och om de motsättningar som också funnits. Det syns lite av dem idag. Bakom den lite svala och lätta överklassfasaden finns dock även vardagens slit. En Ica-anställd pustar i värmen på butikens baksida, en ung man i hemtjänstens kläder skyndar vidare till en ny brukare. Vårdcentralen är öppen. Den drivs här av Praktikertjänst. Svenska kyrkan skyltar med sin verksamhet, säkert viktig diakonalt arbete men mina fördomar säger mig att predikningarna inte är de mest radikala.
I Öregrund spelades Lars Molins klassiska Badjävlar (1971) in, som handlade om hur nya pengar hos rika stockholmare trängde undan ”vanligt folks” möjlighet att hyra och bo på orter som denna. Lika aktuellt idag 50 år senare.
Ute på väg 76 igen. Husen här längs vägen en mil in från havsbandet är slitna, och vi gissar att prisbilden är en helt annan. I Norrskedika, vid idrottsplatsen, är det stor aktivitet. Det visar sig vara drive-in-loppis. Kommersen sker genom försäljning från de uppställda bilarnas bakluckor. Här är det en annan folklighet som gäller men trängseln vittnar inte om att det fortfarande pågår en pandemi.
Nästa mål är Östhammar, kommunens huvudort. Liksom i Öregrund finns fina gamla trähus bevarade liksom bankens ståtliga stenhus. Här blandas de med centralortens kommunala byggnader och den samhällsservice vi byggt upp; här finns akutmottagning vid regionens vårdcentral. Här finns hyreshus från 40-50-tal och framåt. De har vackra innergårdar och stora röda rosenbuskar upp med husfasaderna. Ner mot hamnen finns pensionärslägenheter med utsikt över parken, båtarna och vattenspegeln. Vi landar för lunch i den svala trädgården på Johanssons gårdshotell. Här finns enkelt boende, försäljning av miljövänliga gårdsprodukter och här finns rum med varm atmosfär belamrade med allehanda prylar och möbler, allt smakfullt och charmigt inrett.
Ute på Barnens Ö är kolloaktiviteten igång. Vi möter en skara barn med en ung ledare längs den smala landsvägen och saktar ner. Kontrasten till Societetshuset i Öregrund är stor, här pågår och har pågått en annan aktivitet sedan 1910-talet då de första kollobarnen kom hit ut. Brevet från kolonien av Cornelis lösgör sig i mitt sinne. Erik och Margareta, som vi har glädjen att gästa, berättar om Roslagens historia. Även judiska barn, från början från fattiga östeuropeiska familjer, har genom åren haft sommarvistelse på liknanden sätt på närliggande Glämsta.
Fulla av intryck kommer vi fram till Grisslehamn med färjeläget för Eckerölinjens båtar till Åland. Detta gamla fiskeläge, en gång centrum för postgången till Finland och Åland – den roddes med båtar – hade tidigare varv. Nu är det sommar-, camping- och båtliv som dominerar. Här finns även en minnessten över de 1750 unga män som stupade eller fängslades efter ismarschen över Ålands hav 1809, då von Döbelns armé retirerade med Grisslehamn som mål. Den gången startade kriget med att Napoleon och den ryske tsaren ville tvinga med Sverige på en handelsblockad mot Storbritannien. Det känns långt borta just nu. Vi är priviligierade att resa i ett sommarfagert Sverige, vi har semester.